Dagens konkursordning är en samhällsekonomisk katastrof
28 januari,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
I mitt svar till en kommentar på min förra krönika om inkassobranschen redogör jag för mina erfarenheter. Effekten i mitt fall är att jag inte vågar anställa någon, utan kör själv. Det är förödande om småföretagare känner den otryggheten.
Vidare finns en rättviseaspekt i det hela. Anställd direktör har inget som helst ansvar för sina tillkortakommanden och felbedömningar. Svenskt rekord för hur mycket en tjänsteman drullat bort, utan att behöva ta minsta personligt ansvar, är för stunden 52 miljarder kronor.
I detta sammanhang heter det att man måste kunna ta risker, annars blir det ingen utveckling och värdetillväxt. Mot den bakgrunden är det märkligt att detsamma inte gäller småföretagare. Här ska vartenda korvöre pressas fram, ibland till livets slut.
Samtidigt inser jag att det inte går att avskriva skulder hur som helst. Då skulle det bli omöjligt att finansiera småföretag. Men konsekvenserna måste vara rimliga.
Mitt föreslag är följande. Efter en konkurs sker det som man har skrivit under på. Om villan står som pant för lån, så säljs den av kronofogden. Sparkonton töms för att täcka borgensåtaganden. Och så vidare.
Det måste finnas ett betydande ansvar, annars går det inte att finansiera ett företag. Företagande är inget för fega och resurssvaga och absolut inget som Arbetsförmedlingen ska lura långtidsarbetslösa, lågutbildade och fattiga att starta, vilket sker idag.
Men samtidigt måste det finnas ett slut på eländet. Så här tycker jag att det borde se ut.
Vid en konkurs får förvaltaren även uppdraget att genomföra en skuldsanering av företagaren som privatperson. Under tre eller fem år är allt som idag. Villan ryker. Existensminimum. Men därefter ska det finnas ett slut och vara möjligt att starta om.
Dagens ordning där företagare blir oskadliggjorda för resten av livet är en samhällsekonomisk katastrof. Hur många skulle lära sig att cykla om man bara får en chans?
Vidare finns en rättviseaspekt i det hela. Anställd direktör har inget som helst ansvar för sina tillkortakommanden och felbedömningar. Svenskt rekord för hur mycket en tjänsteman drullat bort, utan att behöva ta minsta personligt ansvar, är för stunden 52 miljarder kronor.
I detta sammanhang heter det att man måste kunna ta risker, annars blir det ingen utveckling och värdetillväxt. Mot den bakgrunden är det märkligt att detsamma inte gäller småföretagare. Här ska vartenda korvöre pressas fram, ibland till livets slut.
Samtidigt inser jag att det inte går att avskriva skulder hur som helst. Då skulle det bli omöjligt att finansiera småföretag. Men konsekvenserna måste vara rimliga.
Mitt föreslag är följande. Efter en konkurs sker det som man har skrivit under på. Om villan står som pant för lån, så säljs den av kronofogden. Sparkonton töms för att täcka borgensåtaganden. Och så vidare.
Det måste finnas ett betydande ansvar, annars går det inte att finansiera ett företag. Företagande är inget för fega och resurssvaga och absolut inget som Arbetsförmedlingen ska lura långtidsarbetslösa, lågutbildade och fattiga att starta, vilket sker idag.
Men samtidigt måste det finnas ett slut på eländet. Så här tycker jag att det borde se ut.
Vid en konkurs får förvaltaren även uppdraget att genomföra en skuldsanering av företagaren som privatperson. Under tre eller fem år är allt som idag. Villan ryker. Existensminimum. Men därefter ska det finnas ett slut och vara möjligt att starta om.
Dagens ordning där företagare blir oskadliggjorda för resten av livet är en samhällsekonomisk katastrof. Hur många skulle lära sig att cykla om man bara får en chans?
