Bluffakturor minskar – men bara på pappret
20 januari,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Förra året anmäldes färre bluffakturor än de två åren innan. Trendbrott? Nej, meningslös statistik som inte speglar verkligheten, menar experten.
Antalet anmälda bluffakturor minskade förra året med åtta procent, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. 2014 registrerades 11 877 anmälningar jämfört med 12 671 året innan, enligt företaget Visma som sammanställt statistiken.
– Det finns ett klart samband mellan det minskade antalet bluffakturor och det faktum att flera anmälningar på senare år lett till rättegång och fällande domar. Landets småföretagare – eftersom det främst är de som drabbas – måste känna att de har rättsväsendet bakom sig i jakten på fakturabedragarna, säger Vismas vd Rolf Dahlberg i ett pressmeddelande.
Kammaråklagare Tord Josefson, som tidigare fick flera män dömda till fängelse i ett omfattande bluffakturemål, håller med:
– Numera agerar myndigheterna direkt när man får signaler. Därmed blir det inte så lukrativt att syssla med, säger han till TT.
Men statistiken är meningslös och resonemanget felaktigt, menar bluffaktureexperten Peter Forsman som kartlägger bedragarnas nätverk.
2013 stoppades till exempel 42 500 bluffakturor från att nå mottagaren. Men istället för att dessa registrerades som 42 500 anmälningar som de borde, registrerades de som en enda.
Under 2014 skedde tre motsvarande händelser som rörde sammanlagt 8000 bluffakturor som hindrades att gå ut till mottagarföretagen. Dessa registrerades dock som endast tre anmälningar.
– Statistiken ser förstås bättre ut med en åttaprocentig minskning istället för vad som med 8000 ytterligare anmälningar hade blivit en 55-procentig ökning, konstaterar Peter Forsman.
Inte heller länsstatistiken, som i lokalpressen ger upphov till rubriker som ”fördubbling av falska fakturor”, är korrekt.
– Statistiken kan antingen visa var brottet anmälts, eller var gärningsmannen eller dennes bolag finns. Det beror helt på hur erfaren förundersökningsledaren är. Det är inte värt någonting att titta på länsstatistik eller fördelning i landet, säger Forsman.
Dessutom hamnar sannolikt en del anmälningar om bluffakturor som ”vanliga” bedrägerier i statistiken istället för brottskoden ”bedrägeri med hjälp av bluffaktura”. Det beror återigen på hur den enskilde polisen tar upp anmälan.
Problemet med bluffakturor är alltså antagligen mycket större än Brås siffror visar. Men stämmer det då att framgångsrika utredningar gjort det mindre lukrativt att syssla med fakturaskojeri? Inte heller det håller Peter Forsman med om.
– Med undantag för specialsatsningarna polisen gjort i Malmö har det inte skett mycket i landet. I Stockholm lyfter åklagarna exempelvis inte ett finger mot fakturaskojarna. Och att Skatteverket numera agerar mot blufföretag i en specialsatsning handlar inte om skipa rättvisa, utan ser bara till att staten får sin del av de pengar fakturaskojarna drar in, säger Forsman.
Att polisen slagit till mot ett antal fakturaskojare i Skåne har fått bieffekten att dessa istället riktat in sig på Norge. Peter Forsman uppskattar att minst två tredjedelar av företagen på den norska motsvarigheten till varningslistan är svenska. I perioder har det snarare rört sig om 80-90 procent, där skojarna suttit kvar på sina svenska kontor och istället bara bytt land på sina offer.
Kommissarie Anders Olofsson på Polisens nationella bedrägericenter tycker ändå att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll.
– Den allmänna medvetenheten om bluffakturor och att man ska bestrida har blivit större, säger han
Han håller dock med om att det kan bli missvisande att ta antalet polisanmälningar som grund för att uppskatta hur aktiva fakturaskojarna är.
– Inom Samverkansgruppen mot bluffakturor (där Svensk Handel, Förenade Bolag, UC med flera ingår, reds anm.) ska vi titta på hur vi bättre kan mäta hur många bluffakturor som skickas ut och hur många blufföretag som är aktiva, säger Anders Olofsson till Driva Eget.
Avsikten är att ta fram en relevant lägesbild som baseras på fler faktorer än antalet polisanmälningar.
Antalet anmälda bluffakturor minskade förra året med åtta procent, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. 2014 registrerades 11 877 anmälningar jämfört med 12 671 året innan, enligt företaget Visma som sammanställt statistiken.
– Det finns ett klart samband mellan det minskade antalet bluffakturor och det faktum att flera anmälningar på senare år lett till rättegång och fällande domar. Landets småföretagare – eftersom det främst är de som drabbas – måste känna att de har rättsväsendet bakom sig i jakten på fakturabedragarna, säger Vismas vd Rolf Dahlberg i ett pressmeddelande.
Kammaråklagare Tord Josefson, som tidigare fick flera män dömda till fängelse i ett omfattande bluffakturemål, håller med:
– Numera agerar myndigheterna direkt när man får signaler. Därmed blir det inte så lukrativt att syssla med, säger han till TT.
Men statistiken är meningslös och resonemanget felaktigt, menar bluffaktureexperten Peter Forsman som kartlägger bedragarnas nätverk.
2013 stoppades till exempel 42 500 bluffakturor från att nå mottagaren. Men istället för att dessa registrerades som 42 500 anmälningar som de borde, registrerades de som en enda.
Under 2014 skedde tre motsvarande händelser som rörde sammanlagt 8000 bluffakturor som hindrades att gå ut till mottagarföretagen. Dessa registrerades dock som endast tre anmälningar.
– Statistiken ser förstås bättre ut med en åttaprocentig minskning istället för vad som med 8000 ytterligare anmälningar hade blivit en 55-procentig ökning, konstaterar Peter Forsman.
Inte heller länsstatistiken, som i lokalpressen ger upphov till rubriker som ”fördubbling av falska fakturor”, är korrekt.
– Statistiken kan antingen visa var brottet anmälts, eller var gärningsmannen eller dennes bolag finns. Det beror helt på hur erfaren förundersökningsledaren är. Det är inte värt någonting att titta på länsstatistik eller fördelning i landet, säger Forsman.
Dessutom hamnar sannolikt en del anmälningar om bluffakturor som ”vanliga” bedrägerier i statistiken istället för brottskoden ”bedrägeri med hjälp av bluffaktura”. Det beror återigen på hur den enskilde polisen tar upp anmälan.
Problemet med bluffakturor är alltså antagligen mycket större än Brås siffror visar. Men stämmer det då att framgångsrika utredningar gjort det mindre lukrativt att syssla med fakturaskojeri? Inte heller det håller Peter Forsman med om.
– Med undantag för specialsatsningarna polisen gjort i Malmö har det inte skett mycket i landet. I Stockholm lyfter åklagarna exempelvis inte ett finger mot fakturaskojarna. Och att Skatteverket numera agerar mot blufföretag i en specialsatsning handlar inte om skipa rättvisa, utan ser bara till att staten får sin del av de pengar fakturaskojarna drar in, säger Forsman.
Att polisen slagit till mot ett antal fakturaskojare i Skåne har fått bieffekten att dessa istället riktat in sig på Norge. Peter Forsman uppskattar att minst två tredjedelar av företagen på den norska motsvarigheten till varningslistan är svenska. I perioder har det snarare rört sig om 80-90 procent, där skojarna suttit kvar på sina svenska kontor och istället bara bytt land på sina offer.
Kommissarie Anders Olofsson på Polisens nationella bedrägericenter tycker ändå att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll.
– Den allmänna medvetenheten om bluffakturor och att man ska bestrida har blivit större, säger han
Han håller dock med om att det kan bli missvisande att ta antalet polisanmälningar som grund för att uppskatta hur aktiva fakturaskojarna är.
– Inom Samverkansgruppen mot bluffakturor (där Svensk Handel, Förenade Bolag, UC med flera ingår, reds anm.) ska vi titta på hur vi bättre kan mäta hur många bluffakturor som skickas ut och hur många blufföretag som är aktiva, säger Anders Olofsson till Driva Eget.
Avsikten är att ta fram en relevant lägesbild som baseras på fler faktorer än antalet polisanmälningar.
