LO borde använda sina aktier för att stoppa elitens höga löner
28 februari,
2016
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
1 minuts läsning
Nyligen presenterade LO sin återkommande undersökning av maktelitens villkor. Det är samma lilla grupp som har undersökts varje gång. I det som LO kallar den ekonomiska eliten handlar det om de högsta tjänstemännen i 50 börsbolag.
I vanlig ordning spårade debatten ur. Börsföretagens trogna lobbyister vred det till att LO pekade ut hela VD-kollektivet som giriga. Begreppet företagare användes också för att förvilla begreppen.
De 50 börsdirektörerna är inte företagare. De är anställda tjänstemän i offentlig sektor. Istället för personligt ansvar har de bonus, fallskärm och fett pensionsavtal.
Snälla ni som säger er vara företagarnas vänner och debatterar för vår räkning, sluta använda oss riktiga företagare som slagträn för att skydda börsföretagens tjänstemän.
När det gäller påståendet att börsdirektörerna verkar i offentlig sektor är det bara att titta på vilka som äger företagen på börsens A-lista. Det är vi alla genom AP-fonderna, vi alla genom avtalspensionerna och vi alla genom våra privata fond- och pensionssparanden. Det som alla äger och ingen har ansvar för är offentlig sektor.
Bland de institutionella ägarna finns landets fackförbund. Bara LO har ett aktieinnehav värt 1,4 miljarder kronor (verksamhetsberättelse 2014). Varför utövar inte LO och fackförbunden sitt ägarinflytande och kräver lägre lön för direktörerna vid bolagsstämmorna?
Facket sitter även i de stora bolagens styrelser. Som exempel har LO-förbundet IF Metall en representant, visserligen suppleant, i Ericssons styrelse. Men han kan säkert få Unionens ordinarie ledamot att framföra kravet.
Tillåt mig tvivla på att LO på riktigt skulle plädera för sänkta ersättningar på bolagsstämmor och i styrelser. Vad skandalen i Kommunal visar är att alla – börsdirektörer, fackliga toppar, politiker och så vidare – lever i samma maktbubbla där man kliar varandras ryggar och gör publikfriande utspel för att det ska se ut som om man är motståndare.
I vanlig ordning spårade debatten ur. Börsföretagens trogna lobbyister vred det till att LO pekade ut hela VD-kollektivet som giriga. Begreppet företagare användes också för att förvilla begreppen.
De 50 börsdirektörerna är inte företagare. De är anställda tjänstemän i offentlig sektor. Istället för personligt ansvar har de bonus, fallskärm och fett pensionsavtal.
Snälla ni som säger er vara företagarnas vänner och debatterar för vår räkning, sluta använda oss riktiga företagare som slagträn för att skydda börsföretagens tjänstemän.
När det gäller påståendet att börsdirektörerna verkar i offentlig sektor är det bara att titta på vilka som äger företagen på börsens A-lista. Det är vi alla genom AP-fonderna, vi alla genom avtalspensionerna och vi alla genom våra privata fond- och pensionssparanden. Det som alla äger och ingen har ansvar för är offentlig sektor.
Bland de institutionella ägarna finns landets fackförbund. Bara LO har ett aktieinnehav värt 1,4 miljarder kronor (verksamhetsberättelse 2014). Varför utövar inte LO och fackförbunden sitt ägarinflytande och kräver lägre lön för direktörerna vid bolagsstämmorna?
Facket sitter även i de stora bolagens styrelser. Som exempel har LO-förbundet IF Metall en representant, visserligen suppleant, i Ericssons styrelse. Men han kan säkert få Unionens ordinarie ledamot att framföra kravet.
Tillåt mig tvivla på att LO på riktigt skulle plädera för sänkta ersättningar på bolagsstämmor och i styrelser. Vad skandalen i Kommunal visar är att alla – börsdirektörer, fackliga toppar, politiker och så vidare – lever i samma maktbubbla där man kliar varandras ryggar och gör publikfriande utspel för att det ska se ut som om man är motståndare.
