Jag försöker finansiera en utveckling av vårt trolleriprojekt.



Vi sitter fast i moment 22.



Sommaren gick hyfsat, men gav inte det överskott vi hade behövt för att producera en ny föreställning till nästa sommar. Vilket vi måste göra för att inte förlora den stampublik som vi byggt upp.



Kärnpubliken är boende i Västervik som kommer med släkt och vänner på besök. Renodlade turister utan koppling till närområdet var det tunnsått med. Precis som en lokalrevy måste vi presentera en ny föreställning varje år.



Vår egen budget är spänd som en fiolsträng efter investeringen i cirkustält med inredning och teknik. Det finns inget utrymme för större utsvävningar. Alternativet är att vi flyttar tältet till annan kommun och kör en repris av årets show. Vi har flera erbjudanden.



Moment 22 ser ut så här:



Vi driver en kommersiell verksamhet med giltig F-skattsedel, momsregistrering och alla nödvändiga tillstånd. Men det som vi sysslar med räknas som kultur. Det här skulle kunna vara positivt, eftersom vi därmed skulle kunna söka stöd såväl från program som stödjer företagande och sådant som är till stöd för kultur.



I själva verket är det precis tvärtom.



För näringsfrämjarna är kultur ett rött skynke, även om det drivs på kommersiella villkor. Och det märkligaste är att samma näringsfrämjare anser att turism är en svensk basnäring. En tung del av besöksnäringen är underhållning, alltså kultur.



För dem som har till uppgift att stödja kulturarbetare och kulturprojekt är F-skattsedel ett rött skynke. Däremot verkar de inte bry sig om svartjobb, momssmitning och avsaknad av tillstånd. Kulturen ska vara fri.



På en punkt förenas näringsfrämjare och kulturputtar: Det är fult om en företagare tar ut lön och betalar skatt. Det kallas enskilt vinstintresse.