Anders Andersson förverkligar sin tonårsdröm
Yasemin Bayramoglu
29 november,
2017
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
4 minuters läsning
Han är ständigt aktuell med synpunkter på ekonomin. Men i vinter har Anders Andersson satt fokus på isbjörnar i nya fotoboken Isbjörnens rike. Som 70-plussare har han äntligen förverkligat sin tonårsdröm – och njuter av kickarna det ger.
Driva Egets grundare och ständige vapendragare Anders Andersson har gjort sig känd i vart och vartannat hushåll som den som slåss för såväl företagare som för privatkonsumenter. En ettrig journalist som älskar att ifrågasätta.
[caption id="attachment_24826" align="alignright" width="293"]
Anders Andersson njuter av att fotografera.[/caption]
Och det har han gjort i tidningar sedan han var 16–17 år och var sommarvikarie på Blekinge Läns Tidning. Men hela tiden har det varit något annat som lockat.
– Jag var väldigt fotointresserad som tonåring och hade mörkrum i en garderob intill föräldrarnas lanthandel. Jobbet som vaktmästare på BLT tog jag bara för att få plåta. Men sedan märkte de att jag kunde skriva, så då blev jag journalist, säger han.
Då blev det inte tid för några bilder, annat än för familjealbumet.
– Jag har alltid dokumenterat. Och när jag blev pensionär så började jag resa mer och började plåta mycket landskap. Men så började jag plåta djur. Då blev det naturens former och färger ihop med spänningen, säger Anders.
Sedan dess har han åkt på safari i Kenya, sett brunbjörnar i Finland, fåglar i Ungern och så isbjörnar på Svalbard. Nu är han nyligen hemkommen från Sydgeorgiens polartrakter där han plåtat pingviner.
Tonårsdrömmen har äntligen fått ta plats.
– Det är så jäkla skönt! Jag har ju en stark energi. Men jag tänker att energin är konstant, så nu när jag trappat ner en smula på företagsekonomin kan jag öka på fotograferandet. Sedan lägger jag upp bilder på Instagram och Facebook.
Allt för att visa – och marknadsföra. För han vore ju inte riktigt Anders Andersson om han bara gjorde det halvdant och inte letade efter en affär …
Nu har isbjörnarna alltså blivit bok. Och med det blev han själv förläggare.
– Jag kontaktade ett förlag och fick veta att det skulle dröja ett år till publicering. Då tog jag reda på hur mycket det skulle kosta att bekosta trycket själv. 25 000 för 1 500 inbundna böcker! Det var ju inte mycket, säger Anders, som sedan tagit hjälp av ett annat förlag för att få ut boken i bokhandeln.
– Det är klart att jag vill tjäna pengar på den. Men inte för att jag behöver utan för att det är kul att visa upp det jag gjort. Vinsten – om det blir någon – kommer jag skänka till Världsnaturfonden.
Och det är nog här den stora skillnaden mellan Anders Andersson och ”vanliga” naturfotografer gör sig mest tydlig …
– Jag får nästan lite dåligt samvete i förhållande till andra fotografer som oroar sig över ekonomin, säger han och berättar om att han sålde 40 fototavlor på en utställning han hade i september på Hornsgatan i Stockholm tillsammans med två andra fotografer. Men jag blir nästan lite irriterad på att många inom de konstnärliga yrkena tycker att det är fult att prata om pengar och att tjäna pengar. Pengar behövs både för levebröd och som drivkraft. Här har jag en fördel för att jag alltid hållit på med marknadsföring.
Och för att han gillar att göra affärer. Och för att han inte dras för att prata för sin produkt.
Nu har han till och med fått föreläsa på Fotografernas Förbund om hur man tänker kommersiellt.
Men största vinsten är förstås att få komma till alla dessa fantastiska platser.
– Det ger en sådan kick! Nu för tiden gör jag bara sådant som är roligt och viktigt. Det är småföretagarfrågorna på sitt sätt – och fotograferandet. Jag tror också att det är bra att göra något annat vid sidan av det man brukar. Man behöver kickarna i livet.
Till den som liksom Anders har gått i pension men ändå inte vill ligga på latsidan, har han ett par råd:
– Man ska vara aktiv så länge man orkar. Men det är bra att börja med något som ändå har anknytning till det man gjort tidigare, för annars kan det vara tufft. Som tidningsmakare har jag tänkt i bilder hela livet.
Om några veckor packar han väskorna igen. Nu med Borneos regnskogar i sikte.
Läs mer om boken Isbjörnens rike här.
Driva Egets grundare och ständige vapendragare Anders Andersson har gjort sig känd i vart och vartannat hushåll som den som slåss för såväl företagare som för privatkonsumenter. En ettrig journalist som älskar att ifrågasätta.
[caption id="attachment_24826" align="alignright" width="293"]
Anders Andersson njuter av att fotografera.[/caption]Och det har han gjort i tidningar sedan han var 16–17 år och var sommarvikarie på Blekinge Läns Tidning. Men hela tiden har det varit något annat som lockat.
– Jag var väldigt fotointresserad som tonåring och hade mörkrum i en garderob intill föräldrarnas lanthandel. Jobbet som vaktmästare på BLT tog jag bara för att få plåta. Men sedan märkte de att jag kunde skriva, så då blev jag journalist, säger han.
Då blev det inte tid för några bilder, annat än för familjealbumet.
– Jag har alltid dokumenterat. Och när jag blev pensionär så började jag resa mer och började plåta mycket landskap. Men så började jag plåta djur. Då blev det naturens former och färger ihop med spänningen, säger Anders.
Sedan dess har han åkt på safari i Kenya, sett brunbjörnar i Finland, fåglar i Ungern och så isbjörnar på Svalbard. Nu är han nyligen hemkommen från Sydgeorgiens polartrakter där han plåtat pingviner.
Tonårsdrömmen har äntligen fått ta plats.
– Det är så jäkla skönt! Jag har ju en stark energi. Men jag tänker att energin är konstant, så nu när jag trappat ner en smula på företagsekonomin kan jag öka på fotograferandet. Sedan lägger jag upp bilder på Instagram och Facebook.
Allt för att visa – och marknadsföra. För han vore ju inte riktigt Anders Andersson om han bara gjorde det halvdant och inte letade efter en affär …
Nu har isbjörnarna alltså blivit bok. Och med det blev han själv förläggare.
– Jag kontaktade ett förlag och fick veta att det skulle dröja ett år till publicering. Då tog jag reda på hur mycket det skulle kosta att bekosta trycket själv. 25 000 för 1 500 inbundna böcker! Det var ju inte mycket, säger Anders, som sedan tagit hjälp av ett annat förlag för att få ut boken i bokhandeln.
– Det är klart att jag vill tjäna pengar på den. Men inte för att jag behöver utan för att det är kul att visa upp det jag gjort. Vinsten – om det blir någon – kommer jag skänka till Världsnaturfonden.
Och det är nog här den stora skillnaden mellan Anders Andersson och ”vanliga” naturfotografer gör sig mest tydlig …
– Jag får nästan lite dåligt samvete i förhållande till andra fotografer som oroar sig över ekonomin, säger han och berättar om att han sålde 40 fototavlor på en utställning han hade i september på Hornsgatan i Stockholm tillsammans med två andra fotografer. Men jag blir nästan lite irriterad på att många inom de konstnärliga yrkena tycker att det är fult att prata om pengar och att tjäna pengar. Pengar behövs både för levebröd och som drivkraft. Här har jag en fördel för att jag alltid hållit på med marknadsföring.
Och för att han gillar att göra affärer. Och för att han inte dras för att prata för sin produkt.
Nu har han till och med fått föreläsa på Fotografernas Förbund om hur man tänker kommersiellt.
Men största vinsten är förstås att få komma till alla dessa fantastiska platser.
– Det ger en sådan kick! Nu för tiden gör jag bara sådant som är roligt och viktigt. Det är småföretagarfrågorna på sitt sätt – och fotograferandet. Jag tror också att det är bra att göra något annat vid sidan av det man brukar. Man behöver kickarna i livet.
Till den som liksom Anders har gått i pension men ändå inte vill ligga på latsidan, har han ett par råd:
– Man ska vara aktiv så länge man orkar. Men det är bra att börja med något som ändå har anknytning till det man gjort tidigare, för annars kan det vara tufft. Som tidningsmakare har jag tänkt i bilder hela livet.
Om några veckor packar han väskorna igen. Nu med Borneos regnskogar i sikte.
Läs mer om boken Isbjörnens rike här.
