Det är med blandade känslor jag ser hur flera fackförbund vänder sig till egenföretagare för att få dem som medlemmar.

Å ena sidan behöver egenföretagare en stark medspelare för att inte bli överkörd av stora uppdragsgivare. Stora organisationer, inte minst i den offentliga sektorn, kan bete sig svinaktigt åt mot ensamma företagare.

Å andra sidan så finns sedan gammalt ett djupt företagarhat i fackföreningsrörelsen.

Hur kan jag veta det? För att jag växte upp på en fackföreningsexpedition. Min pappa var avdelningsordförande och hade expeditionen hemma. När jag startade mitt nuvarande bolag för 15 år sedan, tog jag med honom i styrelsen och höll honom löpande informerad.

Pappa fick en chock. Varför hade ingen berättat om hur utsatt småföretagare är, frågade han. Inte berättat? Problemet var väl, och är fortfarande, att ingen med trygg anställning vill lyssna. Allra minst på den fackliga sidan.

Svenska Journalistförbundet har längre än andra fack organiserat företagare, i detta sammanhang kallas de frilansar. Jag vet inte hur det är idag, men förr var frilansarna andra klassens medlemmar. A-skatt gav förkörsrätt och föraktet från de anställda journalisterna var stort mot företagsamma kolleger.

Men det fackförbund där småföretagarhatet sitter djupast är Kommunal. Därför störde det mig extra mycket när just Kommunal för några år sedan hakade på starta eget-vågen och försökte rekrytera egenföretagare inom deras avtalsområde.

Min fru drabbades av Kommunals företagarhat så sent som 2010. Hon arbetade halvtid som elevassistent och var ansluten till Kommunal. Resten av tiden arbetade hon i mitt företag. Efter elva terminer förlorade hon jobbet, utan uppsägningstid, utan förhandling med facket. Kommuner står nämligen över LAS.

Nåväl, ingen fara på taket. Hon borde stå högst upp på LAS-listan och tämligen omgående bli erbjuden nya vikariat. Redan efter en vecka ringde en rektor och erbjöd henne heltid som elevassistent. Hustrun tackade nej med hänvisning att hon arbetade i makens företag, men förklarade sig intresserad av halvtid.

Då hotade rektorn med att hon skulle förlora A-kassan om hon tackade nej. Varpå hustrun sanningsenligt förklarade att hon inte har rätt till A-kassa förrän företaget läggs ned. Då hotade rektorn med att han skulle se till att hon försvann från LAS-listan.

Sedan var telefonen tyst i flera månader. Till sist kollade jag med kommunens personalkontor om rektorn lyckats radera henne från listan. Hon stod där hon skulle, högst upp. Istället hade rektorn fört in en falsk anteckning på personalkortet. "Saknar tillgång till bil". Klart att ingen efter det beskedet ringer någon som bor mitt ute i skogen. Hustrun hade bil. Det var med andra ord en lögn avsedd att straffa en uppstudsig kärrning.

Hustrun ringde Kommunal för att få hjälp. Ombudsmannen var intresserad ända tills han fick klart för sig att hon arbetade halvtid i ett familjeföretag. Då blev det iskallt. Hustrun fick veta att hon måste välja sida. Så länge hon "drev företag kunde hon inte räkna med någon hjälp från Kommunal".

Fackförbunden har en del att göra med att rensa ut företagarhatet och se till att ensamföretagare behandlas som fullvärdiga medlemmar och inte en sämre sort än sina anställda kolleger.