Den orättvisa rättvisan!
19 mars,
2011
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
- Du hatar mig!
Du älskar bara lillasyster och hatar mig för att jag är så ful och dum…!!
Som tur är så är jag inte vare sig den första eller sista föräldern som får uppleva hur ens älskade barn plötsligt, utan förvarning eller ens anledning börjar testa gränser.
Det måste vara något slags fenomen eftersom alla på ett eller annat sätt tydligen skall igenom det. och trots att det finns 100-tals mer eller mindre självutnämnda ”förståsigpåare” i ämnet så tycks det ändå inte finnas något universalt fungerande botemedel.
Tänk om fenomenet inte bara gäller barnen utan även dina medarbetare?
Om du som arbetsgivare strävar efter att bygga en trygg miljö där alla skall våga säga vad de tycker och få möjlighet till individuell utveckling, belöning och bekräftelse, precis som du som förälder vill ge dina barn, skall du då förvänta dig att dina medarbetare kommer att börja testa gränserna?
Jag är dessvärre övertygad om att det är så, och att det dessutom är en del av priset du måste betala om du vill bygga en långsiktigt välmående verksamhet.
De lär väl inte direkt köra ”Du hatar mig” spåret, även om det lär finnas en och annan "Dramaqueen" som kanske ändå försöker något liknande.
Nej, det kommer troligen snarare att handla om;
Ibland önskar man att alla, barn såväl som medarbetare, insåg att rättvisa på samma sätt som sanning ALLTID är upplevd.
Det som känns rättvist för mig är alltid orättvist för någon annan och tvärtom.
En organisation som vill uppnå optimal effekt är beroende av att;
I den processen är det avgörande att tävlingsinstinkten vaknar till liv och utvecklas till ett fulländat samarbete.
Dessvärre måste tävlingsinstinkten av erfarenhet passera girigheten innan den kan landa i detta fulländade samarbete där alla förstår och respekterar att de är beroende av varandra för att lyckas maximalt som organisation.
Det är i detta kritiska skede av en organisations strävan mot optimal effekt som medarbetarna, likt barnen, testar gränserna
Det är här;
Du kommer troligen att förlora några som inte låter sig övertygas om att laget är viktigare än individen, men de hade du ändå aldrig fått att aktivt bidra till den gemensamma framgången i alla fall.
Vi hörs om en månad!
/M
Du älskar bara lillasyster och hatar mig för att jag är så ful och dum…!!
Som tur är så är jag inte vare sig den första eller sista föräldern som får uppleva hur ens älskade barn plötsligt, utan förvarning eller ens anledning börjar testa gränser.
Det måste vara något slags fenomen eftersom alla på ett eller annat sätt tydligen skall igenom det. och trots att det finns 100-tals mer eller mindre självutnämnda ”förståsigpåare” i ämnet så tycks det ändå inte finnas något universalt fungerande botemedel.
Tänk om fenomenet inte bara gäller barnen utan även dina medarbetare?
Om du som arbetsgivare strävar efter att bygga en trygg miljö där alla skall våga säga vad de tycker och få möjlighet till individuell utveckling, belöning och bekräftelse, precis som du som förälder vill ge dina barn, skall du då förvänta dig att dina medarbetare kommer att börja testa gränserna?
Jag är dessvärre övertygad om att det är så, och att det dessutom är en del av priset du måste betala om du vill bygga en långsiktigt välmående verksamhet.
De lär väl inte direkt köra ”Du hatar mig” spåret, även om det lär finnas en och annan "Dramaqueen" som kanske ändå försöker något liknande.
Nej, det kommer troligen snarare att handla om;
löneförhandling i stil med ”varför får inte jag när hon har" eller
jag är inte nöjd med lönemodellen eftersom någon annan kommer att tjäna mer än jag (även om jag tjänar mer än vad jag någonsin tjänat innan) eller
någon annan subjektiv orättvisa som alltid uppstår i miljöer där individer får lov att ta plats, växa och utvecklas.
Ibland önskar man att alla, barn såväl som medarbetare, insåg att rättvisa på samma sätt som sanning ALLTID är upplevd.
Det som känns rättvist för mig är alltid orättvist för någon annan och tvärtom.
En organisation som vill uppnå optimal effekt är beroende av att;
olika personligheter och kompetenser samspelar och kompletterar varandra
de ifrågasätter och utmanar för att hela tiden utvecklas och nå framgång
alla inte bara förstår utan även spelar sina roller rätt.
I den processen är det avgörande att tävlingsinstinkten vaknar till liv och utvecklas till ett fulländat samarbete.
Dessvärre måste tävlingsinstinkten av erfarenhet passera girigheten innan den kan landa i detta fulländade samarbete där alla förstår och respekterar att de är beroende av varandra för att lyckas maximalt som organisation.
Det är i detta kritiska skede av en organisations strävan mot optimal effekt som medarbetarna, likt barnen, testar gränserna
Det är här;
agnarna kommer att skiljas från vetet
det gäller att du håller fast vid den stora bilden
du måste stå fast vid planen utan individuella avsteg
Du kommer troligen att förlora några som inte låter sig övertygas om att laget är viktigare än individen, men de hade du ändå aldrig fått att aktivt bidra till den gemensamma framgången i alla fall.
Vi hörs om en månad!
/M
