Kärnkraftsavfall och bottentrålning
3 juli,
2009
•
3 minuters läsning
Gick en runttur på S/Y Sigyn. Det var lärorikt! Jessica och Simon tog oss med på en rundvandring ombord på skeppet. I hallen där de vanligtvis fraktar kärnavfall var nu en utställning.
Svensk Kärnbränslehantering har 350 anställda och ungefär lika många konsulter. Många av dessa är riktigt små företag. Det är roligt när mindre företag gynnas och klarar av att få uppdragen, trots alla byråkratisk hantering vid staliga upphandlingar.
Det jag inte visste var att Sverige har en kärnavfallsfond som betalar hur kärnavfallet ska hanteras. Till fonden går pengar som vi alla elkonsumenter betalar. Och ifrån den fonden tas medel för att hantera kärnavfallet. Det är även därifrån som pengarna kommer för att bygga den slutförvaringsstation som kanske blir i Östhammar. Idag ligger det kärnbränsle som är använt i Oskarshamn. Inget annat land har lyckats hitta något sätt att förvara sitt kärnavfall på och det är ju en mycket invecklad process med bentelitlera och koppar. Sedan ska det vara där i 100000 år.
Något som förvånade mig var att även kläder och annat som personer i lokalerna har haft på sig måste förvaras/lagras i 500 år. Undra hur personerna som har haft de på sig mår...
Jag fortsatte dagen med ett seminarium med Naturskyddsföreningen som fyller 100 år. De bjöd in intresserade och politiker ifrån Miljödepartementet för att föra dialog kring botten trålning, då man fiskar genom att dra garn över botten och som ger otroligt mycket annan fångst än vad man söker och det tar också mycket disel att dra trålen i flera timmar efter botten.
Redan 1499 önskade en miljöaktivist i Holland att trålning skulle förbjudas eftersom det förstör botten och alla platser för yngel och ägg rivs upp. 27 procent av fångst från svensk trålfiske slängstillbaka i havet - död. Vilket slöseri.
Inom Naturskyddsföreningen arbetar Jonas som har tagit fram en rapport om trålfiske och han visade också på ett positivt exempel. I Öresund har man inte trålfiskat sedan 1932, varken svenskar eller danskar, eftersom det är rör och ledningar på bottnen i det vattnet, däremot har vanligt fiske med nät varit intensivt. När man nu har gjort provfiske så får man upp 10 gånger mer fisk där än i Kategatt, som bara ligger en liten bit norrut och där man har trålfiskat. Då känns det helt rätt att trålfiske borde förbjudas.
Jag och Mats har ett hus i norra Hälsingland, det är fantastiskt vacker i området och på den sista ön i samhället finns en fiskare som lever på sitt fiske. Det är en fröjd att få gå in i hans fiskebod och botanisera i kylarna, oftast är det olika varianter av rökt fisk och sillinläggningar, sedan räknar man själv ihop vad det kostar och betalar i ena kylens dörr, där finns också växel i äggfacken. Pitoreskt!
Fiskaren heter Kalle och han berättar att det är otroligt svårare att få bra fångster idag, när "de andra fiskarna på andra sidan Östersjön" dammsuger hela havet med sina stora båtar.
Jag vill såklart ha kvar de lokala fiskarna i Sverige, det är ett härligt inslag i bilden. Därför är det inte ett problem som bara är svenskt, hoppas att våra politiker i EU kan få till ett samarbetsavtal i denna fråga.
Nu lämnar jag Visby och Almedalen. Det har varit intressant att få vara här och lärorikt. Dessutom har jag såklart lärt känna många nya personer och även träffat gamla bekanta. Helt enkelt nätverkat och proffsminglat.
Vi ses i vimlet! hälsar Katarina på www.komfab.se
Svensk Kärnbränslehantering har 350 anställda och ungefär lika många konsulter. Många av dessa är riktigt små företag. Det är roligt när mindre företag gynnas och klarar av att få uppdragen, trots alla byråkratisk hantering vid staliga upphandlingar.
Det jag inte visste var att Sverige har en kärnavfallsfond som betalar hur kärnavfallet ska hanteras. Till fonden går pengar som vi alla elkonsumenter betalar. Och ifrån den fonden tas medel för att hantera kärnavfallet. Det är även därifrån som pengarna kommer för att bygga den slutförvaringsstation som kanske blir i Östhammar. Idag ligger det kärnbränsle som är använt i Oskarshamn. Inget annat land har lyckats hitta något sätt att förvara sitt kärnavfall på och det är ju en mycket invecklad process med bentelitlera och koppar. Sedan ska det vara där i 100000 år.
Något som förvånade mig var att även kläder och annat som personer i lokalerna har haft på sig måste förvaras/lagras i 500 år. Undra hur personerna som har haft de på sig mår...
Jag fortsatte dagen med ett seminarium med Naturskyddsföreningen som fyller 100 år. De bjöd in intresserade och politiker ifrån Miljödepartementet för att föra dialog kring botten trålning, då man fiskar genom att dra garn över botten och som ger otroligt mycket annan fångst än vad man söker och det tar också mycket disel att dra trålen i flera timmar efter botten.
Redan 1499 önskade en miljöaktivist i Holland att trålning skulle förbjudas eftersom det förstör botten och alla platser för yngel och ägg rivs upp. 27 procent av fångst från svensk trålfiske slängstillbaka i havet - död. Vilket slöseri.
Inom Naturskyddsföreningen arbetar Jonas som har tagit fram en rapport om trålfiske och han visade också på ett positivt exempel. I Öresund har man inte trålfiskat sedan 1932, varken svenskar eller danskar, eftersom det är rör och ledningar på bottnen i det vattnet, däremot har vanligt fiske med nät varit intensivt. När man nu har gjort provfiske så får man upp 10 gånger mer fisk där än i Kategatt, som bara ligger en liten bit norrut och där man har trålfiskat. Då känns det helt rätt att trålfiske borde förbjudas.
Jag och Mats har ett hus i norra Hälsingland, det är fantastiskt vacker i området och på den sista ön i samhället finns en fiskare som lever på sitt fiske. Det är en fröjd att få gå in i hans fiskebod och botanisera i kylarna, oftast är det olika varianter av rökt fisk och sillinläggningar, sedan räknar man själv ihop vad det kostar och betalar i ena kylens dörr, där finns också växel i äggfacken. Pitoreskt!
Fiskaren heter Kalle och han berättar att det är otroligt svårare att få bra fångster idag, när "de andra fiskarna på andra sidan Östersjön" dammsuger hela havet med sina stora båtar.
Jag vill såklart ha kvar de lokala fiskarna i Sverige, det är ett härligt inslag i bilden. Därför är det inte ett problem som bara är svenskt, hoppas att våra politiker i EU kan få till ett samarbetsavtal i denna fråga.
Nu lämnar jag Visby och Almedalen. Det har varit intressant att få vara här och lärorikt. Dessutom har jag såklart lärt känna många nya personer och även träffat gamla bekanta. Helt enkelt nätverkat och proffsminglat.
Vi ses i vimlet! hälsar Katarina på www.komfab.se
