Det är inte bara den rådande krisen som jag funderar på medan jag åker mellan uppdragen. Något annat som förbryllar är den så kallade tillväxten. När jag växte upp på 1960-talet arbetade min pappa på järnvägen och mamma var hemma. Vi bodde i villa, vi tre barn hade egna rum, vi hade en bil, närmare bestämt en folkabuss anpassad för camping. Jag kan inte minnas att vi hade det sämre än vad våra barn haft det eller vad våra barnbarn har det.



Visst finns det materiella skillnader, men idag säljer en familj 70-80 timmar av sin tid varje vecka. Är det så att vi betalt längre semester och föräldraledighet med mer arbete, inte med tillväxt?



Lika förbryllande är vad rationaliseringarna med datorer, maskiner och storskalighet tagit vägen. När jag på 1980-talet jobbade på en morgontidning, kunde vi lämna artiklar till ett på natten. Idag är sista lämning på samma tidning klockan 22 för att hinna ut till prenumeranterna.



Jag växte upp i Härnösand. Där invigdes Ostkustbanan 1927. Järnvägen gick till Gävle, en sträcka på cirka 30 mil. Ostkustbanan tog elva år att bygga med hästar och handkraft.



I somras invigdes Ostkustbanans förlängning i hela sin sträckning. Den heter Botniabanan och är cirka 30 mil lång. Den började byggas i augusti 1999 och tog 13 år att färdigställa. Visst håller den en högre teknisk standard, men den har byggt på ett mycket mer rationellt sätt.



En annan jämförelse. Tunneln genom Hallandsåsen ska enligt planerna invigas 2015. Om det håller, har den tagit 25 år att bygga.



Den 25 maj 1961 talade president John F Kennedy till den amerikanska kongressen. Han målade upp en vision om att en människa på månen innan årtiondets utgång. Åtta år senare, den 24 juli 1969 satte Neil Armstrong ned fötterna på månen.



En av de största utvecklingsbragderna, tyvärr storskaligt dödsbringande, var Manhattanprojektet som syftade till att utveckla kärnvapen och i förlängningen den fredliga varianten kärnkraft. Projektet startade 1942. Tre år senare sprängdes två bomber över Japan.



Jag har en teori. Vi har fått ett samhälle där allt ska bestämmas under en massa möten och planeras på Excelark. Sedan ska någon annan göra jobbet. Hela rationaliteten och alla skalfördelar försvinner i en massa administration.



För oss småföretagare öppnar det möjligheter. Vi snackar inte, vi jobbar och det borde vi kunna ta rejält betalt för.