Min stora dröm i barndomen var att bli trollkarl. Det var ingen fånig Harry Potter-dröm. Jag växte upp på en revyscen och förstod tidigt vad det handlade om.

Jag tränade och var i tonåren på god väg att ta steget till en professionell karriär. Det ledde till att jag blev så mobbad att det inte fanns något annat att göra än att sluta trolla. I vuxen ålder har jag tagit upp trolleriet flera gånger. Mobbarna har återkommit, fast numera blir jag inte hotad med stryk.

De allra flesta är inte riktigt duktiga på någonting. För att komma dit krävs kopiösa mängder träning. Vilket den lata majoriteten viftar bort med att de duktiga haft turen att födas med talang. Många kända artister har under perioder av sina liv varit mobbade. Om detta berättade senast Sanna Nielsen för Fredrik Skavlan.

Frågan är om mobbarna ens fattar vad de ägnar sig åt. Ett exempel ur mitt liv: När jag besöker en annan trollkarls föreställning i Västervik, börjar det redan när jag kommer dit. En, vanligtvis flera, lustigkurrar ropar: "Är du är för att lära dig?". Under föreställningen är det alltid, alltid någon som lutar sig fram: "Det där vet du inte hur det går till". Och efteråt kommer uppmaningen att jag borde gå hem och träna.

Liknande händer alla som försöker. Oavsett var man bor. Det är en del av den mänskliga naturen. Duktiga personer är bara uthärdliga om de kommer någon annanstans ifrån. Då kan man inbilla sig att de har särskilda talanger. Men att någon som man känner, en vanlig människa med fel och brister, skulle vara riktigt duktig på någonting, det är mer än vad de flesta kan uthärda.

Det här tror jag är bakgrunden till att utifrån kommande herrar i dyra gångkläder får sådant gehör i mindre kommuner. Om kommunledningarna kunde, skulle de plocka ned månen åt dem. Vilket de också försöker göra till stora kostnader för skattebetalarna.

En annan effekt är att hela det näringsfrämjande systemet är utformat för att vanligt folk är lata, fega och inte har några egna idéer. Vilket får tjänstemän och politiker att starta projekt där de på betald arbetstid utvecklar affärsidéer som någon annan på egen risk ska förverkliga. Har du egna idéer och är beredd att satsa rejält, så uppfattas du som besvärlig.

I storstäderna finns en större acceptans. Min gissning är att storleken gör det möjligt att flytta runt mellan olika nätverk. När man uppfattas som irriterande duktig i ett, så kan man gå vidare till nästa och åtnjuta hög status under några år, på samma sätt som de luftlandsatta herrarna gör i småstäder. Utan att behöva sälja villan och flytta.

Här finns en hemläxa att göra för Sverige utanför storstäderna.