Det enda som är bevisat är att småföretagare jobbar hårdast
12 juli,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Signaturen Shimada tycker i en kommentar att vi ska satsa mer på offentlig sektor, för att skapa fler jobb och större efterfrågan. Han fick direkt mothugg.
Nu är sanningen inte svart eller vit.
Den ekonomiska religionens överstepräster, nationalekonomerna, beskriver offentlig sektor som ett svart hål där pengarna försvinner. De bortser från att offentlig sektor köper varor och tjänster samt betalar anställda löner som används i samhället. I det perspektivet har Shimada rätt.
Å andra sidan fungerar även vår monetära ekonomi som en sofistikerad form av byteshandel. För att Sverige ska ha råd med all import, så måste vi exportera. Det går inte att byta barnomsorg mot olja. Möjligheterna att byta PR-tjänster mot bananer är också begränsade. För det krävs råvaror och industriprodukter. Mot den bakgrunden är det märkligt att sittande regering låtsas som om vi lever i ett tjänstesamhälle och att industrin spelat ut sin roll. Det är industrin och råvaruexporten som betalar vårt välstånd.
Vidare anses offentlig sektor vara ineffektiv. För att ta reda på hur det förhåller sig så måste man definiera vad som är offentlig sektor. En beskrivning av offentlig sektor är att den ägs av alla och ingen har något ansvar.
Med den definitionen är landets stora börsföretag en del av den offentliga sektorn. Stockholmsbörsens totalt dominerande ägare är pensionskapitalet genom de offentliga AP-fonderna, avtalspensionerna och det privata pensionssparandet. Ägare till börsföretagen är landets samtliga medborgare.
Enda skillnaden mot den formella offentliga sektorn är avsevärt högre löner och trygghetspaket utan motstycke. I börsföretagens högre sfärer finns inte ett spår av personligt ansvar.
Det är också tveksamt om börsföretagen är effektivare ägare än stat och kommun. Den så kallade privatiseringen av skola, vård och omsorg visar inte på några entydiga fördelar. Kvalitet och effektivitet avgörs till största delen på den enskilda enheten och är avhängig personalens och den lokala ledningens engagemang.
Slutsatsen blir att skiljelinjen inte står mellan offentligt och privat, utan mellan stor och liten.
Andelen lata, sjuka och giriga ökar i takt med organisationens storlek.
Hårdast och resurssnålast arbetar småföretagare med personligt ansvar.
Nu är sanningen inte svart eller vit.
Den ekonomiska religionens överstepräster, nationalekonomerna, beskriver offentlig sektor som ett svart hål där pengarna försvinner. De bortser från att offentlig sektor köper varor och tjänster samt betalar anställda löner som används i samhället. I det perspektivet har Shimada rätt.
Å andra sidan fungerar även vår monetära ekonomi som en sofistikerad form av byteshandel. För att Sverige ska ha råd med all import, så måste vi exportera. Det går inte att byta barnomsorg mot olja. Möjligheterna att byta PR-tjänster mot bananer är också begränsade. För det krävs råvaror och industriprodukter. Mot den bakgrunden är det märkligt att sittande regering låtsas som om vi lever i ett tjänstesamhälle och att industrin spelat ut sin roll. Det är industrin och råvaruexporten som betalar vårt välstånd.
Vidare anses offentlig sektor vara ineffektiv. För att ta reda på hur det förhåller sig så måste man definiera vad som är offentlig sektor. En beskrivning av offentlig sektor är att den ägs av alla och ingen har något ansvar.
Med den definitionen är landets stora börsföretag en del av den offentliga sektorn. Stockholmsbörsens totalt dominerande ägare är pensionskapitalet genom de offentliga AP-fonderna, avtalspensionerna och det privata pensionssparandet. Ägare till börsföretagen är landets samtliga medborgare.
Enda skillnaden mot den formella offentliga sektorn är avsevärt högre löner och trygghetspaket utan motstycke. I börsföretagens högre sfärer finns inte ett spår av personligt ansvar.
Det är också tveksamt om börsföretagen är effektivare ägare än stat och kommun. Den så kallade privatiseringen av skola, vård och omsorg visar inte på några entydiga fördelar. Kvalitet och effektivitet avgörs till största delen på den enskilda enheten och är avhängig personalens och den lokala ledningens engagemang.
Slutsatsen blir att skiljelinjen inte står mellan offentligt och privat, utan mellan stor och liten.
Andelen lata, sjuka och giriga ökar i takt med organisationens storlek.
Hårdast och resurssnålast arbetar småföretagare med personligt ansvar.
