Inspiration
"Jag fick inte en spänn" - snacka om revansch!
Yasemin Bayramoglu
9 augusti,
2017
•
8 minuters läsning
Foto: Det tog sju år till första lönen. Nu omsätter Maria Åberg 70 miljoner om året. Foto: Thomas Johansson
Maria Åkerberg fick inget lån för att kunna producera sina ekologiska hudvårdsprodukter. 30 000 i eget sparkapital fick räcka. Nu omsätter företaget som bär hennes namn 70 miljoner om året. Och hon kan betala nästa investering på 50 miljoner – kontant!
Maria tar emot på kontoret/fabriken i Frillesås. 2008 lät de bygga anläggningen här. Nu är det dags att utöka rejält. I första etappen ska de bygga en 15 meter hög lagerbyggnad. Ett helt automatiserat lager. I etapp två kan höjden bli den dubbla.
– Men om två år måste det vara inflyttningsklart. Ett autolager kommer bli ett krav om man vill överleva. Det går inte att konkurrera med kinesiska webbshopar om man ska ha personal som går och plocka varor för hand, säger Maria, som spår att många svenska webbshopar som inte har råd med automatiseringen kommer att gå i graven.
LÄS OCKSÅ: Här finns statliga lån och riskkapital
[caption id="attachment_23995" align="alignright" width="293"]
Maken Mikael gör allt det tråkiga i företaget.[/caption]
Men det betyder inte att personal kommer att tvingas sluta. Robotar är bra på att plocka, men inte på att packa snyggt. Personalen ska i stället fokusera på att skapa mervärde för kunden. Dessutom är planen att skala upp produktionen. Som det är idag måste de tacka nej till nya kunder varje vecka.
Ett kärt besvär, kan tyckas. Men ett besvär som finansieringsinstituten absolut inte räknade med när Maria ansökte om hjälp vid starten 1995.
– Jag mötte ett totalt ointresse. Jag fick inte en spänn! Jag fick höra att det var helt fel med produktion. Man skulle starta tjänsteföretag för att få låna. Jag skulle vilja veta vilka av de tjänsteföretag som jag gick på starta eget-kurs med då som finns kvar idag. Och ska vi ha kvar några jobb i det här landet så måste vi ha produktion också!
Trots att det gått mer än 20 år är Maria fortfarande arg. Arg på hur hon tycker att man värderar kvinnors respektive mäns idéer. Arg på att man – som hon upplevde det – på förväg bestämde sig för vilken typ av företag som skulle få finansiering, utan att man tittade på förutsättningarna för varje enskild idé.
LÄS OCKSÅ: "Family, fouls and friends"Och när hon ändå håller på skickar hon iväg en skopa ovett åt kapitalföretag på Stureplan, som hon menar inte håller på med något på riktigt själva.
– Jag ska bli politiker i mitt nästa liv, suckar hon sedan. Bestämt.
Maken Mikael instämmer i Marias kritik. När man pratar om viktiga företag i Sverige så är det fortfarande gamla industriföretag som lyfts fram som Volvo, SKF, skogsbolagen … Ändå vill man inte satsa på produktion, suckar han och fortsätter:
– Men det är ju där pengarna kommer in i landet.
Båda menar att det finns så mycket okunskap kring deras bransch. En ekonom kan titta på deras lager och sucka att de borde dra ner på lagerhållningen.
– Men då kan vi lägga ner med en gång! Vi sysslar ju med råvaror från växtriket. Ringblommor växer bara på sommaren. Ska vi kunna göra produkter med ringblomsextrakt året om måste vi ha lager, säger Maria.
Att det alls blev hudvård som skulle bli hennes kall i livet var egentligen självklart redan i barndomen. Men ändå inte.
– Jag växte upp på det riktiga landet, granne med farmors och farfars bondgård, med familjen nära. Min mormor präntade verkligen in i oss hur viktigt det är med allt som är äkta – som bra mat. Det som vi kallar organic idag. Och på landet var vi vana vid att göra allt själva. Fick man gäster så handlade man inte fikabröd, man bakade det själv och så vidare.
– Så jag började göra mina egna krämer när jag var 13–14 år. Och när jag var 25 släppte jag min första egna produkt.
Däremellan kom en kort karriär som byggnadsingenjör. När byggkrisen kom på 90-talet fick Maria sparken och hon insåg att det skulle bli svårt att få nytt jobb med bara två års yrkeserfarenhet, när det var så många andra mer rutinerade som slogs om samma jobb.
Genom arbetsförmedlingen och trygghetsrådet fick hon stöd och uppmuntran och hjälp med en utbildning till hudterapeut. Där blev det något av en chock när hon insåg vad produkterna var gjorda av.
LÄS OCKSÅ: Så funkar crowdfunding
– Jag trodde ju att alla andra på kursen skulle vara som jag – kritiska till innehållet. Men det var bara jag.
Några alternativ hittade hon inte heller, alltså återstod att göra bättre produkter själv. Produkter som skulle vara bra för huden – och snälla mot naturen. Det alltså i den vevan Maria försökte få finansiering. Och fick nobben. Hon hade bara 30 000 i sparkapital för en verksamhet som kräver stora investeringar i början.
Som tur var hade Maria träffat Mikael tre år tidigare. Och Mikael har en pappa som också var företagare. Hon fick lov att använda hans lokaler och maskiner när hans produktion låg nere. Så varje helg stod Maria och Mikael och tillverkade krämer tillsammans.
Egentligen har det alltid gått bra att sälja produkterna. Problemet har varit att få upp tillverkningstakten så att hon kunde få rejäl snurr på verksamheten.
Efter att ha jobbat dygnets alla vakna timmar i sju år, sa Maria till sin revisor att hon var beredd att ge upp. Då hade hon ännu inte kunnat ta ut en enda krona i lön. Hon och Mikael hade levt på hans officerslön och det blev allt tyngre att se vännerna skaffa hus och bilda familj, medan de stod och stampade på samma ruta år efter år.
– Men då sa revisorn ”nej, det är nu du ska ombilda till aktiebolag”. Sedan dess har jag kunnat ta ut lön och Mikael gick in på heltid i företaget, säger Maria.
Detta sammanföll med att de började märka effekterna av den lag om innehållsdeklarationer som kom för maten 1999. Nu började allmänheten på allvar vrida och vända på förpackningar och ifrågasätta innehållet.
Det kom att smitta av sig även på hudvårdsprodukterna. Det som Maria försökt väcka opinion för fick äntligen luft under vingarna.
– Silikondebatten gynnade mig något oerhört. Plötsligt insåg folk att man inte måste vara expert, man kan sålla bort det värsta ändå, säger hon.
Mikael berättar att det var lätt att få män att förstå produkterna också.
– Det finns inga män som förstår varför de ska köpa en kräm som någon kändis gör reklam för. Men vi kunde marknadsföra produkterna med vetenskaplig bakgrund. Just det faktabaserade gjorde att det var lättare att nå ut. Jag kunde säga ”vad hade vi i vapenfettet inom militären? Jo, vaselin. Hur kändes händerna sedan då? Ok, men ska du ha det i ansiktet då?”
LÄS OCKSÅ: Finansiering på nätet – så funkar detDet vetenskapliga är viktigt. Maria och Mikael är först ut i världen med en produkt gjord på levande stamceller (från växter, obs!). Än har ingen lyckats kopiera konceptet.
Även om det är Marias idé och namn på produkterna, är det tydligt att hon och Mikael gör det här ihop.
– De tio första åren träffades vi bara på helgerna, för då var jag iväg med militären på vardagarna. Nu är vi tillsammans jämt – och det går lika bra. Jag tror att det är en styrka för ett förhållande att ha kunnat klara den förändringen, säger Mikael.
Bråka om pengar – trots att de hade det så knapert första sju åren – har de heller aldrig gjort.
Men så är Maria också otroligt duktig på att hålla i slantarna, även om hon något motsägelsefullt säger ”jag kan inget om ekonomi, det är därför jag vågar driva företag”. När de byggde anläggningen 2008 tog de 27 miljoner i lån. Men de har de betalat tillbaka.
– Jag hatar lån! säger Maria.
Så, nu när det är dags att växla upp ordentligt har de sparat i ladorna. Den här gången behövs inga lån för investeringen på 50 miljoner.
– Vi har lagt oss i ett segment där vi kan ta ut bra marginaler, säger Maria nöjt.
Men det räcker förstås inte bara med marginaler. Produkterna måste ju sälja också. Och de senaste åren har något hänt. Nu ökar omsättningen med 20 procent varje år. Om två år är tanken att de ska bryta 100-miljonersvallen.
Hade Maria inte hatat lån hade de säkert kunnat låna mer under åren för att växa snabbare. Men det har de valt bort helt enkelt.
– När vi pratar så pratar vi alltid långsiktigt. Vad blir den totala kostnaden? Jag köper hellre än leasar till exempel. Jag har haft mitt excelark i alla år och räknar alltid på ett utfall om det absolut bästa händer – eller det värsta. Så tar jag beslut därefter. Och då blir det nästan alltid bättre att köpa, säger Maria.
Det måste vara en otroligt skön känsla konstaterar vi, att kunna stå framför sitt kontor/sin fabrik och känna att det här har jag gjort. Och banken äger inte en skruv i bygget.
– Vår dotter Christina frågade mig häromdagen hur det kommer sig att jag äger det här. Det fick mig att verkligen tänka till. Och det känns så häftigt, för hade vi inte byggt upp det här själva från grunden så hade jag aldrig haft råd att köpa det här företaget. Det är värt hur mycket som helst nu. Jag gör så här var och varannan dag, säger Maria och nyper sig själv i armen.
Maria tar emot på kontoret/fabriken i Frillesås. 2008 lät de bygga anläggningen här. Nu är det dags att utöka rejält. I första etappen ska de bygga en 15 meter hög lagerbyggnad. Ett helt automatiserat lager. I etapp två kan höjden bli den dubbla.
– Men om två år måste det vara inflyttningsklart. Ett autolager kommer bli ett krav om man vill överleva. Det går inte att konkurrera med kinesiska webbshopar om man ska ha personal som går och plocka varor för hand, säger Maria, som spår att många svenska webbshopar som inte har råd med automatiseringen kommer att gå i graven.
LÄS OCKSÅ: Här finns statliga lån och riskkapital
[caption id="attachment_23995" align="alignright" width="293"]
Maken Mikael gör allt det tråkiga i företaget.[/caption]Men det betyder inte att personal kommer att tvingas sluta. Robotar är bra på att plocka, men inte på att packa snyggt. Personalen ska i stället fokusera på att skapa mervärde för kunden. Dessutom är planen att skala upp produktionen. Som det är idag måste de tacka nej till nya kunder varje vecka.
Ett kärt besvär, kan tyckas. Men ett besvär som finansieringsinstituten absolut inte räknade med när Maria ansökte om hjälp vid starten 1995.
– Jag mötte ett totalt ointresse. Jag fick inte en spänn! Jag fick höra att det var helt fel med produktion. Man skulle starta tjänsteföretag för att få låna. Jag skulle vilja veta vilka av de tjänsteföretag som jag gick på starta eget-kurs med då som finns kvar idag. Och ska vi ha kvar några jobb i det här landet så måste vi ha produktion också!
Trots att det gått mer än 20 år är Maria fortfarande arg. Arg på hur hon tycker att man värderar kvinnors respektive mäns idéer. Arg på att man – som hon upplevde det – på förväg bestämde sig för vilken typ av företag som skulle få finansiering, utan att man tittade på förutsättningarna för varje enskild idé.
LÄS OCKSÅ: "Family, fouls and friends"Och när hon ändå håller på skickar hon iväg en skopa ovett åt kapitalföretag på Stureplan, som hon menar inte håller på med något på riktigt själva.
– Jag ska bli politiker i mitt nästa liv, suckar hon sedan. Bestämt.
Maken Mikael instämmer i Marias kritik. När man pratar om viktiga företag i Sverige så är det fortfarande gamla industriföretag som lyfts fram som Volvo, SKF, skogsbolagen … Ändå vill man inte satsa på produktion, suckar han och fortsätter:
– Men det är ju där pengarna kommer in i landet.
Båda menar att det finns så mycket okunskap kring deras bransch. En ekonom kan titta på deras lager och sucka att de borde dra ner på lagerhållningen.
– Men då kan vi lägga ner med en gång! Vi sysslar ju med råvaror från växtriket. Ringblommor växer bara på sommaren. Ska vi kunna göra produkter med ringblomsextrakt året om måste vi ha lager, säger Maria.
Att det alls blev hudvård som skulle bli hennes kall i livet var egentligen självklart redan i barndomen. Men ändå inte.
– Jag växte upp på det riktiga landet, granne med farmors och farfars bondgård, med familjen nära. Min mormor präntade verkligen in i oss hur viktigt det är med allt som är äkta – som bra mat. Det som vi kallar organic idag. Och på landet var vi vana vid att göra allt själva. Fick man gäster så handlade man inte fikabröd, man bakade det själv och så vidare.
– Så jag började göra mina egna krämer när jag var 13–14 år. Och när jag var 25 släppte jag min första egna produkt.
Däremellan kom en kort karriär som byggnadsingenjör. När byggkrisen kom på 90-talet fick Maria sparken och hon insåg att det skulle bli svårt att få nytt jobb med bara två års yrkeserfarenhet, när det var så många andra mer rutinerade som slogs om samma jobb.
Genom arbetsförmedlingen och trygghetsrådet fick hon stöd och uppmuntran och hjälp med en utbildning till hudterapeut. Där blev det något av en chock när hon insåg vad produkterna var gjorda av.
LÄS OCKSÅ: Så funkar crowdfunding
– Jag trodde ju att alla andra på kursen skulle vara som jag – kritiska till innehållet. Men det var bara jag.
Några alternativ hittade hon inte heller, alltså återstod att göra bättre produkter själv. Produkter som skulle vara bra för huden – och snälla mot naturen. Det alltså i den vevan Maria försökte få finansiering. Och fick nobben. Hon hade bara 30 000 i sparkapital för en verksamhet som kräver stora investeringar i början.
Som tur var hade Maria träffat Mikael tre år tidigare. Och Mikael har en pappa som också var företagare. Hon fick lov att använda hans lokaler och maskiner när hans produktion låg nere. Så varje helg stod Maria och Mikael och tillverkade krämer tillsammans.
Egentligen har det alltid gått bra att sälja produkterna. Problemet har varit att få upp tillverkningstakten så att hon kunde få rejäl snurr på verksamheten.
Efter att ha jobbat dygnets alla vakna timmar i sju år, sa Maria till sin revisor att hon var beredd att ge upp. Då hade hon ännu inte kunnat ta ut en enda krona i lön. Hon och Mikael hade levt på hans officerslön och det blev allt tyngre att se vännerna skaffa hus och bilda familj, medan de stod och stampade på samma ruta år efter år.
– Men då sa revisorn ”nej, det är nu du ska ombilda till aktiebolag”. Sedan dess har jag kunnat ta ut lön och Mikael gick in på heltid i företaget, säger Maria.
Detta sammanföll med att de började märka effekterna av den lag om innehållsdeklarationer som kom för maten 1999. Nu började allmänheten på allvar vrida och vända på förpackningar och ifrågasätta innehållet.
Det kom att smitta av sig även på hudvårdsprodukterna. Det som Maria försökt väcka opinion för fick äntligen luft under vingarna.
– Silikondebatten gynnade mig något oerhört. Plötsligt insåg folk att man inte måste vara expert, man kan sålla bort det värsta ändå, säger hon.
Mikael berättar att det var lätt att få män att förstå produkterna också.
– Det finns inga män som förstår varför de ska köpa en kräm som någon kändis gör reklam för. Men vi kunde marknadsföra produkterna med vetenskaplig bakgrund. Just det faktabaserade gjorde att det var lättare att nå ut. Jag kunde säga ”vad hade vi i vapenfettet inom militären? Jo, vaselin. Hur kändes händerna sedan då? Ok, men ska du ha det i ansiktet då?”
LÄS OCKSÅ: Finansiering på nätet – så funkar detDet vetenskapliga är viktigt. Maria och Mikael är först ut i världen med en produkt gjord på levande stamceller (från växter, obs!). Än har ingen lyckats kopiera konceptet.
Även om det är Marias idé och namn på produkterna, är det tydligt att hon och Mikael gör det här ihop.
– De tio första åren träffades vi bara på helgerna, för då var jag iväg med militären på vardagarna. Nu är vi tillsammans jämt – och det går lika bra. Jag tror att det är en styrka för ett förhållande att ha kunnat klara den förändringen, säger Mikael.
Bråka om pengar – trots att de hade det så knapert första sju åren – har de heller aldrig gjort.
Men så är Maria också otroligt duktig på att hålla i slantarna, även om hon något motsägelsefullt säger ”jag kan inget om ekonomi, det är därför jag vågar driva företag”. När de byggde anläggningen 2008 tog de 27 miljoner i lån. Men de har de betalat tillbaka.
– Jag hatar lån! säger Maria.
Så, nu när det är dags att växla upp ordentligt har de sparat i ladorna. Den här gången behövs inga lån för investeringen på 50 miljoner.
– Vi har lagt oss i ett segment där vi kan ta ut bra marginaler, säger Maria nöjt.
Men det räcker förstås inte bara med marginaler. Produkterna måste ju sälja också. Och de senaste åren har något hänt. Nu ökar omsättningen med 20 procent varje år. Om två år är tanken att de ska bryta 100-miljonersvallen.
Hade Maria inte hatat lån hade de säkert kunnat låna mer under åren för att växa snabbare. Men det har de valt bort helt enkelt.
– När vi pratar så pratar vi alltid långsiktigt. Vad blir den totala kostnaden? Jag köper hellre än leasar till exempel. Jag har haft mitt excelark i alla år och räknar alltid på ett utfall om det absolut bästa händer – eller det värsta. Så tar jag beslut därefter. Och då blir det nästan alltid bättre att köpa, säger Maria.
Det måste vara en otroligt skön känsla konstaterar vi, att kunna stå framför sitt kontor/sin fabrik och känna att det här har jag gjort. Och banken äger inte en skruv i bygget.
– Vår dotter Christina frågade mig häromdagen hur det kommer sig att jag äger det här. Det fick mig att verkligen tänka till. Och det känns så häftigt, för hade vi inte byggt upp det här själva från grunden så hade jag aldrig haft råd att köpa det här företaget. Det är värt hur mycket som helst nu. Jag gör så här var och varannan dag, säger Maria och nyper sig själv i armen.
