Två ord som jag avskyr
4 maj,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
1 minuts läsning
Det finns två ord som jag med åren kommit att avsky. Det är levebrödsföretagare och eldsjäl.
Levebrödsföretagare är något som politiker och näringsfrämjande tjänstemän föraktfullt kallar merparten av landets småföretagare, särskild när vi inte hör. En levebrödsföretagare driver verksamheten primärt för att försörja sig själv och eventuella anställda, utan storslagna planer att erövra världen.
Jag kan inte se något fel i att ta ansvar för sin egen och andras försörjning. Tvärtom är det i mina ögon något hedervärt, rentav storartat i ett land där det stora flertalet försörjer sig på någon annan genom anställning, bidrag eller pension.
Eldsjäl är i grunden positivt. Men jag har sett för många projekt där offentligt anställda tjänstemän och deras konsulter på välbetald arbetstid utvecklat allehanda affärsidéer. När anslaget är slut, förväntas en eldsjäl dyka upp och förvandla tjänstemännens tankar till lönsam verklighet, med personlig borgen och villan som säkerhet.
Det värsta exemplet som jag sett är ett treårigt projekt där tjänstemännen brände 25 miljoner kronor. För ovanlighetens skull så dök det upp en eldsjäl som ville driva verksamheten vidare i företagsform. Men det var inte den mytiske entreprenören med en kappsäck full med guldpengar. Utan en helt vanlig människa med knackig ekonomi som trodde att den dyrbart hopkomna affärsidén skulle bli framgångsrik.
Nu är företaget inne på sitt sjätte år. Affärsidén visade sig vara värdelös, marknaden totalt felbedömd och ägaren kämpar för sitt ekonomiska liv. Omsättningen var förra året 529 000 kronor. Fullständig katastrof med tanke på att 25 miljoner kronor satsades i projektet.
Tror sig politikerna och deras tjänstemän ha bra affärsidéer så får de säga upp sig och skaffa egna F-skattsedlar, istället för att parasitera på andras risktagande. Eller också håller de käft och hjälper modiga människor att förverkliga deras idéer,
Levebrödsföretagare är något som politiker och näringsfrämjande tjänstemän föraktfullt kallar merparten av landets småföretagare, särskild när vi inte hör. En levebrödsföretagare driver verksamheten primärt för att försörja sig själv och eventuella anställda, utan storslagna planer att erövra världen.
Jag kan inte se något fel i att ta ansvar för sin egen och andras försörjning. Tvärtom är det i mina ögon något hedervärt, rentav storartat i ett land där det stora flertalet försörjer sig på någon annan genom anställning, bidrag eller pension.
Eldsjäl är i grunden positivt. Men jag har sett för många projekt där offentligt anställda tjänstemän och deras konsulter på välbetald arbetstid utvecklat allehanda affärsidéer. När anslaget är slut, förväntas en eldsjäl dyka upp och förvandla tjänstemännens tankar till lönsam verklighet, med personlig borgen och villan som säkerhet.
Det värsta exemplet som jag sett är ett treårigt projekt där tjänstemännen brände 25 miljoner kronor. För ovanlighetens skull så dök det upp en eldsjäl som ville driva verksamheten vidare i företagsform. Men det var inte den mytiske entreprenören med en kappsäck full med guldpengar. Utan en helt vanlig människa med knackig ekonomi som trodde att den dyrbart hopkomna affärsidén skulle bli framgångsrik.
Nu är företaget inne på sitt sjätte år. Affärsidén visade sig vara värdelös, marknaden totalt felbedömd och ägaren kämpar för sitt ekonomiska liv. Omsättningen var förra året 529 000 kronor. Fullständig katastrof med tanke på att 25 miljoner kronor satsades i projektet.
Tror sig politikerna och deras tjänstemän ha bra affärsidéer så får de säga upp sig och skaffa egna F-skattsedlar, istället för att parasitera på andras risktagande. Eller också håller de käft och hjälper modiga människor att förverkliga deras idéer,
