Hållbart entreprenörskap enda vägen framåt
30 april,
2015
•
3 minuters läsning
Sverige hamnar ofta högt i rankinglistor om entreprenörskap. Det är egentligen bara inom ett enda område vi ligger dåligt till, det som på engelska kallas för failure management. Vi hanterar problemen genom att inte prata om dem. Är det jantelagen som spökar för oss igen, eller finns det andra mekanismer bakom det faktum att vi i Sverige inte tar vara på misslyckat företagande särskilt bra?
Frågan söker mig, eftersom jag efter publiceringen av min bok Kraschen – en bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap, spenderar mycket tid med att prata med entreprenörer, träffa studenter och forskare och diskutera med politiker om entreprenörskapet i Sverige. Då framträder två saker väldigt tydligt: (1) många av de som misslyckats och inte gett upp för gott har dragit nytta av erfarenheterna från att misslyckas när de fortsatt som entreprenörer och (2) väldigt få pratar om sina misslyckanden utan biter tyst ihop, oavsett om de gått vidare eller inte.
Vi har alltid varit en innovativ nation i modern tid. Lång är listan på de många uppfinnare som la grunden till det svenska välståndet under hela 1900-talet. Och när världen nu förändras igen, från industriellt till informationsdrivet, är det innovation och entreprenörskap som ska utgöra framtiden. Småföretagaren är nyckeln framåt.
Så långt är jag också med helt och hållet. I ett tidevarv där mer än hälften av dagens jobb är borta om 20 år, och där många av dem är ersatta av antingen automatiserade processer i datorer eller robotar, kommer vi möta nya utmaningar. Entreprenörskap ger mångfald och skapar förutsättningar för arbetstillfällen. Detta har regeringen, sittande och flera föregående, insett och skapat stora möjligheter för att starta upp företag. Stöd att starta upp, växa och hitta kapital finns (även om VC-marknaden är tungrodd). Men varför saknas helt hanteringen av misslyckanden?
Inte ett enda styrdokument, inte en enda myndighet, har på sitt ansvar att förvalta det enorma kompetenskapital som varje år förstörs när runt 7000 företag går i graven. I alla andra kontexter är kunskapsöverföring viktig: vid generationsskifte, vid ägarbyte, vid uppköp. Men när ett företag kraschar slänger vi glatt bort hela kunskapskapitalet. Vi vet inte ens hur stora värden det är som förstörs - det saknas statistik på området.
Inte heller finns det en plan för hur man ska återentreprenörisera misslyckade företagare. Är det jantelagen igen? Skyll dig själv, du ska inte tro att du är nåt? Jag vägrar tro det. Jag väljer att hoppas på att det är en ren miss, att man inte hunnit dit än, och att man glömt bort det från regeringens sida, och hoppas att åtgärder kommer inom kort.
För vi ska vara väldigt tydliga med detta – när vi nu redan på gymnasiet fostrar fler och fler entreprenörer, och varje högskola med självaktning har både inkubator och entreprenörsprogram, kommer volymen av människor som startar företag att öka – och därmed också mängden människor som går i konkurs redan vid ung ålder.
Ska vi tala om ett hållbart entreprenörskap behöver vi också prata om hur vi tar tillvara på de unika erfarenheter man får när man misslyckats. Och arbeta för att det ska bli okej att prata om när det går åt helvete.
(Foto: CC-BY Simon Cunningham)
Frågan söker mig, eftersom jag efter publiceringen av min bok Kraschen – en bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap, spenderar mycket tid med att prata med entreprenörer, träffa studenter och forskare och diskutera med politiker om entreprenörskapet i Sverige. Då framträder två saker väldigt tydligt: (1) många av de som misslyckats och inte gett upp för gott har dragit nytta av erfarenheterna från att misslyckas när de fortsatt som entreprenörer och (2) väldigt få pratar om sina misslyckanden utan biter tyst ihop, oavsett om de gått vidare eller inte.
Vi har alltid varit en innovativ nation i modern tid. Lång är listan på de många uppfinnare som la grunden till det svenska välståndet under hela 1900-talet. Och när världen nu förändras igen, från industriellt till informationsdrivet, är det innovation och entreprenörskap som ska utgöra framtiden. Småföretagaren är nyckeln framåt.
Så långt är jag också med helt och hållet. I ett tidevarv där mer än hälften av dagens jobb är borta om 20 år, och där många av dem är ersatta av antingen automatiserade processer i datorer eller robotar, kommer vi möta nya utmaningar. Entreprenörskap ger mångfald och skapar förutsättningar för arbetstillfällen. Detta har regeringen, sittande och flera föregående, insett och skapat stora möjligheter för att starta upp företag. Stöd att starta upp, växa och hitta kapital finns (även om VC-marknaden är tungrodd). Men varför saknas helt hanteringen av misslyckanden?
Inte ett enda styrdokument, inte en enda myndighet, har på sitt ansvar att förvalta det enorma kompetenskapital som varje år förstörs när runt 7000 företag går i graven. I alla andra kontexter är kunskapsöverföring viktig: vid generationsskifte, vid ägarbyte, vid uppköp. Men när ett företag kraschar slänger vi glatt bort hela kunskapskapitalet. Vi vet inte ens hur stora värden det är som förstörs - det saknas statistik på området.
Inte heller finns det en plan för hur man ska återentreprenörisera misslyckade företagare. Är det jantelagen igen? Skyll dig själv, du ska inte tro att du är nåt? Jag vägrar tro det. Jag väljer att hoppas på att det är en ren miss, att man inte hunnit dit än, och att man glömt bort det från regeringens sida, och hoppas att åtgärder kommer inom kort.
För vi ska vara väldigt tydliga med detta – när vi nu redan på gymnasiet fostrar fler och fler entreprenörer, och varje högskola med självaktning har både inkubator och entreprenörsprogram, kommer volymen av människor som startar företag att öka – och därmed också mängden människor som går i konkurs redan vid ung ålder.
Ska vi tala om ett hållbart entreprenörskap behöver vi också prata om hur vi tar tillvara på de unika erfarenheter man får när man misslyckats. Och arbeta för att det ska bli okej att prata om när det går åt helvete.
(Foto: CC-BY Simon Cunningham)
