Riktiga företagare kan inte misslyckas
1 maj,
2016
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Jag har varit företagare i över 25 år. Företagare på riktigt med personligt ansvar för hela min försörjning.
De allra flesta som kallar sig företagare är i själva verket anställda. Utan personligt ansvar, utan någon form av risktagande, mer än risken att förlora sin anställning och under en tid vara försörjd av fallskärm eller A-kassa.
De allra flesta förstår inte vad personligt ansvar innebär, trots att alla, nästan i varje fall, fick lära sig det i barndomen.
Ansvar är när man som liten sparkar en fotboll genom någons fönster. Då får man lära sig att ansvar betyder att man betalar för en ny fönsterruta och städar upp efter sig. Eller rättare sagt, det är föräldrarna som får betala. Själv fick jag i en liknande situation sona mitt brott med indragen veckopeng. Det räckte inte för att betala skadan, men jag fick mig en minnesbeta som sitter i än idag.
Men de flesta tycks ha glömt.
För majoriteten av alla vuxna är det alltid någon annan som bär ansvaret. Själva smiter de och skyller ifrån sig. Och inbillar sig att ansvar, det begränsar sig till att man får skämmas och känna sig utsatt ett tag.
Verkligt ansvar känns djupt ner i plånboken.
Så gör det för småföretagare. Blir det fel så får man stå sitt kast och betala. Oavsett om man själv bär skulden eller om orsaken är att marknaden tog en annan vändning än företagaren eller dennes rådgivare, inte sällan en offentligt anställd näringsfrämjare, trodde.
Spelar ingen roll. Ansvar ska utkrävas och samhällets bestraffningsmaskineri drar igång. Har man satt villan som säkerhet för lån i företaget, då säljer kronofogden den. Och räcker inte överskottet från den försäljningen för att lösa skulderna så blir det utmätning på lön ned till existensminimum resten av livet.
Ofta räcker det inte med att den drabbade betalar själva skulden. Kostnaden kan bli flerdubbelt större med kronofogdens avgifter och inkassobolagens ockerräntor.
Jag har skrivit om det här förr. Och använt det vedertagna begreppet misslyckade företagare. Vilket fick en läsare att rättmätigt protestera. Hur kan det vara ett misslyckande att våga, att satsa och ta långt mycket större risk än någon av börsföretagens anställda direktörer?
Det verkliga misslyckande är att gömma sig bakom en anställning. Att inte våga. Att inte ta några risker. Och att förvänta sig att någon annan ska ordna jobb med hög lön.
Riktiga företagare kan inte misslyckas. Även om resan slutar med konkurs.
De allra flesta som kallar sig företagare är i själva verket anställda. Utan personligt ansvar, utan någon form av risktagande, mer än risken att förlora sin anställning och under en tid vara försörjd av fallskärm eller A-kassa.
De allra flesta förstår inte vad personligt ansvar innebär, trots att alla, nästan i varje fall, fick lära sig det i barndomen.
Ansvar är när man som liten sparkar en fotboll genom någons fönster. Då får man lära sig att ansvar betyder att man betalar för en ny fönsterruta och städar upp efter sig. Eller rättare sagt, det är föräldrarna som får betala. Själv fick jag i en liknande situation sona mitt brott med indragen veckopeng. Det räckte inte för att betala skadan, men jag fick mig en minnesbeta som sitter i än idag.
Men de flesta tycks ha glömt.
För majoriteten av alla vuxna är det alltid någon annan som bär ansvaret. Själva smiter de och skyller ifrån sig. Och inbillar sig att ansvar, det begränsar sig till att man får skämmas och känna sig utsatt ett tag.
Verkligt ansvar känns djupt ner i plånboken.
Så gör det för småföretagare. Blir det fel så får man stå sitt kast och betala. Oavsett om man själv bär skulden eller om orsaken är att marknaden tog en annan vändning än företagaren eller dennes rådgivare, inte sällan en offentligt anställd näringsfrämjare, trodde.
Spelar ingen roll. Ansvar ska utkrävas och samhällets bestraffningsmaskineri drar igång. Har man satt villan som säkerhet för lån i företaget, då säljer kronofogden den. Och räcker inte överskottet från den försäljningen för att lösa skulderna så blir det utmätning på lön ned till existensminimum resten av livet.
Ofta räcker det inte med att den drabbade betalar själva skulden. Kostnaden kan bli flerdubbelt större med kronofogdens avgifter och inkassobolagens ockerräntor.
Jag har skrivit om det här förr. Och använt det vedertagna begreppet misslyckade företagare. Vilket fick en läsare att rättmätigt protestera. Hur kan det vara ett misslyckande att våga, att satsa och ta långt mycket större risk än någon av börsföretagens anställda direktörer?
Det verkliga misslyckande är att gömma sig bakom en anställning. Att inte våga. Att inte ta några risker. Och att förvänta sig att någon annan ska ordna jobb med hög lön.
Riktiga företagare kan inte misslyckas. Även om resan slutar med konkurs.
