Att vara engagerad är inte entreprenörskap
23 november,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Entreprenör är ett missbrukat ord. Det används för att beskriva engagerade personer på arbetsplatser, i skolans värld och i föreningslivet.
Ordet entreprenör kommer från franskan och beskriver någon som uträttar något. Det är skälet till att byggmästare och innehavare av grävmaskiner kallas entreprenörer.
Förekomsten av grävmaskiner är obefintlig på många av de platser där entreprenörskap idag sägs pågå. Det är en annan typ av entreprenörskap som avses, baserat på nationalekonomen Joseph Schumpeters teorier.
I den traditionella nationalekonomin saknar människor betydelse. Bara spelreglerna är rätt så antas rätt personer dyka upp ur intet. Det hela påminner om planekonomi, med den skillnaden att nationalekonomerna genom sin teoribildning fungerar som planmyndighet.
Schumpeter underkände den planekonomiska modellen och menade att människor skapar förändring och utveckling, inte regelverket. Dessa personer kallade han entreprenörer.
Enligt Schumpeter ägnar sig entreprenörer åt skapande förstörelse. De utmanar med stor personlig risk etablerade metoder, varor och tjänster. Entreprenören är en sällsynt besvärlig människa som är beredd att sätta allt på spel för att genomdriva sina idéer.
Jag har vid några tillfällen agerat som en entreprenör i Schumpeters anda. Varje gång har det varit som att springa rakt in i en betongvägg. Det etablerade och de i huvudstaden godkända idéerna har tolkningsföreträde. Istället stoppas entreprenörer med det kraftfullaste instrumentet av alla i mobbarens verktygslåda: Osynliggörande.
Så långt har jag inga invändningar. Utan hårt motstånd blir det inga entreprenörer. Det är bara att acceptera att den tyske filosofen Arthur Schopenhauer hade rätt, när han förklarade att nya tankar först blir förlöjligade, sedan kraftfullt motarbetade och slutligen accepterade som något fullständigt självklart.
Däremot protesterar jag mot urvattningen av begreppet entreprenörskap. Det går inte att vara entreprenör som anställd, i skolan eller i föreningslivet. Det faller på att elementet stort personligt risktagande saknas.
Givetvis ska egna initiativ och goda idéer uppmuntras. Forskning visar att en majoritet av medarbetarna i stora organisationer är oengagerade eller aktivt oengagerade. De engagerade måste lyftas fram, men kalla det för något annat än entreprenörskap.
Ordet entreprenör kommer från franskan och beskriver någon som uträttar något. Det är skälet till att byggmästare och innehavare av grävmaskiner kallas entreprenörer.
Förekomsten av grävmaskiner är obefintlig på många av de platser där entreprenörskap idag sägs pågå. Det är en annan typ av entreprenörskap som avses, baserat på nationalekonomen Joseph Schumpeters teorier.
I den traditionella nationalekonomin saknar människor betydelse. Bara spelreglerna är rätt så antas rätt personer dyka upp ur intet. Det hela påminner om planekonomi, med den skillnaden att nationalekonomerna genom sin teoribildning fungerar som planmyndighet.
Schumpeter underkände den planekonomiska modellen och menade att människor skapar förändring och utveckling, inte regelverket. Dessa personer kallade han entreprenörer.
Enligt Schumpeter ägnar sig entreprenörer åt skapande förstörelse. De utmanar med stor personlig risk etablerade metoder, varor och tjänster. Entreprenören är en sällsynt besvärlig människa som är beredd att sätta allt på spel för att genomdriva sina idéer.
Jag har vid några tillfällen agerat som en entreprenör i Schumpeters anda. Varje gång har det varit som att springa rakt in i en betongvägg. Det etablerade och de i huvudstaden godkända idéerna har tolkningsföreträde. Istället stoppas entreprenörer med det kraftfullaste instrumentet av alla i mobbarens verktygslåda: Osynliggörande.
Så långt har jag inga invändningar. Utan hårt motstånd blir det inga entreprenörer. Det är bara att acceptera att den tyske filosofen Arthur Schopenhauer hade rätt, när han förklarade att nya tankar först blir förlöjligade, sedan kraftfullt motarbetade och slutligen accepterade som något fullständigt självklart.
Däremot protesterar jag mot urvattningen av begreppet entreprenörskap. Det går inte att vara entreprenör som anställd, i skolan eller i föreningslivet. Det faller på att elementet stort personligt risktagande saknas.
Givetvis ska egna initiativ och goda idéer uppmuntras. Forskning visar att en majoritet av medarbetarna i stora organisationer är oengagerade eller aktivt oengagerade. De engagerade måste lyftas fram, men kalla det för något annat än entreprenörskap.
