Att hjälpa nyanlända till jobb kan samtidigt vara att hjälpa ett företag till lönsamhet.
Det menar Charbel Gabro, företagare i integration, som hjälper såväl myndigheter som unga på glid att se möjligheterna.

Den som är i Almedalen måndag den 1 juli kan få se ett
experiment. Då ska politiker och personer ur näringslivet få uppleva hur det är
att tvingas på flykt. Hur det är att tvingas lämna det käraste man har i livet,
för att rädda just livet.

Bakom experimentet står Charbel Gabro, föreläsare i mångfald och integration.

– Vi har skapat en grym föreställning som ska beröra och som kommer att gå på djupet. Deltagarna kommer att få känna på riktigt. Och de kommer att gråta. Det älskar jag! Kunskap och forskning i all ära, men om vi inte blir berörda spelar inget av det någon roll. Det är när vi blir berörda i vårt inre som vi kan gör den skillnad som vi alla pratar om. Det är då vi blir villiga att öppna upp, säger Charbel.

Vill få fler att känna sig värdefulla

Han är 36 år och har bott i Sverige i 32. När han är ute och föreläser är hans egen historia en stor del av budskapet, som han binder ihop med forskning. Genom att berätta om sin familjs erfarenheter kan man få personal på myndigheter, banker och andra serviceinrättningar att bättre förstå vem det är som sitter på andra sidan bordet, menar han.

Genom att berätta om sin egen erfarenhet som barn i en
flyktingfamilj, kan han få andra unga att känna igen sig – och att se
möjligheter för en framtid.

Målet? Att öka delaktigheten och avdramatisera kulturmöten. Att få fler att gå från bidragstagare till skattebetalare. Att få fler att känna värde i sina liv.

Jag kunde ta på sorgen. Det är en sorg som vi levt med sedan vi åkte.

Charbel kom alltså till Sverige från Syrien som fyraåring.
Familjen kom i omgångar. Hans mamma hade fått en stroke. En flytt hit kunde
vara hennes chans att överleva, menade hennes bror, som kommit redan tidigare. Det
skulle öka chansen för de sju barnen att få behålla sin mamma.

Charbel minns knappt något från tiden i Syrien, såklart.
– Jag minns framför allt sista dagen. Hela byn var samlad runt omkring oss. Jag förstod inte vad som hade hänt min mamma, bara att det var allvarligt. När hon kom hem från sjukhuset dröjde det inte många månader innan vi satt där i taxin och började åka. Jag såg folkskaran bli mindre och mindre i bakrutan.

Fullt upp med att överleva

Han hade ingen aning om vart de var på väg. Ingen hade sagt något.
– Jag fattade att det var ett äventyr och barn gillar äventyr. Men jag förstod inte. Däremot kunde jag ta på sorgen. Det är en sorg som vi levt med sedan vi åkte.

Med i bilen var mamma, storasyster, storebror och en moster. Det skulle dröja ett år tills hela familjen var samlad igen.
Charbel pratar mycket om sorg. Känslan av sorg.

– Jag minns den som om den var igår. Därför tror jag att jag är ganska avskalad när det kommer till sorg nu. Jag gråter sällan på begravningar. När något tragiskt händer vet jag inte om jag är iskall eller om jag är bra på att tackla saker. Jag vet inte om det är en styrka eller en svaghet. Det har nog att göra med vad som hände med oss som barn.

Han pekar på hur olika vi tacklar sorg, beroende på vilken kultur vi kommer ifrån. I Mellanöstern som han är uppvuxen i sörjer man kollektivt. Man stöttar varandra och ingen lämnas ensam. Men det finns en baksida, menar han.

– Man får aldrig prata om saker och ting. Ingen har frågat mig hur jag har mått av att mamma blev sjuk eller att vi kom till Sverige.

Det är en erfarenhet som nog många nyanlända kan känna igen
sig i. Man har fullt upp med att överleva. Klara omställningen. Vem hinner
eller pallar att prata om hur barnen mår då? Speciellt om den ena föräldern är
svårt sjuk?

Fattigt och trångbott

Familjen hamnade i Norrköping, där man stannat sedan dess. Den vuxne Charbel tycker idag att det var ett fantastiskt beslut av föräldrarna att ta familjen till Sverige. Men i början var det inte lika underbart.

– Då var mitt liv totalt kaotiskt. Fast jag har inte förstått hur kaotiskt vi faktiskt hade det förrän jag stått på scen och berättat om det. Livet väldigt svårt för mina föräldrar, först och främst. Men det var svårt för oss barn också. Vi såg hur förvirrade våra föräldrar var och hur de inte kunde hitta sin plats i Sverige. Om våra föräldrar, våra förebilder, inte hittade rätt så hur skulle jag som barn göra det?

Förutom de sju egna barnen och en sjuk mamma, tog familjen emot andra flyktingar i hemmet. Äldsta storasystern fick vid tolv, tretton års ålder träda in som mamma åt småsyskonen.

– Första åren var det väldigt fattigt och många människor bodde hemma hos oss.

I byn är det allas boll, skit samma vem som har köpt den. Här var det hans boll – och jag fick inte leka.

Första dagen i nya landet minns han också tydligt. Han kom ut på gården och såg en blond kille med fotboll. Charbel som älskade fotboll!

– Men ingen hade sagt någonting om att vi skulle till ett annat land eller att människor pratade ett annat språk här. Så jag pratade arabiska med honom och han fattade ju ingenting.

Kände sig annorlunda dag ett

Det var första motgången. Den andra kom när han inte fick vara med och spela boll.

– I byn är det allas boll, skit samma vem som har köpt den. Här var det hans boll – och jag fick inte leka. Det blev en sådan kontrast att komma från något som var så gruppcentrerat till att jag inte fick spela boll med ett annat barn. Där någonstans insåg jag att något var fel. Men vad? Jag hade ingen aning.

Dag ett: Han fick inte vara med. Han kunde inte göra sig förstådd. Han insåg att han var annorlunda.
En tuff start för en fyraåring.

Charbel brukar ställa en fråga i sina föreläsningar: Om Syrien är hans födelseland och Sverige hans uppväxtland, vilket är då hans hemland? För honom själv är det extra komplicerat. Han är född i Syrien, men som syrian ser familjen inte heller Syrien som det riktiga hemlandet.

– Som liten är det lätt att var splittrad. Jag har fått jobba mycket med mig själv. Idag, som vuxen, vet jag vad jag är. Jag är 100 procent syrian och 100 procent svensk. Alltså har jag två hundra procent. Det är dubbelheten, det är jag och Zlatan och vi. Jag har förmånen att kunna ta det bästa ur båda världar. En svensk kanske inte har förmånen att ta det bästa ur den syrianska världen, för hen känner inte till den. Det här är en styrka för mig.

Stökig tonårstid

Men det finns en baksida också. För det finns sammanhang där han inte ses som svensk. Och inte som syrian heller.

– Jag kan inte språket lika bra som de (syrianerna) kan, går inte som de går. Det gör att man kan hamna i utanförskap även bland sina egna, säger Charbel.

– Här skulle jag tipsa folk som har lite agg mot Sverige. Åk till hemlandet och se hur långt du är ifrån folk som faktiskt bor där. När jag gjorde det kände jag ”shit jag är svensk”. Jag är så mycket mer svensk än jag trodde. Det gav mig en helt annan kärlek till Sverige, en acceptans mot svenska människor och gjorde att jag hittade en plats här på ett helt annat sätt.

Men det skulle alltså ta tid att komma dit. Först skulle fyraåringen växa upp – och bli en stökig tonåring. Charbel beskriver det som att han nästan blev för älskad hemma. Han var familjens gullegris och det daltades i evinnerlighet. Han behövde inte lyfta ett handtag hemma. Ändå blev han inte sedd.

– Inte på det viset som jag hade behövt. När jag inte har fått den bekräftelsen hemma har jag hittat någon annanstans att bli bekräftad. Det har att göra med min mammas sjukdom. Och här kommer anknytningsteorin in tydligt – jag har inte känt mina föräldrars närvaro. Min mamma gjorde allt för att överleva, fixade och donade. Pappa var frånvarande och hamnade i spelmissbruk, precis som flera andra i släkten.

Startade spelbutik vid 20

Narkotika och alkohol gick bort. Det enda pappan hade var att han var med i föreningen och där spelar man kort, menar Charbel. Så medan pappan spelade drogs sonen till andra människor som också kände sig utanför.

– En subgrupp blir ofta destruktiv. Vi söp och slogs och gjorde småbrott. Jag kan inte förklara varför jag gjorde det; jag var ändå tönten i gänget. Jag startade alla bråk, jag var kaxig, sedan kom mina kompisar. Jag blev rapp i käften, men behövde aldrig använda mina knytnävar själv. Jag var en väldigt feg person som mobbade och tryckte ner folk.

Jag vill inte ha något utom att se en mening med mitt liv. Jag somnade och jag vaknade och livet var ett helt annat.

I 20-årsåldern hade han fått hjälp med pengar av familjen för att skaffa en egen spelbutik. Första egna företaget. Det ledde honom i pappans spår. Charbel började spela själv på allvar.

– Under två års tid spelade jag bort sjukt mycket pengar. För mig var det inte pengar, bara siffror. Jag hade ingen respekt för pengar och det har jag inte nu heller. Inte så att jag inte bryr mig om pengar, men de driver mig ingenstans idag.

Hela situationen drev honom däremot till tankar om självmord. Vad fanns det egentligen för mening med livet?
– Jag hade förlorat mycket pengar och jag hade förlorat mig själv. Jag hade förlorat tilliten till livet och ställde så ofta frågan: vad lever jag för?

Han var uppvuxen i en kristen, syrisk ortodox familj. Han hade ett kors om halsen, men ingen tro. Nu ville han ge Gud en chans.
Det låter lite för enkelt när han berättar. Men just så var det, menar han.

– Jag vill inte vinna tillbaka pengarna, bli fotbolssproffs eller få snyggaste tjejen. Jag vill inte ha något utom att se en mening med mitt liv. Jag somnade och jag vaknade och livet var ett helt annat. Jag önskar att jag kunde förklara det, att jag kunde göra en formel av det för att ge till andra människor, men det går inte.

Hat vändes till kärlek

Hatet han kände mot sig själv och mot andra människor vändes till total kärlek.

– Den dagen vigde jag mitt liv åt att hjälpa andra människor som var i samma situation som jag varit i. Jag visste inte vad det skulle leda till; jag visste inte att jag skulle göra det jag gör idag.

Det här var 14 år sedan. Och nu kan han vara tacksam för att
han faktiskt hamnade i skiten på det viset som han gjorde. För utan
erfarenheterna hade han inte varit där han är idag.

Tårarna börjar rinna längs Charbels kinder när han berättar. Han som inte ens gråter på begravningar.
– Ja, faktiskt! Jag har lätt för lyckotårar, men det här vet jag inte var det kommer ifrån.

Han flydde Norrköping och for till Oskarshamn för att läsa teologi. Charbel säger att det inte handlade lika mycket som bibeln som att lära känna sig själv. I fyra år svarade han på samma fråga: Charbel, vem vill du vara?

– Jag har alltid varit pajasen, clownen. Den som alla ska tycka om. Men jag kom fram till att jag vill vara totalt god. Så god att människor kan tycka att jag är konstig och dum i huvudet. Jag vill ge tillbaka den kärlek jag själv fått möta.

Aldrig tid för sig själv

Att han behövde så mycket tid till att grubbla över sin egen person kan ha kopplingar till de speciella omständigheterna under uppväxten, menar han. Han tog igen för att han aldrig fick vara för sig själv när han var yngre.

– Jag har aldrig haft ett eget rum; jag delade säng med min bror tills han blev 13 år. Det är ju dysfunktionellt! Så har man det inte i Sverige. Jag visste ju att min kompis Timmy hade eget rum.

Inte nog med att familjen hade sju egna barn. Dessutom tog man emot flyktingar. Då fick Charbel och syskonen sova på golvet medan gästerna fick sova i sängarna. Maten räckte inte till. Lojaliteten mot släkten och gruppen gick ut över barnen. För Charbels del mynnade det ut i mindervärdeskomplex.

– Det var mycket tragedi där. Allt detta har format mig och mina syskon till de vi är idag, alla jobbar med människor eller integration på något sätt. Vi har sett vad vi själva behövde när vi var små. Nu ger vi tillbaka.

Man behöver pausa familjen, för man lever så tätt inpå varandra, man hinner inte reflektera.

Det han ser nu att han hade behövt då var en chans att pausa verkligheten när den blev för mycket.

– Det finns så många utmaningar i den. Man behöver pausa familjen, för man lever så tätt inpå varandra, man hinner inte reflektera. Jag har aldrig kunnat sitta i lugn och ro och läsa min Kalle Anka-tidning i mitt rum. Det har alltid varit kalabalik utanför. Än idag när vi får gäster – jag bor ju fortfarande hemma hos mamma och pappa – så går det inte att jobba hemma för det är alltid gap och stoj.

Fick en svensk "mormor"

Förutom trångboddheten och fattigdomen så var det ett liv i Sverige, fast utan kopplingar till Sverige ändå. Men ett slumpartat möte tack vare färdtjänsten skulle bli till en kil in mot det svenska samhället. Charbels mamma träffade Märta under en gemensam resa. Märta hade inga egna barn och tog till sig den syrianska familjen med öppen famn.

– Hon blev vår mormor, typ. Hon blev den som hjälpte hela familjen, inte bara mig. Vi fick gå till henne då och då och blev bjudna på fika. Fick uppleva svenskheten på ett helt annat sätt. Det var häftigt. Hon var ett av skälen till att vi fick en förståelse för svenskar.

I huset där de bodde fanns inga öppningar. Där levde alla i
samma utanförskap. När Märta gick bort var det Charbels familj som tog hand om
hennes begravning. Hon blir viktig för dem, och de för henne.

Efter teologistudierna utbildade han sig till behandlingspedagog och fick en tjänst på ett företag som jobbade med att få ut nyanlända och unga i jobb eller studier.

– Jag älskade verkligen mitt jobb. Men jag tröttnade på en kollega. Och jag är så tacksam idag att han provocerade mig till att känna att det inte funkade längre.

Möter sig själv som barn

Charbel sa upp sig och bestämde sig för att starta eget som föreläsare. Han hade hittat sitt varför.

– Min mission är enkel. När jag är ute och träffar unga möter jag lilla, skadade Charbel som behövde inspireras på djupet. Det jag försöker göra är att genom övningar visa ett sätt som kan stärka unga, oavsett om de är nyanlända eller födda i Sverige. Men att få unga våga tro på att vi är värda någonting och inte tro på all skit som man kanske fått slängd i ansiktet av gruppen man lever i eller i media. Ju fler människor jag möter, desto mer får jag möta mig själv och jag kan reparera den skadade Charbel.

Att han hade talets gåva hade han upptäckt när han var aktiv
i kyrkan. Då kunde han fylla kyrkan själv. (Även om det tog ett tag innan han
fattade att det faktiskt var honom som alla människorna kom för att lyssna på.)

Nu vill han genom sitt eget företagande hjälpa andra hitta sitt varför. Men det var tufft att berätta att han hoppat av ett fast jobb för föräldrarna för att bli föreläsare.

– Det blev familjemöte där jag fick höra ” du kan inte sluta jobba”. När jag berättade att jag skulle föreläsa sa mamma ”du kan ju knappt läsa, ska du bli föreläsare?”. De ville ju som alla andra föräldrar att jag skulle bli läkare, säger han och skrattar.

Bra tajming för företaget

Fast egentligen var nog steget mindre för honom än många andra ändå. Det är vanligare att starta eget företag bland invandrare än etniska svenskar.

– Vi är inte vana vid skyddsnätet som finns i Sverige. Om du inte har en bra utbildning får du starta något eget själv. Jag var inte alls intresserad av att bygga bolag i början, men nu börjar jag bli det.

Tre år har gått sedan familjemötet där hemma. Och företagandet har gått över all förväntan. Nu ser Charbel sig som en etablerad föreläsare, som dessutom hunnit med att vinna priser (Årets talare – genombrott och Narrenpriset).

– Det har varit helt fantastiska år. Jag har kommit in i sammanhang som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Men jag hade bra tajming och med tanke på flyktingvågen hade jag valt rätt ämne. Det har varit bra att jag själv är född i Syrien – och att jag hade hunnit föreläsa ideellt innan jag började ta betalt. Jag hade övat i tio år.

Han säger att han haft en omedveten strategi för att hitta nya uppdragsgivare. Så fort han fått ett uppdrag har han bjudit med sig 3–4 andra tänkbara uppdragsgivare dit.

Prisad som föreläsare

– Det är svårt att berätta vad jag gör, det låter så tråkigt med föreläsningar. Men det jag gör är mer föreställningar, lite show. Jag dramatiserar. För att folk ska förstå vad de köper så måste de se mig.

Dessutom har han bjudit in media, vilket resulterat i många
artiklar.

Beroende på vilka som sitter i publiken så representerar han olika grupper. För unga män eller invandrare är han svenska Charbel. Men när han möter svenska människor inom näringslivet eller någon myndighet är han invandraren Charbel.

– Jag försöker möta personer som de som mina föräldrar mötte när vi var nya i Sverige, oavsett om det är inom hemtjänsten, socialtjänsten eller på banken. Jag har varit med i många sammanhang där det blivit helt kaotiskt i kommunikationen mellan mina föräldrar och svenska myndigheter. Så vad jag försöker göra nu är att sänka tröskeln för att kunna visa att om vi hade fått hjälp från början hade vi barn fått en mycket bättre uppväxt, mina föräldrar hade kommit in i samhället enklare och de hade inte varit bidragstagare hela livet.

I stället skulle hans pappa blivit skattebetalare. Han hade fått ett helt annat kontaktnät – och en bättre självkänsla.

– Jag hade kunnat se min pappa som en hjälte med självkänsla i stället för att se honom med hela kroppshållningen nere och att han bara gick hemma eller till föreningen på kvällarna. Jag hade fått en helt annan förebild om pappa integrerats.

Tystnad som kan skapa fördomar

Nu, i backspegeln, kan Charbel se att många av de där kulturkrockarna och missförstånden var väldigt komiska. Om någon bara hade vågat stanna upp och fråga ”vad hände nu, varför gjorde du så eller varför reagerade du så?”. Men ingen gjorde då – och inte nu heller.

– Nej, tystnaden är total. Man vill inte vara jobbig och oförskämd. Men det är precis tvärtom. I många kulturer är det tystnaden som är oförskämd. Många av oss som kommer från andra länder är raka i vår kommunikation. Det är vi vana vid. Vi kan ha svårt för att man cirkulerar kring frågan.

Att låta bli att vara tyst skulle gynna alla, menar Charbel. Så länge man pratar på ett kärleksfullt sätt.

– Man ska ju inte straffa folk, men man behöver vara tydlig med vad den svenska lagen säger, vad som gäller här. Vi är inte vana vid att ha rättigheter, däremot är vi vana vid skyldigheter i hemlandet. I Sverige får man plötsligt rättigheter, då kanske man inte tänker på sina skyldigheter alla gånger. Då kan det bli lite skevt. För att integreras på riktigt behöver jag ta med båda delarna, på samma sätt som jag behöver ta med både det syrianska och det svenska för att komma in. Jag brukar säga: Våga ställa frågan. Det är bättre att du ställer en korkad fråga än att du skapar ett korkat svar. Ett korkat svar skapar ofta fördomar.

Rannsaka din egen krets

Förutom att våga ställa frågor och att börja prata med varandra, skulle han vilja se att alla blev lite mer uppmärksamma på hur det egentligen ser ut runt omkring dem. Hur ser ditt kontaktnät ut, hur ser de du umgås med ut? Är de lika dig då så är du dålig på att inkludera. Är de olika dig i ursprung, ålder och kön då är du tvärtom bra. Samma sak gäller i arbetslivet, hur ser arbetsgruppen ut? Integration handlar jättemycket om att ge människor möjlighet att få jobba och bygga en självkänsla.

– Forskningen visar tydligt att arbetsklimatet blir bättre eftersom olikheter berikar. Och det finns en helt annan förståelse omkring vad alla kundsegment behöver.

Här finns mycket att tjäna på – både mänskligt och rent ekonomiskt.

– Företaget kan utvecklas. När man speglar samhället i arbetsgruppen kan man också lättare spegla samhällets kunder. Ju mer olika vi är, desto bättre lekar kan vi leka. Där kan jag tänka utifrån mitt fotbollstänk – 11 Zlatan funkar inte. Du behöver en krigare i mitten, du behöver någon strateg, en bra målvakt. Zlatan hade inte kunnat göra allting. Samma sak är det i företag – mångfald berikar.