Snälla – håll dina idéer för dig själv om du inte menar allvar
27 december,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Vi firade julhelgen hos dottern med familj i Göteborg. På juldagen passade jag på att besöka en bekant och verkställa ett löfte som jag gav några veckor tidigare. Det hade han inte räknat med, för enligt honom är det knappt någon som gör vad de lovar. Inte utan en massa tjat i vart fall.
Hans förvåning fick mig att fundera. Hur många kan jag lita på utanför familjen? Hur många som jag känner gör vad de säger att de ska göra? Inte särskilt många.
Det leder vidare till mina erfarenheter av näringsfrämjare av alla de sorter. Under mina 25 år som företagare har jag presenterat en hel hög med affärsidéer. Alla har fått samma mottagande. Först applåder, sedan kalla handen.
Ett exempel ur högen. 2008 presenterade vi idén om att skapa en sommarscen för varieté i Västervik. Först applåder, sedan den vanligaste härskartekniken av alla: Osynliggörande. Men vi drog ändå igång och inredde en teater med plats för 30 åskådare hemma i vår källare. Sommaren 2012 slog vi i taket. Tre fullsatta föreställningar i veckan under fem veckor.
Vi bestämde oss omgående för att utvidga med ett mindre cirkustält. Jag hittade ett begagnat i Tyskland med plats för 150 åskådare. Och samtidigt informerade jag turistbyrån skriftligen om planerna, för att vi skulle komma med i turistbroschyren 2014. Den gick till tryck redan i december.
Reaktionen från turistbyrån blev "vilken rolig idé". Men de verkade inte ta mig på allvar.
Sakligt sett var det ett supererbjudande som jag kom med. Västervik har två stora arrangemang under sommaren, Visfestivalen och en stor MC-träff. Men förutom det händer inte särskilt mycket utanför den stora kommunala campingplatsen, nordens största till på köpet. Allra minst händer det för barnfamiljer.
Min idé var att sprida ut aktiviteterna över fem veckor. Nästan varenda dag skulle det hända något i tältet och totalt hade vi en kapacitet på 3 600 åskådare. Vilket är lika många som Visfestivalen lockar. Reaktionen borde ha blivit mer än "vilken skojig idé".
Jag gjorde vad jag lovade. Men istället för ett begagnat cirkustält från Tyskland, specialbeställde vi landets enda genuina varietétält från USA. Två master, 19 meter brett, gott om plats för 150 sittande åskådare och en rejäl scen. Fakta om tältet finns på Riksteaterns webbplats scenrum.nu. Här är en direktlänk.
I slutet av april anlände tältet till Sverige och tämligen omgående reste vi det hemma i byn. Var turistbyrån intresserad att komma och titta? Svar nej, det är så långt (17 kilometer).
De trodde inte på att jag verkställt den "skojiga idén". Beviset kom med turistbroschyren 2014. Vår satsning på landets enda varietétält, med teknik på samma nivå som stadsteatern i Västervik, avfärdades på en rad: "Dessutom har vi hört något om uppvisning av en trollkarl i samband med mat på Gröna Tuppen". Tuppen är värdshuset i vår by.
Den avspisningen gjorde riktigt ont.
Sedan dess har jag funderat på varför vår satsning inte togs på allvar.
Efter insikten på juldagen i Göteborg tror jag att det handlar om en kombination av tre faktorer. I botten ligger avundsjukan som är ett gissel överallt. Ovanpå det kommer att de så kallade näringsfrämjarna försörjer sig på att vanligt folk inte har några idéer. Vilket i sin tur kan bero på att de allra flesta bara snackar. Många har åsikter om vad som borde göras, men knappt någon menar vad de säger.
Så snälla, om du som läser det här kommer på en idé, håll den för dig själv om du inte har för avsikt att verkställa den. Tomma tunnor skadar det fåtal som menar vad de säger och gör vad de lovar.
Hans förvåning fick mig att fundera. Hur många kan jag lita på utanför familjen? Hur många som jag känner gör vad de säger att de ska göra? Inte särskilt många.
Det leder vidare till mina erfarenheter av näringsfrämjare av alla de sorter. Under mina 25 år som företagare har jag presenterat en hel hög med affärsidéer. Alla har fått samma mottagande. Först applåder, sedan kalla handen.
Ett exempel ur högen. 2008 presenterade vi idén om att skapa en sommarscen för varieté i Västervik. Först applåder, sedan den vanligaste härskartekniken av alla: Osynliggörande. Men vi drog ändå igång och inredde en teater med plats för 30 åskådare hemma i vår källare. Sommaren 2012 slog vi i taket. Tre fullsatta föreställningar i veckan under fem veckor.
Vi bestämde oss omgående för att utvidga med ett mindre cirkustält. Jag hittade ett begagnat i Tyskland med plats för 150 åskådare. Och samtidigt informerade jag turistbyrån skriftligen om planerna, för att vi skulle komma med i turistbroschyren 2014. Den gick till tryck redan i december.
Reaktionen från turistbyrån blev "vilken rolig idé". Men de verkade inte ta mig på allvar.
Sakligt sett var det ett supererbjudande som jag kom med. Västervik har två stora arrangemang under sommaren, Visfestivalen och en stor MC-träff. Men förutom det händer inte särskilt mycket utanför den stora kommunala campingplatsen, nordens största till på köpet. Allra minst händer det för barnfamiljer.
Min idé var att sprida ut aktiviteterna över fem veckor. Nästan varenda dag skulle det hända något i tältet och totalt hade vi en kapacitet på 3 600 åskådare. Vilket är lika många som Visfestivalen lockar. Reaktionen borde ha blivit mer än "vilken skojig idé".
Jag gjorde vad jag lovade. Men istället för ett begagnat cirkustält från Tyskland, specialbeställde vi landets enda genuina varietétält från USA. Två master, 19 meter brett, gott om plats för 150 sittande åskådare och en rejäl scen. Fakta om tältet finns på Riksteaterns webbplats scenrum.nu. Här är en direktlänk.
I slutet av april anlände tältet till Sverige och tämligen omgående reste vi det hemma i byn. Var turistbyrån intresserad att komma och titta? Svar nej, det är så långt (17 kilometer).
De trodde inte på att jag verkställt den "skojiga idén". Beviset kom med turistbroschyren 2014. Vår satsning på landets enda varietétält, med teknik på samma nivå som stadsteatern i Västervik, avfärdades på en rad: "Dessutom har vi hört något om uppvisning av en trollkarl i samband med mat på Gröna Tuppen". Tuppen är värdshuset i vår by.
Den avspisningen gjorde riktigt ont.
Sedan dess har jag funderat på varför vår satsning inte togs på allvar.
Efter insikten på juldagen i Göteborg tror jag att det handlar om en kombination av tre faktorer. I botten ligger avundsjukan som är ett gissel överallt. Ovanpå det kommer att de så kallade näringsfrämjarna försörjer sig på att vanligt folk inte har några idéer. Vilket i sin tur kan bero på att de allra flesta bara snackar. Många har åsikter om vad som borde göras, men knappt någon menar vad de säger.
Så snälla, om du som läser det här kommer på en idé, håll den för dig själv om du inte har för avsikt att verkställa den. Tomma tunnor skadar det fåtal som menar vad de säger och gör vad de lovar.
