Inspiration
Leo Razzak: "Det handlar om att göra ett val"
Redaktionen
13 augusti,
2014
•
8 minuters läsning
Tro på dig själv och ta reda på vem du verkligen är, menar sociala entreprenören Leo Razzak. Här skriver han själv om händelsen som lärde honom det – och förändrade hans liv.
I boken Inspirationsspridaren av Johanna Öberg och Petra Backteman delar 65 personer med sig av upplevelser och insikter som har förändrat deras liv.
Driva Eget har fått chansen att publicera några av berättelserna. Först ut är Leo Razzaks berättelse:
Det dröjde inte länge förrän mannen ringde upp oss igen och ville ses. Eftersom vi hade tyckt att första mötet varit schysst åkte vi dit igen. Denna gång frågade afrikanen oss bland annat var vi stod i frågan om giftermål.”Om ni gifter er”, sa han, ”vill ni då att er tjej ska vara oskuld?” ”Självklart”, svarade vi.”Men hur kommer det sig att det är okej för er att ha sex med olika tjejer innan ni gifter er?”Detta blev början till ett uppvaknande för oss. Vi var vana att säga något i stil med att mannen inte kunde förstå vår invandrarbakgrund – det var vad vi alltid sa när en liknande debatt uppstod. Men det gick inte den här gången. Mannen var ju också utlänning precis som vi och hade dessutom varit gerillasoldat. Vi blev smålacka på honom för att han tog upp ämnet, men konversationerna ledde snart till att vi blev nyfikna på oss själva.Under ett halvår träffade vi afrikanen. Vi förstod det inte först, men vi var en del av ett projekt som gick ut på att stärka vår identitet och ge oss en förståelse för samhället och vad som orsakar olika beteenden. Projektet gick ut på att förändra unga mäns attityder gentemot andra och sig själva. Den grupp som vi skulle ha debatterat emot vid första träffen hade aldrig existerat, utan man hade velat skapa ett avslappnat förtroende emellan oss och en vuxen och göra det på ett sätt som inte kändes påtvingat. Det lyckades.Vid träffarna med afrikanen snackade vi om mänskliga rättigheter, svensk historia, kollektiva samhällen, religion och normer. Ingen av oss hade haft vuxna förebilder att diskutera något av detta med tidigare.Genom samtalen började vi sakta men säkert förstå oss själva och vår situation. Vi insåg snart att mycket i våra liv och hur vi valde att leva dem var en identitetsfråga. Och inte en helt okomplicerad sådan: Om man har vuxit upp i Sverige, men har invandrarbakgrund så är man ändå svartskalle. Åker man däremot tillbaka till sitt ursprungsland, bemöts man där som om man vore svensk. Man hamnar i en slags rotlöshet och det uppstår en enorm identitetskonflikt. Till slut vet man inte vem man är, vilket land man tillhör eller vilka värderingar man har. Man har anammat vissa delar från sitt ursprung, som man ofta försvarar sig med gentemot andra. Samtidigt har man tagit in delar från det samhälle man lever i och balansgången mellan de olika kulturerna och vad som är rätt och fel för en själv kan vara svår att hålla.Ingen av oss hade reflekterat över någon av dessa saker tidigare.”Grabbar ni har lärt er så mycket nu”, sa afrikanen en dag, ”skulle ni inte vilja prata med andra ungdomar om detta och även hjälpa dem?” ”Nej, kom igen”, tyckte vi. Varför skulle vi göra det? ”Ni får 500 spänn”, sa han.Shit, skulle vi få pengar? Då blev det en annan femma. Aldrig tidigare hade vi blivit erbjudna att bli belönade för något som vi själva skulle skapa. Vi tog oss därför an uppgiften. Afrikanen sa lycka till och lade sig sedan inte i.Vi började på en gång att träna på ett föreläsningsupplägg om identitetskonflikter och de mänskliga rättigheterna. Aldrig tidigare hade vi varit så seriösa. Vi tränade på det vi skulle säga i flera veckor. Vårt uppdrag bestod i att åka ut till ett gymnasium och snacka i en timme. När vi hade genomfört den första föreläsningen applåderade alla. Känslan av den uppmärksamheten och att ha åstadkommit något på egen hand var obeskrivlig.Uppdraget blev startskottet på ett förebyggande attitydsprojekt vars syfte var att skapa dialog bland unga, och bekämpa de delar av hederskulturen som strider mot de mänskliga rättigheterna, och att få ungdomar att se på sig själva med öppnare ögon. Efter den framgångsrika starten åkte vi runt på fler skolor och snackade om de här grejerna. Det kändes meningsfullt. Vi fick chansen att hjälpa andra i processen, men även oss själva. Alla möten och alla diskussioner har hjälpt mig att utvecklas till den jag är idag.Ungdomar med invandrarbakgrund lever ofta med tanken att det är de själva som är problemet. Det är absolut inte sant. Däremot finns det alltid delar hos en själv som man måste rannsaka, oavsett var man kommer ifrån eller vem man är. Som invandrare har man fått kultur, gemenskap, mat och ofta starka familjeband med sig från hemlandet. Att ha detta i bagaget är schysst och krockar inte med kulturen i Sverige. Däremot finns det de som även har fått med sig en starkt patriarkal kvinnosyn. Den krockar både med den svenska lagen och också med de mänskliga rättigheterna som bland annat deklarerar att alla människor har lika stor rätt till frihet.Jag har haft tur. Det fanns vuxna som var villiga att hjälpa mig att förstå mig själv och få mig att hitta en väg i livet. Det är inte alla som har lika tur. Men jag tror att om vi alla hjälps åt att först hjälpa oss själva, så kommer vi sen både att ha styrkan och energin till att sträcka ut våra armar för att hjälpa andra.Jag förstår invandrares frustration och ilska över att känna sig utanför på olika sätt – dels genom att bli exkluderad ur samhället, men också för att man på något plan också själv vill ställa sig utanför systemet som ett skydd mot besvikelser både inom familjen och i skolan eller arbetslivet. Ibland kan det också vara ett skydd mot allt som känns nytt och främmande. Jag har själv varit både arg och frustrerad. Min pappa har tre högre examina från Bangladesh, validerade sin examen i nationalekonomi i Sverige och tog ytterligare en till examina i systemprogrammering. Ändå har han aldrig fått ett jobb. Han fick istället starta eget här och började sälja frukt på stan. Här i Sverige tillhör han samhällets lägsta skikt, medan hans kompisar med liknande utbildning i Bangladesh är chefer på banker och stora framgångsrika företag. Så jag vet varför man som invandrare vill bränna en bil. Jag förstår frustrationen över att inte räknas, att inte få vara en del av samhället och samtidigt slitas mellan den egna kulturens värderingar och det nya landets lagar, regleringar och normer.Men jag vet också att det finns många alternativ till att kanalisera sin ilska. Man kan använda energin till att skapa något istället, bygga broar mellan människor och hjälpa dem man kan. En annan viktig aspekt är att göra rätt för sig och att vara tacksam för vad samhället ger en. Att försöka se det positiva. I andra länder lever betydligt fler människor fattigt. I Sverige är det viktigt att vi uppskattar de möjligheter och de tillgångar som finns – bara en sådan sak som sjukvården, tandvården och den fria skolgång som erbjuds.Jag har valt att inte lägga min frustration på att göra saker på fel sida av lagen, utan istället lägga fokus på att skapa något. Skillnaden mellan mig och de som gör tvärtom är oerhört liten. Det handlar om att göra ett val. Och det går att göra det valet när som helst om man ger sig själv en chans och vågar tro på sig själv. Det är viktigt att man tar reda på vem man är och vågar tillåta sig själv att förändras, att lyckas med något. Det är inte alltid en enkel väg. Men i längden ger den så mycket mer, när man inser att man har ett värde som människa, oavsett var man kommer ifrån eller hur man väljer att klä sig eller äta sin frukost. Och det är först när man på riktigt inser sitt eget värde, som man också inser att andra människor har lika stor rätt till sina egna liv. Vi bär alla på drömmar, rädslor och mål. Vi har alla ett bagage. Vi vill alla bli förstådda, behövda och älskade. Och framför allt vill vi alla bli sedda.Jag kommer vara evigt tacksam gentemot afrikanen och projektet som han och hans medarbetare fick med oss i. Att de såg oss och såg potentialen i oss stökiga invandrarkillar som annars skulle räknats endast som ett gäng bråkiga pojkar som aldrig skulle åstadkomma något. Afrikanens kraft och tålamod fick oss att ställa frågor till oss själva, frågor som har lett till att vi idag vet vilka vi är.Av Leo RazzakLäs också: Olof Röhlander "Våga kämpa och satsa trots motgångar."
I boken Inspirationsspridaren av Johanna Öberg och Petra Backteman delar 65 personer med sig av upplevelser och insikter som har förändrat deras liv.Driva Eget har fått chansen att publicera några av berättelserna. Först ut är Leo Razzaks berättelse:
Vi var ett gäng bråkiga ungdomar med invandrarbakgrund som bodde i en förort utanför Stockholm. Vi var de stökiga, de som förstörde fester och förde ett allmänt destruktivt leverne.
En dag blev vi genom vår fritidsledare inbjudna till ett projekt där vi skulle debattera mot en grupp från en annan förort i frågan hedersmord.
Vi var inte intresserade, men när man erbjöd oss nya mobiltelefoner som belöning åkte vi dit.Väl på plats fanns ingen annan grupp där, utan vi möttes av en afrikan som sa att den andra gruppen tyvärr ställt in.
Eftersom afrikanen bjöd på gratis mat, stannade vi och åt tillsammans med honom. Vi fick inga mobiltelefoner, men vi snackade om allt möjligt, njöt av maten och åkte sen hem.
