Det saknas en pusselbit i innovationssystemet
11 maj,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Någon entreprenörsinriktning fanns inte på gymnasiet när jag gick i skolan. Kanske lika bra det, för på den tiden var jag blyg och tillbakadragen. Under universitetstiden fick jag förmånen att åka till Georgia i USA och studera engelska en termin. Terminen kom att bli en hel universitetsexamen till slut, och förändrade mitt liv. Men det är en annan historia.
Jag kom att tänka på den här tiden för snart 20 år sedan när jag skulle försöka formulera vad det är som fattas i svensk innovationspolitik. Vi har det senaste årtiondet gjort stora satsningar på att innovation och entreprenörskap ska finnas med redan på gymnasiet med både entreprenörsinriktningar och Ung Företagsamhets fantastiska arbete.
Vi har myndigheter för innovation (Vinnova) och tillväxt (Tillväxtverket), vi har regionalt stöd (Almi) och vi har lokala organisationer (som handelskammarna) som stödjer entreprenörskap, småföretagande och innovation. Allt detta har bidragit till att skapa större förutsättningar än någonsin för att få fler entreprenörer och fler företag. Pusslet över det svenska innovationslandskapet är komplett – nästan. Det saknas en pusselbit för att bilden ska bli komplett.
Jag bodde i en liten ort, mitt i lantliga Georgia. Den sortens plats som ibland förekommer i John Grishams romaner. Den slags konservativa miljö där sexualundervisningen bestod av ett enkelt råd: Don’t do it, it’s bad. Det var ofta den enda förmaning man skickade iväg sina tonårsdöttrar med när de för första gången lämnade familjehemmet och skulle komma till en collegemiljö. Det säger sig själv att så länge man kunde undvika situationer som innebar att man kanske kunde bli intim var fars råd enkla att följa. Men vad gjorde man när man var på festen och hamnade, lite lagom berusad, i det där sovrummet med den där personen man var lite kär i? När känslor man inte förstod rasade inom en och en lika hormonstinn människa mittemot inget hellre ville än att bli din. Vilken nytta hade man då av don’t do it?
Det svenska innovationssystemet har ungefär samma ingång till att utbilda om misslyckande och konkurs som den amerikanska södern hade till sexualundervisning i slutet av 90-talet. Don’t do it. Det är summan av råd vi vill ge unga spirande företagare, fulla av drömmar och förhoppningar. Misslyckas inte. Fokusera på framgång. Håll dig positiv. Lös problemen.
Våra unga entreprenörer förtjänar bättre. Vi företagare som har gått i konkurs har ett ansvar för att vara mentorer och guida yngre talanger så att de slipper gå igenom det, eller åtminstone, om olyckan är framme, kan ta sig genom svårigheterna med våra erfarenheter.
Och systemet i sig skulle behöva den där sista pusselbiten, den som är lite skitig i kanterna och inte så vacker. Den som handlar om hur man misslyckas på ett bra sätt.
Bild: CC-BY-NC-ND C Smith via Flickr
Jag kom att tänka på den här tiden för snart 20 år sedan när jag skulle försöka formulera vad det är som fattas i svensk innovationspolitik. Vi har det senaste årtiondet gjort stora satsningar på att innovation och entreprenörskap ska finnas med redan på gymnasiet med både entreprenörsinriktningar och Ung Företagsamhets fantastiska arbete.
Vi har myndigheter för innovation (Vinnova) och tillväxt (Tillväxtverket), vi har regionalt stöd (Almi) och vi har lokala organisationer (som handelskammarna) som stödjer entreprenörskap, småföretagande och innovation. Allt detta har bidragit till att skapa större förutsättningar än någonsin för att få fler entreprenörer och fler företag. Pusslet över det svenska innovationslandskapet är komplett – nästan. Det saknas en pusselbit för att bilden ska bli komplett.
Jag bodde i en liten ort, mitt i lantliga Georgia. Den sortens plats som ibland förekommer i John Grishams romaner. Den slags konservativa miljö där sexualundervisningen bestod av ett enkelt råd: Don’t do it, it’s bad. Det var ofta den enda förmaning man skickade iväg sina tonårsdöttrar med när de för första gången lämnade familjehemmet och skulle komma till en collegemiljö. Det säger sig själv att så länge man kunde undvika situationer som innebar att man kanske kunde bli intim var fars råd enkla att följa. Men vad gjorde man när man var på festen och hamnade, lite lagom berusad, i det där sovrummet med den där personen man var lite kär i? När känslor man inte förstod rasade inom en och en lika hormonstinn människa mittemot inget hellre ville än att bli din. Vilken nytta hade man då av don’t do it?
Det svenska innovationssystemet har ungefär samma ingång till att utbilda om misslyckande och konkurs som den amerikanska södern hade till sexualundervisning i slutet av 90-talet. Don’t do it. Det är summan av råd vi vill ge unga spirande företagare, fulla av drömmar och förhoppningar. Misslyckas inte. Fokusera på framgång. Håll dig positiv. Lös problemen.
Våra unga entreprenörer förtjänar bättre. Vi företagare som har gått i konkurs har ett ansvar för att vara mentorer och guida yngre talanger så att de slipper gå igenom det, eller åtminstone, om olyckan är framme, kan ta sig genom svårigheterna med våra erfarenheter.
Och systemet i sig skulle behöva den där sista pusselbiten, den som är lite skitig i kanterna och inte så vacker. Den som handlar om hur man misslyckas på ett bra sätt.
Bild: CC-BY-NC-ND C Smith via Flickr
