Vad man kan lära av ABBA:s turnéledare och Goebbels
16 januari,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Jag har under många år tillhört den ideellt arbetande personalen på VisFestivalen i Västervik. Vi är ett 50-tal personer som utan ersättning arbetar under en sommarvecka.
Att personalen har ställt upp så lojalt ända sedan 1966 beror på Hansi Schwarz, tidigare medlem av Hootenanny Singers, turnéledare för ABBA och en ledare av rang. Hansi hade en suverän förmåga att få människor att känna sig delaktiga och uppskattade. Jag skriver hade. Hansi Schwarz gick bort den 11 januari i år. Vila i frid och tack för många minnesvärda somrar.
Gratisarbete är typiskt för alla former av sommarevenemang.
VisFestivalen har lärt mig att gratis är dyrt. Gratis förutsätter bidrag och sponsring. Hansi ägnade oändlig tid åt möten med politiker och sponsorer. Tid är pengar för oss företagare.
Den som ställer upp gratis, gör det för sitt höga nöjes skull, och kommer inte att jobba ihjäl sig. En behaglig arbetsinsats med tid för snack med kompisar och efterfester innebär att bemanningen blir flera gånger högre än med anställd personal. Stor personal kostar i form av catering, kläder och annat. Samtidigt förvandlas arrangemanget till ett svårstyrt skepp som kräver en karismatisk rorsman, eller general som Hansi titulerades.
I VisFestivalens fall stod sponsorerna för personalkostnaderna. På senare tid, när festivalen drivits under mer ordnade former än förr om åren, har biljettintäkterna till stor del gått till hyra av teknik och gager för artisterna. Festivalen i sig är ingen lysande affär, de som tjänat på den är restauranger, hotell, campingplatser och liknande.
I vårt trolleri har vi arbetat från andra hållet. Vi ägnade några år åt att bygga upp föreställningen och använde intäkterna till att investera i egen teknik och rekvisita. Det mesta är idag bolagets egendom och avskrivet.
Själva arrangemanget är så utformat att min fru och jag sköter det själva. Vi har valt att inte utnyttja gratis arbetskraft, för att slippa den enorma arbetsinsats som krävs för att få en stor organisation att gå åt samma håll.
Istället lägger vi ut biljettförsäljningen på Ticnet och har skrivit en föreställning där vi själva klarar allting, med hjälp av automatiserat ljus och ljud. Under tre säsonger har vi finslipat metoderna och är nu mogna för att utveckla föreställningen till ett cirkustält med plats för 120 åskådare.
Att vi begränsar oss till 120 åskådare har två förklaringar.
För det första finns en dyr gräns vid 150 åskådare. Går man över den så krävs återkommande besiktning av tältet på SP och en massa dyrbara regler och lagar börjar gälla.
För det andra har jag lärt mig av VisFestivalen som stannat i samma slottsruin i alla år, trots att publiktrycket under en period var så stort att festivalen på annan plats kunnat dra flera gånger större publik.
Jag skrev ett kapitel i en jubileumsbok om VisFestivalen. Där drog jag paralleller med Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Han byggde tredje rikets propaganda på ett antal regler. En av dem var att alltid boka en för liten lokal. Om några inte får plats, så upplevs mötet viktigare.
Det är bättre med ett litet fullsatt cirkustält än en halvtom arena.
Att personalen har ställt upp så lojalt ända sedan 1966 beror på Hansi Schwarz, tidigare medlem av Hootenanny Singers, turnéledare för ABBA och en ledare av rang. Hansi hade en suverän förmåga att få människor att känna sig delaktiga och uppskattade. Jag skriver hade. Hansi Schwarz gick bort den 11 januari i år. Vila i frid och tack för många minnesvärda somrar.
Gratisarbete är typiskt för alla former av sommarevenemang.
VisFestivalen har lärt mig att gratis är dyrt. Gratis förutsätter bidrag och sponsring. Hansi ägnade oändlig tid åt möten med politiker och sponsorer. Tid är pengar för oss företagare.
Den som ställer upp gratis, gör det för sitt höga nöjes skull, och kommer inte att jobba ihjäl sig. En behaglig arbetsinsats med tid för snack med kompisar och efterfester innebär att bemanningen blir flera gånger högre än med anställd personal. Stor personal kostar i form av catering, kläder och annat. Samtidigt förvandlas arrangemanget till ett svårstyrt skepp som kräver en karismatisk rorsman, eller general som Hansi titulerades.
I VisFestivalens fall stod sponsorerna för personalkostnaderna. På senare tid, när festivalen drivits under mer ordnade former än förr om åren, har biljettintäkterna till stor del gått till hyra av teknik och gager för artisterna. Festivalen i sig är ingen lysande affär, de som tjänat på den är restauranger, hotell, campingplatser och liknande.
I vårt trolleri har vi arbetat från andra hållet. Vi ägnade några år åt att bygga upp föreställningen och använde intäkterna till att investera i egen teknik och rekvisita. Det mesta är idag bolagets egendom och avskrivet.
Själva arrangemanget är så utformat att min fru och jag sköter det själva. Vi har valt att inte utnyttja gratis arbetskraft, för att slippa den enorma arbetsinsats som krävs för att få en stor organisation att gå åt samma håll.
Istället lägger vi ut biljettförsäljningen på Ticnet och har skrivit en föreställning där vi själva klarar allting, med hjälp av automatiserat ljus och ljud. Under tre säsonger har vi finslipat metoderna och är nu mogna för att utveckla föreställningen till ett cirkustält med plats för 120 åskådare.
Att vi begränsar oss till 120 åskådare har två förklaringar.
För det första finns en dyr gräns vid 150 åskådare. Går man över den så krävs återkommande besiktning av tältet på SP och en massa dyrbara regler och lagar börjar gälla.
För det andra har jag lärt mig av VisFestivalen som stannat i samma slottsruin i alla år, trots att publiktrycket under en period var så stort att festivalen på annan plats kunnat dra flera gånger större publik.
Jag skrev ett kapitel i en jubileumsbok om VisFestivalen. Där drog jag paralleller med Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Han byggde tredje rikets propaganda på ett antal regler. En av dem var att alltid boka en för liten lokal. Om några inte får plats, så upplevs mötet viktigare.
Det är bättre med ett litet fullsatt cirkustält än en halvtom arena.
