Att växa en decimeter
18 mars,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Precis kommit hem efter vårt event Driva Eget-dagen, som vi anordnar tillsammans med DN på Rival i Stockholm. Jag är helt slut, mentalt och fysiskt. Även om jag mestadels sitter bakom scenen och väntar på att hoppa fram mellan föreläsarna och presentera nästa är jag på helspänn precis hela dagen.
Det är lustigt det där med att stå på scen. Inför varje Driva Eget-dag, eller inför varje kurs jag håller (jag håller säljkurser för frilansjournalister ibland) ångrar jag så mycket att jag tackade ja till att vara med.
Jag är i vanliga fall rätt självsäker. Men det är något med scenen, kombinerat med att hålla koll på tekniken, föreläsarna, tider som ska passas... Nervositeten tar över och rädslan över att något ska gå fel blir så jobbig. Jag oroar mig över att besökarna inte ska gilla upplägget, att föreläsarna inte ska trivas, att sponsorerna inte ska vara nöjda och att jag själv ska göra något galet. Kort sagt, allt som går att oroas över passerar genom mitt huvud när jag ligger där kvällen innan och försöker sova.
Så jag svär högt och säger till mig själv: Aldrig mer. Glöm det. Nästa gång får någon annan ta min plats. Det här är sista gången!!!!!!!!!
Men eftersom jag trots allt lovat att ställa upp så är jag ju så illa tvungen att genomföra det.
Och när ridån har gått ner efter dagen och lamporna släckts är jag så otroligt glad att det ändå blev av. Efter de inledande timmarna av nerver utanpå skinnet har jag börjat ha trevligt, och i slutet av dagen är det så roligt att jag inte vill gå av scenen!
En dag har passerat men det känns som att jag vuxit minst en decimeter. Och jag tänker att det är såhär livet är: en ständig berg- och dalbana där varje läsktigt åk gör dig lite modigare. Synd bara att man inte kommer ihåg det natten innan avfärd.
Kanske får jag nästa gång säga som Christer Olsson, en av Sveriges mest anlitade föreläsare och bästsäljande författare, som höll en fantastisk avslutning på Driva Eget-dagen idag. Han talade bland annat om att vara modig, och sa:
– Men vad är du rädd för? I mitt fall har jag tänkt att det värsta som kan hända är att åka hem till mamma och äta Skogaholmslimpa. Och vad är jag rädd för? Hon bor ju jättefint ute på Öckerö.
Så sant, Christer. Och jag älskar dessutom Skogaholmslimpa!
Det är lustigt det där med att stå på scen. Inför varje Driva Eget-dag, eller inför varje kurs jag håller (jag håller säljkurser för frilansjournalister ibland) ångrar jag så mycket att jag tackade ja till att vara med.
Jag är i vanliga fall rätt självsäker. Men det är något med scenen, kombinerat med att hålla koll på tekniken, föreläsarna, tider som ska passas... Nervositeten tar över och rädslan över att något ska gå fel blir så jobbig. Jag oroar mig över att besökarna inte ska gilla upplägget, att föreläsarna inte ska trivas, att sponsorerna inte ska vara nöjda och att jag själv ska göra något galet. Kort sagt, allt som går att oroas över passerar genom mitt huvud när jag ligger där kvällen innan och försöker sova.
Så jag svär högt och säger till mig själv: Aldrig mer. Glöm det. Nästa gång får någon annan ta min plats. Det här är sista gången!!!!!!!!!
Men eftersom jag trots allt lovat att ställa upp så är jag ju så illa tvungen att genomföra det.
Och när ridån har gått ner efter dagen och lamporna släckts är jag så otroligt glad att det ändå blev av. Efter de inledande timmarna av nerver utanpå skinnet har jag börjat ha trevligt, och i slutet av dagen är det så roligt att jag inte vill gå av scenen!
En dag har passerat men det känns som att jag vuxit minst en decimeter. Och jag tänker att det är såhär livet är: en ständig berg- och dalbana där varje läsktigt åk gör dig lite modigare. Synd bara att man inte kommer ihåg det natten innan avfärd.
Kanske får jag nästa gång säga som Christer Olsson, en av Sveriges mest anlitade föreläsare och bästsäljande författare, som höll en fantastisk avslutning på Driva Eget-dagen idag. Han talade bland annat om att vara modig, och sa:
– Men vad är du rädd för? I mitt fall har jag tänkt att det värsta som kan hända är att åka hem till mamma och äta Skogaholmslimpa. Och vad är jag rädd för? Hon bor ju jättefint ute på Öckerö.
Så sant, Christer. Och jag älskar dessutom Skogaholmslimpa!
