Inspiration
Så blev Lars Wallin hovets favorit
5 januari,
2018
•
9 minuters läsning
Foto: Lars Wallin är en favorit bland de modemedvetna. Foto: Hans Alm
Han beskriver sin hjärna som en ständigt påkopplad scanner. Inspirationen kommer från Asien och Afrika – och svenska järnaffärer. Möt klädkonstnären som triggas av motgångar.
Säg Lars Wallin och de flesta tänker nog ”klänningar” eller till och med ”vackra klänningar”. Det är så han vill ha det, Lars Wallin. Det är ditåt han styrt det. Han är noga med varumärkesbyggandet och bra på marknadsföring. Han vet var han vill synas. Och var han inte vill synas.
– Jag vill inte bli ”han som bröt foten i Fångarna på fortet”, säger han ödmjukt när Driva Eget möter honom i ateljén som inretts med varm hand och kärlek till vackra tyger.
Lars Wallin har designat kläder till prinsessor och artister; till bröllop, teatrar, scenshower och melodifestivaler. När Carola Häggkvist sjöng Evighet i Melodifestivalen gjorde hon det i en böljande, kornblå skapelse signerad Lars Wallin.
LÄS OCKSÅ: Hovfotograf jobbar bäst självNär kronprinsessan Victoria går på Nobelfest händer att hon gör det i en klänning av nämnde designer. Prinsessan Madeleine har gjort detsamma. Och när Petra Mede ledde världens största underhållningsprogram – Eurovision Song Contest – hann hon med tre kreationer av Lars Wallin inför runt 200 miljoner tv-tittare. Sådana meriter stärker varumärket.
– Men jag fattade nog inte att jag hade ett varumärke förrän runt år 2000 då folk började säga ”Det är en Lars Wallin”. Då förstod jag och tvingades tänka till: Vad är mitt uttryck egentligen?
Ja, vad är det? Tidlöshet. Hållbarhet. Kärlek. Något sådant. Det är också på dessa grundpelare hans företag vilar.
– Allt som lämnar huset ska vara gjort med kärlek, säger Lars.
Är det något tips han vill ge nya entreprenörer är det just detta med kärlek och varumärke.
– Man måste utgå från sig själv och ha sin själ i projektet. Man kan koppla in hur många pr-byråer som helst, men man kan inte fuska med känslan. Fråga dig: Vad är din grej? Vad är unikt? Utveckla det och skala bort annat!
LÄS OCKSÅ: Från torghandel till Tate ModernSjälv har Lars Wallin lärt av framgångar och bakslag. Han har inte glömt slitet, hundåren med madrass på golvet i ateljén, extraknäck för att få ihop till mat och hyra, nudlar och champinjoner på burk.
– Hundåren var ganska många. Kuponger … Tonfisk på burk … Jag lever fortfarande inte i någon lyx, men när jag unnar mig lyx – då njuter jag! Jag älskar att resa och då bor jag gärna på fina designerhotell. Men lyx behöver inte alltid betyda dyrt. Jag bodde till exempel i en fin svit på Raffles Hotel i Singapore. Dagen efter bodde jag på ett vandrarhem i Fiskebäckskil, drog upp persiennen på morgonen och såg en säl utanför fönstret. Det var kontraster och båda är lyx.
LÄS OCKSÅ: Hennes träskedar säljer som smör i HollywoodLars Wallin startade sitt första företag 1990. Men designerdrömmen föddes långt tidigare hemma i Västerås. Kanske såddes ett frö när han som liten kille fick följa med mamma Margareta till Rocklundahallen. Skridskoartisterna i Holiday on Ice var i stan med sin show. Det var fjädrar och paljetter; färgsprakande och överdådigt. Lars tappade andan.
– Jag blev fascinerad. Det var kompromisslöst, maffigt! Vissa artister gjorde inget annat än att åka runt på skridskorna och visa upp kläderna, och jag blev så tagen av att det inte behövde fylla någon mer funktion än att vara vackert.
Nu kan man kanske tro att lille Lars gick hem på kammaren och började klippa, sy och klistra fjädrar. Det gjorde han inte. Han tecknade och målade. Först i tonåren, när han blev kostymansvarig för skolans revyer, kom modet in i bilden.
– Samtidigt följde jag Ingrid Schrewelius (legendarisk modejournalist) rapporter från Paris. Hon var en stor inspirationskälla. Och där någonstans, när jag var 14–15, bestämde jag mig. Jag skulle bli designer.
Hemma i villan i Hökåsen i utkanten av Västerås fanns mamma Margareta, som jobbade på bank, pappa Sven-Gunnar, som var polis, och lillebror Hans.
– Mina fantasier och designerdrömmar bejakades av mina föräldrar. De stöttade alltid och såg att jag hade en konstnärlig ådra. Det är en enorm styrka att ha det stödet med sig hemifrån så tidigt. Mina föräldrar trodde på mig. Att jag inte skulle klara det fanns inte på kartan.
Men allt var inte frid och fröjd under uppväxten. Klädintresset drog till sig mobbares uppmärksamhet i skolan. I åttonde klass blev han både psykiskt och fysiskt attackerad av ett gäng killar i nian.
LÄS OCKSÅ: Helt rätt med Silvias gamla klänning
– Det var inte så att jag klädde mig extremt på något sätt, det kunde räcka med att jag hade ett par skor som var lite speciella för att de skulle reagera. En gång slängde de ett bord efter mig i matsalen. Ingen reagerade. På den tiden pratade man inte om mobbning och jag sa aldrig något till mina föräldrar, men det blev så illa att jag hamnade på sjukhus till slut.
Mobbarna slutade nian och det sista grundskoleåret blev lugnare för Lars.
Att klädskapandet skulle ske inom ramen för ett eget företag stod klart ganska tidigt. Alternativen var för få. Med detta resonemang i ryggen blev det ekonomisk linje på gymnasiet, något Lars kan ångra idag. Han kommer fortfarande inte överens med siffror.
– Jag betalar fakturor själv för jag vill ha koll, men när någon tar fram en kalkyl … Jag ser inte vad det står! Det låser sig …
Med facit i hand hade det kanske varit bättre med en kreativ gymnasieutbildning, men nu blev det som det blev. Senare blev det flytt till Stockholm och studier vid Beckmans designhögskola, innan han startade eget med inriktning mot haute couture, den högsta konsten av sömnadskonst där allt är handsytt och av finaste kvalitet.
Med förebilder som modeskaparna Valentino och Yves Saint Laurent satte han igång. Men kundunderlaget för haute couture är litet i Sverige och existerar knappt utanför en mindre krets i Stockholm.
– Jag gjorde ändringssömnad och jobbade extra för att kunna betala hyran. Jag vågade inte tacka nej till jobb av rädsla för att inte få ihop bröd- och smörpengar. Men till slut hade jag inte tid och energi till det jag egentligen ville göra – haute couture – och upptäckte att jag gjort en kompromiss. Mitt liv var inte kul längre. Jag gjorde inte det jag ville. Till slut insåg jag att jag måste satsa om jag skulle komma någonstans.
Satsningen kom när den kände frisören Björn Axén skulle ha en visning. Lars fick i uppdrag att göra kläderna.
– Jag tog alla mina pengar, köpte fina tyger och började jobba.
Det blev lite av ett genombrott. Nu började pressen uppmärksamma designern som skapade så vackra plagg. Modetidningarna ringde och ville fotografera. Lars insåg marknadsföringspotentialen och ställde gärna upp. Helst ville han också ha ett ord med i laget när det gällde hur plaggen presenterades.
– Jag har aldrig varit bra på siffror, men duktig på att presentera produkterna och skapa en upplevelse runt dem.
Det började rulla på. Kunderna ringde, ville ha klänningar till fest och bröllop och scenshower. Och Damernas Värld gav honom priset Guldknappen.
Under det sena 1990-talet designade han klänningar till Fröken Sverige och nådde då bortom röda mattan och ut i stugorna. Det blev också Miss World-klänningar och Nobelklänningar. År 2000 bar kronprinsessan sin första Lars Wallin-klänning på Nobelfesten.
LÄS OCKSÅ: De förverkligade drömmen om en vingård i ToscanaFramgången var ett faktum, men varade inte för evigt. Ett par år senare hände det som Lars beskriver som sin största motgång i företagandet.
– När jag skulle bredda mig med en kollektion tog jag in en investerare. Vi analyserade inte tillräckligt och gjorde jättemycket fel. Det var inte fel på produkterna, men det fattades dåliga beslut om ekonomi och struktur, och det ledde till konkurs. Det kändes som ett stort nederlag. Vi gjorde en satsning som inte funkade ekonomiskt och jag lyssnade lite för mycket på andra. Jag grät och tyckte att jag var en riktig loser.
Konkursen blev en stor sorg som mynnade ut i en undran: Vad ska jag göra nu då?
– Men jag lär mest av misslyckanden. Motgångar utvecklar mig. Framgångar hämmar mig, då vågar jag inte utvecklas och göra nytt. Efter konkursen trodde jag att jag var slut, men så ringde en kund som ville ha en klänning …
Lars startade igen. Han gillar ju företagande, men kan sakna tryggheten i en anställning och ett lönebesked den 25:e. Han sliter med det där som alla småföretagare gör – usel pension, inga möjligheter att vara hemma och få ersättning när man är sjuk, mycket utgifter, stort ansvar …
– Ja, de tankarna har kommit med åldern. Jag har till exempel aldrig satsat på mitt hem, äger inte min lägenhet. Och som arbetsgivare har man bara skyldigheter och inga rättigheter.
Som chef är han – ja, hur är han egentligen?
– Chef …
Lars smakar lite på ordet och tycker att det är ett jobbigt ord.
– Jag vill hellre se oss som ett team. Skräddaren har jobbat här i 15 år och hon som ritar mönster i 22, så något rätt har jag väl gjort eftersom de stannat så länge. Jag vill att de ska känna ansvar, att vi har en dialog. Vad är det som säger att min sanning är den rätta? Jag har respekt för deras kunnande och vill hellre känna mig som en i teamet än som chef.
Teamet i Lars Wallin AB har påbörjat en ny fas. För att bredda verksamheten och öka lönsamheten satsar företaget nu på en kollektion, färdigsydda plagg som säljs i affärer. Tanken är att nå utanför Sverige.
– Jag kommer aldrig att göra en Valentino- eller Gucci-resa i Sverige. Haute couture blir aldrig större än så här hemma. Kundunderlaget är för begränsat och därför breddar vi oss med en kollektion.
Och så var det där med scannern och järnaffären. Med scannern är det så här: Den sitter i Lars hjärna, är ständigt påslagen och registrerar miljöer, människor, prylar. Allt inspirerar och kan omvandlas till en detalj i ett plagg eller en ny kreation.
Scannern är kanske som mest aktiv under resor. Afrikas natur och konst inspirerar, liksom Asiens harmoniska uttryck. Förståeligt. Men järnaffärer?
– Jag älskar svenska järnaffärer! Bara att gå och titta där på rader av skruvar, muttrar och saker jag inte begriper vad de ska användas till… Det är en fantastisk miljö som sätter igång kreativiteten.
Text: Annika Hällkvist. Foto: Hans Alm
Säg Lars Wallin och de flesta tänker nog ”klänningar” eller till och med ”vackra klänningar”. Det är så han vill ha det, Lars Wallin. Det är ditåt han styrt det. Han är noga med varumärkesbyggandet och bra på marknadsföring. Han vet var han vill synas. Och var han inte vill synas.
– Jag vill inte bli ”han som bröt foten i Fångarna på fortet”, säger han ödmjukt när Driva Eget möter honom i ateljén som inretts med varm hand och kärlek till vackra tyger.
Lars Wallin har designat kläder till prinsessor och artister; till bröllop, teatrar, scenshower och melodifestivaler. När Carola Häggkvist sjöng Evighet i Melodifestivalen gjorde hon det i en böljande, kornblå skapelse signerad Lars Wallin.
LÄS OCKSÅ: Hovfotograf jobbar bäst självNär kronprinsessan Victoria går på Nobelfest händer att hon gör det i en klänning av nämnde designer. Prinsessan Madeleine har gjort detsamma. Och när Petra Mede ledde världens största underhållningsprogram – Eurovision Song Contest – hann hon med tre kreationer av Lars Wallin inför runt 200 miljoner tv-tittare. Sådana meriter stärker varumärket.
– Men jag fattade nog inte att jag hade ett varumärke förrän runt år 2000 då folk började säga ”Det är en Lars Wallin”. Då förstod jag och tvingades tänka till: Vad är mitt uttryck egentligen?
Ja, vad är det? Tidlöshet. Hållbarhet. Kärlek. Något sådant. Det är också på dessa grundpelare hans företag vilar.
– Allt som lämnar huset ska vara gjort med kärlek, säger Lars.
Är det något tips han vill ge nya entreprenörer är det just detta med kärlek och varumärke.
– Man måste utgå från sig själv och ha sin själ i projektet. Man kan koppla in hur många pr-byråer som helst, men man kan inte fuska med känslan. Fråga dig: Vad är din grej? Vad är unikt? Utveckla det och skala bort annat!
LÄS OCKSÅ: Från torghandel till Tate ModernSjälv har Lars Wallin lärt av framgångar och bakslag. Han har inte glömt slitet, hundåren med madrass på golvet i ateljén, extraknäck för att få ihop till mat och hyra, nudlar och champinjoner på burk.
– Hundåren var ganska många. Kuponger … Tonfisk på burk … Jag lever fortfarande inte i någon lyx, men när jag unnar mig lyx – då njuter jag! Jag älskar att resa och då bor jag gärna på fina designerhotell. Men lyx behöver inte alltid betyda dyrt. Jag bodde till exempel i en fin svit på Raffles Hotel i Singapore. Dagen efter bodde jag på ett vandrarhem i Fiskebäckskil, drog upp persiennen på morgonen och såg en säl utanför fönstret. Det var kontraster och båda är lyx.
LÄS OCKSÅ: Hennes träskedar säljer som smör i HollywoodLars Wallin startade sitt första företag 1990. Men designerdrömmen föddes långt tidigare hemma i Västerås. Kanske såddes ett frö när han som liten kille fick följa med mamma Margareta till Rocklundahallen. Skridskoartisterna i Holiday on Ice var i stan med sin show. Det var fjädrar och paljetter; färgsprakande och överdådigt. Lars tappade andan.
– Jag blev fascinerad. Det var kompromisslöst, maffigt! Vissa artister gjorde inget annat än att åka runt på skridskorna och visa upp kläderna, och jag blev så tagen av att det inte behövde fylla någon mer funktion än att vara vackert.
Nu kan man kanske tro att lille Lars gick hem på kammaren och började klippa, sy och klistra fjädrar. Det gjorde han inte. Han tecknade och målade. Först i tonåren, när han blev kostymansvarig för skolans revyer, kom modet in i bilden.
– Samtidigt följde jag Ingrid Schrewelius (legendarisk modejournalist) rapporter från Paris. Hon var en stor inspirationskälla. Och där någonstans, när jag var 14–15, bestämde jag mig. Jag skulle bli designer.
Hemma i villan i Hökåsen i utkanten av Västerås fanns mamma Margareta, som jobbade på bank, pappa Sven-Gunnar, som var polis, och lillebror Hans.
– Mina fantasier och designerdrömmar bejakades av mina föräldrar. De stöttade alltid och såg att jag hade en konstnärlig ådra. Det är en enorm styrka att ha det stödet med sig hemifrån så tidigt. Mina föräldrar trodde på mig. Att jag inte skulle klara det fanns inte på kartan.
Men allt var inte frid och fröjd under uppväxten. Klädintresset drog till sig mobbares uppmärksamhet i skolan. I åttonde klass blev han både psykiskt och fysiskt attackerad av ett gäng killar i nian.
LÄS OCKSÅ: Helt rätt med Silvias gamla klänning
– Det var inte så att jag klädde mig extremt på något sätt, det kunde räcka med att jag hade ett par skor som var lite speciella för att de skulle reagera. En gång slängde de ett bord efter mig i matsalen. Ingen reagerade. På den tiden pratade man inte om mobbning och jag sa aldrig något till mina föräldrar, men det blev så illa att jag hamnade på sjukhus till slut.
Mobbarna slutade nian och det sista grundskoleåret blev lugnare för Lars.
Att klädskapandet skulle ske inom ramen för ett eget företag stod klart ganska tidigt. Alternativen var för få. Med detta resonemang i ryggen blev det ekonomisk linje på gymnasiet, något Lars kan ångra idag. Han kommer fortfarande inte överens med siffror.
– Jag betalar fakturor själv för jag vill ha koll, men när någon tar fram en kalkyl … Jag ser inte vad det står! Det låser sig …
Med facit i hand hade det kanske varit bättre med en kreativ gymnasieutbildning, men nu blev det som det blev. Senare blev det flytt till Stockholm och studier vid Beckmans designhögskola, innan han startade eget med inriktning mot haute couture, den högsta konsten av sömnadskonst där allt är handsytt och av finaste kvalitet.Med förebilder som modeskaparna Valentino och Yves Saint Laurent satte han igång. Men kundunderlaget för haute couture är litet i Sverige och existerar knappt utanför en mindre krets i Stockholm.
– Jag gjorde ändringssömnad och jobbade extra för att kunna betala hyran. Jag vågade inte tacka nej till jobb av rädsla för att inte få ihop bröd- och smörpengar. Men till slut hade jag inte tid och energi till det jag egentligen ville göra – haute couture – och upptäckte att jag gjort en kompromiss. Mitt liv var inte kul längre. Jag gjorde inte det jag ville. Till slut insåg jag att jag måste satsa om jag skulle komma någonstans.
Satsningen kom när den kände frisören Björn Axén skulle ha en visning. Lars fick i uppdrag att göra kläderna.
– Jag tog alla mina pengar, köpte fina tyger och började jobba.
Det blev lite av ett genombrott. Nu började pressen uppmärksamma designern som skapade så vackra plagg. Modetidningarna ringde och ville fotografera. Lars insåg marknadsföringspotentialen och ställde gärna upp. Helst ville han också ha ett ord med i laget när det gällde hur plaggen presenterades.
– Jag har aldrig varit bra på siffror, men duktig på att presentera produkterna och skapa en upplevelse runt dem.
Det började rulla på. Kunderna ringde, ville ha klänningar till fest och bröllop och scenshower. Och Damernas Värld gav honom priset Guldknappen.
Under det sena 1990-talet designade han klänningar till Fröken Sverige och nådde då bortom röda mattan och ut i stugorna. Det blev också Miss World-klänningar och Nobelklänningar. År 2000 bar kronprinsessan sin första Lars Wallin-klänning på Nobelfesten.
LÄS OCKSÅ: De förverkligade drömmen om en vingård i ToscanaFramgången var ett faktum, men varade inte för evigt. Ett par år senare hände det som Lars beskriver som sin största motgång i företagandet.
– När jag skulle bredda mig med en kollektion tog jag in en investerare. Vi analyserade inte tillräckligt och gjorde jättemycket fel. Det var inte fel på produkterna, men det fattades dåliga beslut om ekonomi och struktur, och det ledde till konkurs. Det kändes som ett stort nederlag. Vi gjorde en satsning som inte funkade ekonomiskt och jag lyssnade lite för mycket på andra. Jag grät och tyckte att jag var en riktig loser.
Konkursen blev en stor sorg som mynnade ut i en undran: Vad ska jag göra nu då?
– Men jag lär mest av misslyckanden. Motgångar utvecklar mig. Framgångar hämmar mig, då vågar jag inte utvecklas och göra nytt. Efter konkursen trodde jag att jag var slut, men så ringde en kund som ville ha en klänning …
Lars startade igen. Han gillar ju företagande, men kan sakna tryggheten i en anställning och ett lönebesked den 25:e. Han sliter med det där som alla småföretagare gör – usel pension, inga möjligheter att vara hemma och få ersättning när man är sjuk, mycket utgifter, stort ansvar …
– Ja, de tankarna har kommit med åldern. Jag har till exempel aldrig satsat på mitt hem, äger inte min lägenhet. Och som arbetsgivare har man bara skyldigheter och inga rättigheter.
Som chef är han – ja, hur är han egentligen?– Chef …
Lars smakar lite på ordet och tycker att det är ett jobbigt ord.
– Jag vill hellre se oss som ett team. Skräddaren har jobbat här i 15 år och hon som ritar mönster i 22, så något rätt har jag väl gjort eftersom de stannat så länge. Jag vill att de ska känna ansvar, att vi har en dialog. Vad är det som säger att min sanning är den rätta? Jag har respekt för deras kunnande och vill hellre känna mig som en i teamet än som chef.
Teamet i Lars Wallin AB har påbörjat en ny fas. För att bredda verksamheten och öka lönsamheten satsar företaget nu på en kollektion, färdigsydda plagg som säljs i affärer. Tanken är att nå utanför Sverige.
– Jag kommer aldrig att göra en Valentino- eller Gucci-resa i Sverige. Haute couture blir aldrig större än så här hemma. Kundunderlaget är för begränsat och därför breddar vi oss med en kollektion.
Och så var det där med scannern och järnaffären. Med scannern är det så här: Den sitter i Lars hjärna, är ständigt påslagen och registrerar miljöer, människor, prylar. Allt inspirerar och kan omvandlas till en detalj i ett plagg eller en ny kreation.
Scannern är kanske som mest aktiv under resor. Afrikas natur och konst inspirerar, liksom Asiens harmoniska uttryck. Förståeligt. Men järnaffärer?
– Jag älskar svenska järnaffärer! Bara att gå och titta där på rader av skruvar, muttrar och saker jag inte begriper vad de ska användas till… Det är en fantastisk miljö som sätter igång kreativiteten.
Text: Annika Hällkvist. Foto: Hans Alm
