Arbetslinjen har varit Alliansens trumfkort i tre valrörelser. Den ser bra ut på papperet, men har inte fungerat. Tvärtom har den förvärrat situationen, i synnerhet för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden..

Förklaringen är tredelad. Åtgärderna har i flera fall saknat förankring i verkligheten, det finns inte tillräckligt många jobb och arbetsgivarna är livrädda för varje form av risk.

Jag tänkte ägna mig åt den sista punkten, vilken är väl dokumenterad i forskning. En av de mer omfattande studierna presenterades 2012 av Institutet för utbildnings- och arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU rapport 2012:13). I korthet efterfrågas bara friska och normalviktiga personer i åldern 30-50 år med högst två barn och minst 180 högskolepoäng. Varje upplevd defekt sätter stopp för anställning.

Ett exempel i rapporten är att överviktiga, som kommer till anställningsintervju på sina formella meriter, har 83 procent mindre chans att bli anställda.

Vad är då arbetsgivarna rädda för? Att behöva ta ansvar för sjuklön, rehabilitering och den anställdes privata skulder. Arbetsgivaren kan tvingas agera ombud för kronofogden och ikläder sig därmed ett ansvar.

Vidare är man rädd att bli sittande med lågproduktiva, i värsta fall negativ-produktiva medarbetare. Alla större organisationer genomsyras idag av kvalitetssäkringens ideologi, som innebär att varje del i kedjan måste vara perfekt.

Samtidigt inser alla att det måste finnas plats för människor med olika former av begränsningar. För alla borde fatta att de själva är ett ögonblick från att hamna i den situationen. Men när det kommer till kritan så att det någon annan som ska ta ansvaret.

Någon annan är landets småföretagare, vilka är de enda som idag anställer människor med funktionsnedsättningar. Men småföretagare som ställer upp blir lurade. För staten kör med falsk marknadsföring.

Här följer ett exempel ur verkligheten. En person med arbetsskada är enligt Arbetsförmedlingen berättigad till 80 procents lönebidrag. Villkoret är att lön och andra villkor följer gällande avtal. Avtalsenlig lön är 18 700 kronor per månad. På det kommer arbetsgivaravgift och totalkostnaden blir 24 575 kr. Med 80 procents lönebidrag tycks nettokostnaden bli 4 900 kr per månad, cirka 60 000 kr per år, och det är så bidragen säljs in av förmedlingen.

I verkligheten täcker bidraget bara lön upp till 16 700 plus arbetsgivaravgift. Arbetsgivaren måste även betala avtalsenlig försäkring, tjänstepension och löneskatt på pensionen.

Den verkliga kostnaden blir cirka 100 000 kronor per år. En oförutsedd merkostnad på 40 000 kronor kan räcka för att sätta en småföretagare i konkurs. Samtidigt vältrar staten över ansvaret för rehabilitering, sjuklön och utmätning av skulder. Vilket för så kallade fåmansföretagare blir till ett personligt ansvar, oavsett verksamhetsform.

Resultatet är att allt fler svartlistas på arbetsmarknaden. Samtidigt innebär arbetslinjen att människor jagas och straffas för att söka jobb som de inte har en chans att få, beroende på att de av något skäl upplevs som en risk.

Hur det än går i extravalet måste arbetslinjen skrotas och hela systemet göras om från grunden.