Det är barnen som drabbas när 55-plussare åldersdiskrimineras
27 januari,
2016
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
1 minuts läsning
Jag föddes 1958 och fyller således 58 innevarande år. För den som tror på talmagi så är det något speciellt som bara inträffar en gång i en människas liv.
Egentligen borde jag inte avslöja att hjärnan slutade fungera för tre år sedan, när jag passerade den diskriminerande 55-årsgränsen. Vi som har gjort det antas behöva en särskilt enkel mobiltelefon och en blyertspenna att skriva med istället för dator.
Tyvärr kan jag inte göra mer än att acceptera denna villfarelse och anpassa resten av mitt liv till fördomarna mot äldre. Men jag tycker synd om unga som just för tillfället är i den efterfrågade åldern 35-45 år.
När jag ser tillbaka så finns det en sak som jag ångrar. Att jag inte prioriterade barnen. Nu är de utflugna och har själva barn. Småbarnsåren kommer aldrig igen, men då är vi tvingade att prioritera arbete och karriär. Barnen blir något som man parkerar i aktiviteter och hos mor- och farföräldrar.
Sedan blir man 55 år, karriären är över och förhoppningsvis med så stabil ekonomi att man kan prioritera sig själv. Men då är det för sent att delta i barnens uppväxt.
Det rimliga vore att kunna prioritera barnen under deras uppväxt och satsa på karriären när de flugit ut. Men då anses man för gammal för att lämna värdefulla bidrag till arbetsmarknaden.
En lösning för äldre är att starta eget företag och undanröja den inbillade risken för sjukfrånvaro och rehabilitering. Men det löser inte problemet med småbarnsåren, för som egen företagare måste man jobba mer än anställda i samma yrke och försumma de viktigaste personerna i livet ännu mer.
De stora förlorarna på diskrimineringen av oss 55-plussare är dagens föräldrageneration och deras barn.
Egentligen borde jag inte avslöja att hjärnan slutade fungera för tre år sedan, när jag passerade den diskriminerande 55-årsgränsen. Vi som har gjort det antas behöva en särskilt enkel mobiltelefon och en blyertspenna att skriva med istället för dator.
Tyvärr kan jag inte göra mer än att acceptera denna villfarelse och anpassa resten av mitt liv till fördomarna mot äldre. Men jag tycker synd om unga som just för tillfället är i den efterfrågade åldern 35-45 år.
När jag ser tillbaka så finns det en sak som jag ångrar. Att jag inte prioriterade barnen. Nu är de utflugna och har själva barn. Småbarnsåren kommer aldrig igen, men då är vi tvingade att prioritera arbete och karriär. Barnen blir något som man parkerar i aktiviteter och hos mor- och farföräldrar.
Sedan blir man 55 år, karriären är över och förhoppningsvis med så stabil ekonomi att man kan prioritera sig själv. Men då är det för sent att delta i barnens uppväxt.
Det rimliga vore att kunna prioritera barnen under deras uppväxt och satsa på karriären när de flugit ut. Men då anses man för gammal för att lämna värdefulla bidrag till arbetsmarknaden.
En lösning för äldre är att starta eget företag och undanröja den inbillade risken för sjukfrånvaro och rehabilitering. Men det löser inte problemet med småbarnsåren, för som egen företagare måste man jobba mer än anställda i samma yrke och försumma de viktigaste personerna i livet ännu mer.
De stora förlorarna på diskrimineringen av oss 55-plussare är dagens föräldrageneration och deras barn.
