Inspiration
Hejdå, Barbie! Här kommer myIDolls
18 juni,
2018
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Trebarnsmamman Julia Taube tröttnade på dockor med orealistiska skönhetsideal. Hon bestämde sig för att skapa alternativ. Sju år och många stora hinder senare – nu är myIDolls här.Dockor som liknar riktiga människor – med bröstvårtor och kön – och med olika hudfärger, det lanserar nu företaget myIDolls. Bakom står trebarnsmamman Julia Taube som fick idén 2011.
– Vi fick en Barbiedocka till vår dotter i julklapp. Hon hade aldrig lekt med det innan och jag lekte inte så mycket med dockor när jag var liten. Den kvällen, efter att barnen hade lagt sig, tittade jag för första gången närmare på den och såg det skeva kroppsidealet, berättar hon.
Hon påpekar att vi idag är medvetna om hur reklam och media påverkar oss vuxna och hur vi känner för våra egna kroppar.
– Och vi vill bespara våra barn från mediebilden att alla ska se ut på ett visst sätt och vara smala, men så sätter vi sådana här leksaker i händerna på dem, för dem att spegla sig i när de är som mest påverkansbara. Det kändes inte helt bra.
Julia bestämde sig för att börja leta efter alternativ. Men hittade inga – däremot ett stort intresse hos andra för att köpa sådana. Så föddes idén till myIDolls. Men hindren längs vägen skulle visa sig vara många.
– Hade jag vetat innan att det skulle vara så svårt att starta företag och få tillverkare att satsa – då hade jag inte gjort det.
Många i omgivningen sa också att idén inte skulle fungera.
– Jag försökte söka pengar hos Almi och många andra ställen men jag fick alltid nej. Men jag blev peppad av att alla sa att det inte skulle gå. Det kändes så viktigt och jag ville bevisa för mig själv att de hade fel, för jag var övertygad om att det här var en bra grej.
Att hitta en fabrik som kunde tillverka dockorna visade sig svårt. Vissa ville bara jobba med sin specifika nisch, andra ryggade för att Julia saknade stora pengar och ett stort företag i ryggen. Själva verktygen som behövdes var också väldigt komplicerade eftersom dockorna har en mänsklig form utan raka linjer.
Julia hörde av sig om och om igen. När det inte funkade åkte hon runt till olika fabriker och gick in och bad att få prata med dem.
– Vi våldgästade dem, och tänkte att de inte skulle kunna säga nej när vi väl var där. Och det fungerade, för även de vi inte kunde producera hos gav oss råd eller kontakter vidare.
Hon fortsätter:
– Det här är så otroligt inte mig i vanliga fall. I början var det jobbigt att ens mejla, och jag var rädd att fråga igen när jag fått ett nej men jag kände att jag måste. När vi väl fick se verktygen första gången var det nästan så man vill ta med sig dem hem och hänga dem på väggen, det var så vackert och häftigt.
Nu är dockorna här, delarna tillverkas i fabrik, Julias man som är finsnickare nitar ihop dem och så handmålar hon dem. Trots att de ännu inte gått ut brett med dem har de svårt att hinna med alla ordrar.
– Vi försöker se om vi kan göra fler moment i fabriken. Men när första dockan kom då var det så stort att man nästan kunde nöja sig med det.
I teamet finns även en jurist och en sömmerska och planen är att i framtiden kunna försörja sig heltid på företaget. Reaktionerna har varit överväldigande positiva, men det har också kommit otrevliga.
– Många ifrågasätter om dockorna måste ha könsorgan. Jag tänker det finns redan massor av dockor utan, och nej, de behöver väl inte ha fingrar eller ögon heller.
I framtiden finns planer på dockor med flera olika kroppsformer, hudfärger, åldrar, könsuttryck och funktionsvariationer. De vill också de erbjuda möjligheten att specialbeställa dockor med till exempel ärr och födelsemärken.
– Vi vill skapa leksaker för alla barn, som inspirerar dem att fantisera, skapa och ha kul – utan att vara knutna till några bestämda regler för vem som ska leka eller hur.
Av Ebba Arnborg
– Vi fick en Barbiedocka till vår dotter i julklapp. Hon hade aldrig lekt med det innan och jag lekte inte så mycket med dockor när jag var liten. Den kvällen, efter att barnen hade lagt sig, tittade jag för första gången närmare på den och såg det skeva kroppsidealet, berättar hon.
Hon påpekar att vi idag är medvetna om hur reklam och media påverkar oss vuxna och hur vi känner för våra egna kroppar.
– Och vi vill bespara våra barn från mediebilden att alla ska se ut på ett visst sätt och vara smala, men så sätter vi sådana här leksaker i händerna på dem, för dem att spegla sig i när de är som mest påverkansbara. Det kändes inte helt bra.
Hittade inga alternativ
Julia bestämde sig för att börja leta efter alternativ. Men hittade inga – däremot ett stort intresse hos andra för att köpa sådana. Så föddes idén till myIDolls. Men hindren längs vägen skulle visa sig vara många.
– Hade jag vetat innan att det skulle vara så svårt att starta företag och få tillverkare att satsa – då hade jag inte gjort det.
Många i omgivningen sa också att idén inte skulle fungera.
– Jag försökte söka pengar hos Almi och många andra ställen men jag fick alltid nej. Men jag blev peppad av att alla sa att det inte skulle gå. Det kändes så viktigt och jag ville bevisa för mig själv att de hade fel, för jag var övertygad om att det här var en bra grej.
Att hitta en fabrik som kunde tillverka dockorna visade sig svårt. Vissa ville bara jobba med sin specifika nisch, andra ryggade för att Julia saknade stora pengar och ett stort företag i ryggen. Själva verktygen som behövdes var också väldigt komplicerade eftersom dockorna har en mänsklig form utan raka linjer.
Vägrade ge sig
Julia hörde av sig om och om igen. När det inte funkade åkte hon runt till olika fabriker och gick in och bad att få prata med dem.
– Vi våldgästade dem, och tänkte att de inte skulle kunna säga nej när vi väl var där. Och det fungerade, för även de vi inte kunde producera hos gav oss råd eller kontakter vidare.
Hon fortsätter:
– Det här är så otroligt inte mig i vanliga fall. I början var det jobbigt att ens mejla, och jag var rädd att fråga igen när jag fått ett nej men jag kände att jag måste. När vi väl fick se verktygen första gången var det nästan så man vill ta med sig dem hem och hänga dem på väggen, det var så vackert och häftigt.
Nu är dockorna här, delarna tillverkas i fabrik, Julias man som är finsnickare nitar ihop dem och så handmålar hon dem. Trots att de ännu inte gått ut brett med dem har de svårt att hinna med alla ordrar.
– Vi försöker se om vi kan göra fler moment i fabriken. Men när första dockan kom då var det så stort att man nästan kunde nöja sig med det.
Jobba heltid
I teamet finns även en jurist och en sömmerska och planen är att i framtiden kunna försörja sig heltid på företaget. Reaktionerna har varit överväldigande positiva, men det har också kommit otrevliga.
– Många ifrågasätter om dockorna måste ha könsorgan. Jag tänker det finns redan massor av dockor utan, och nej, de behöver väl inte ha fingrar eller ögon heller.
I framtiden finns planer på dockor med flera olika kroppsformer, hudfärger, åldrar, könsuttryck och funktionsvariationer. De vill också de erbjuda möjligheten att specialbeställa dockor med till exempel ärr och födelsemärken.
– Vi vill skapa leksaker för alla barn, som inspirerar dem att fantisera, skapa och ha kul – utan att vara knutna till några bestämda regler för vem som ska leka eller hur.
Av Ebba Arnborg
