Glöm aldrig att det är du som bestämmer hur långt du vill nå
5 januari,
2012
•
3 minuters läsning
Det är lustigt hur ett årsskifte kan bli så stort. Det är ju bara några dagar som passerar förbi – ändå är det som att hela världsbilden har roterat omkring en.
Och så kommer januari. Ett utmärkt tillfälle att sätta upp nya mål för året som kommer. Vad vill du uppnå? Hur vill du må? Vad vill du tjäna? Vilka vill du jobba med? Vilka vill du absolut inte jobba med?
Ja, vad vill DU?
En av de sämre delarna med att vara frilansjournalist är att man lätt börjar springa efter andras pipa. Det är inte så konstigt: Uppdragsgivarna bestämmer vad de vill betala för en artikel – i stället för att fråga vad du tar för den. Omgivningen säger att du ska vara glad att du har jobb – och du biter i det sura äpplet och säger ja till ett uppdrag fast du helst inte vill. Har man så få uppdrag att man knappt kan försörja sig är det förstås ännu lättare att hamna här.
Under året som har gått har jag några gånger tackat ja till saker som jag egentligen inte velat. Syltat in mig i saker. Mått dåligt och känt att jag varit som en fånge i en bur. Lägg därtill att jag har jobbat alldeles för mycket. Och det är inte lätt att stanna upp och tänka till när livet rusar på i 180.
Jag, som sa upp mig för att vara helt och hållet fri, kände mig plötsligt som alla andras marionettdocka. Sen har jag haft underbara jobbprojekt också – och jobbat med många av mina favoriter (till exempel Driva Eget) – men det gör inte tiden i buren lättare.
I mitt fall har det att göra med att jag är alldeles för dålig på att säga nej. Men att göra saker man innerst inne mår dåligt av kan lika gärna bero på osäkerhet. Oro. Dålig självkänsla. Tänk om det inte kommer några uppdrag nästa månad? Tänk om uppdragsgivaren blir sur? Tänk om mina artiklar är dåliga? Då kan jag ju inte ta så mycket betalt. Kanske är det bara så här lite jag är värd?
Som frilansjournalist är man också så mycket mer sårbar, framförallt om man jobbar hemma. På en redaktion får man pepp, stöd och coachning. Man har personer omkring en som man kan fråga. Man ser hur ens artiklar går genom flera andra personer som nickar och ler och säger att allt är bra, eller hjälper en att rätta till dem. Som frilans ser man ingenting av det. Ibland får man inte ens ett tack.
Inte konstigt om självkänslan får sig en törn. Att man blir sur. Kanske till och med förbannad och bitter.
Därför tycker jag att januari är ett utmärkt tillfälle att påminna sig om att man faktiskt är himla bra. Att man är stark och fri, inte ett offer för någon annan. Lyfta på hakan och säga: ”Det här är mitt år. Jag, och ingen annan, bestämmer vad jag ska göra!”
Fuck för låga arvoden, energitjuvar och uppdrag som ger ångest. Fortsätt leta dig vidare, ta nya kontakter och lär känna nya människor. Våga säga nej när betalningen är för dålig – lägg tiden på att hitta nya uppdrag i stället. Ha is i magen. Sträck på dig. Ta nya steg i nya riktningar och jag lovar att det kommer att ge dig massor tillbaka. Låt ingen säga att du inte ska lyckas med precis det du vill.
Glöm aldrig att det är du som bestämmer hur långt du vill nå.
Så kommer jag tänka det här året. Hänger du med mig?
Foto: Istockphoto
Vill du få ett mejl varje gång jag uppdaterar bloggen? Mejla mig på camilla@driva-eget.se.
Och så kommer januari. Ett utmärkt tillfälle att sätta upp nya mål för året som kommer. Vad vill du uppnå? Hur vill du må? Vad vill du tjäna? Vilka vill du jobba med? Vilka vill du absolut inte jobba med?
Ja, vad vill DU?
En av de sämre delarna med att vara frilansjournalist är att man lätt börjar springa efter andras pipa. Det är inte så konstigt: Uppdragsgivarna bestämmer vad de vill betala för en artikel – i stället för att fråga vad du tar för den. Omgivningen säger att du ska vara glad att du har jobb – och du biter i det sura äpplet och säger ja till ett uppdrag fast du helst inte vill. Har man så få uppdrag att man knappt kan försörja sig är det förstås ännu lättare att hamna här.
Under året som har gått har jag några gånger tackat ja till saker som jag egentligen inte velat. Syltat in mig i saker. Mått dåligt och känt att jag varit som en fånge i en bur. Lägg därtill att jag har jobbat alldeles för mycket. Och det är inte lätt att stanna upp och tänka till när livet rusar på i 180.
Jag, som sa upp mig för att vara helt och hållet fri, kände mig plötsligt som alla andras marionettdocka. Sen har jag haft underbara jobbprojekt också – och jobbat med många av mina favoriter (till exempel Driva Eget) – men det gör inte tiden i buren lättare.
I mitt fall har det att göra med att jag är alldeles för dålig på att säga nej. Men att göra saker man innerst inne mår dåligt av kan lika gärna bero på osäkerhet. Oro. Dålig självkänsla. Tänk om det inte kommer några uppdrag nästa månad? Tänk om uppdragsgivaren blir sur? Tänk om mina artiklar är dåliga? Då kan jag ju inte ta så mycket betalt. Kanske är det bara så här lite jag är värd?
Som frilansjournalist är man också så mycket mer sårbar, framförallt om man jobbar hemma. På en redaktion får man pepp, stöd och coachning. Man har personer omkring en som man kan fråga. Man ser hur ens artiklar går genom flera andra personer som nickar och ler och säger att allt är bra, eller hjälper en att rätta till dem. Som frilans ser man ingenting av det. Ibland får man inte ens ett tack.
Inte konstigt om självkänslan får sig en törn. Att man blir sur. Kanske till och med förbannad och bitter.
Därför tycker jag att januari är ett utmärkt tillfälle att påminna sig om att man faktiskt är himla bra. Att man är stark och fri, inte ett offer för någon annan. Lyfta på hakan och säga: ”Det här är mitt år. Jag, och ingen annan, bestämmer vad jag ska göra!”
Fuck för låga arvoden, energitjuvar och uppdrag som ger ångest. Fortsätt leta dig vidare, ta nya kontakter och lär känna nya människor. Våga säga nej när betalningen är för dålig – lägg tiden på att hitta nya uppdrag i stället. Ha is i magen. Sträck på dig. Ta nya steg i nya riktningar och jag lovar att det kommer att ge dig massor tillbaka. Låt ingen säga att du inte ska lyckas med precis det du vill.
Glöm aldrig att det är du som bestämmer hur långt du vill nå.
Så kommer jag tänka det här året. Hänger du med mig?
Foto: IstockphotoVill du få ett mejl varje gång jag uppdaterar bloggen? Mejla mig på camilla@driva-eget.se.
