I varje nummer av Driva Eget hjälper ­psykologen och psykoterapeuten ­Madeleine Gauffin en läsare med före­tagarlivets mänskliga sidor – känslorna, relationerna och mående. Den här gången är det Marie som vill ha hjälp att hantera en alldeles för bossig chefJag skriver till dig för att jag vet att min chef läser Driva Eget. Jag hoppas alltså att hon ska läsa det här för det känns som att det är svårt att ta upp direkt med henne.

Jag är alltså anställd och driver inte företaget själv. Vi är fyra personal – alla kvinnor – plus ägaren då. Vi är konsulter som jobbar mot i huvudsak myndigheter. Alla har ungefär samma bakgrund och erfarenheter.

Men problemet då? Jo, min chef ”mansplainar” oss andra hela tiden. Det spelar nästan ingen roll om vi bara pratar om en skitsak kring kaffebordet eller om vi pratar om en konkret arbetsuppgift – hon ska alltid tala om hur det egentligen ligger till. ”Men så här är det ju …” säger hon och rättar oss andra. Hela tiden. I allt. Stort som smått.

Det spelar ingen roll om det faktiskt handlar om något där det inte finns ett självklart rätt och ett självklart fel. Hennes synpunkter är alltid de som ska höras högst och sist. Till slut känner man sig som ett tillrättavisat barn och jag vet ju att hon inte alltid har rätt – ändå gnager hennes självgodhet sig in i en så att man börjar tvivla på sin egen förmåga. Det är urjobbigt.

Visst, jag skulle kunna säga upp mig. Men det är inte jätteenkelt att hitta ett motsvarande jobb där jag bor och jag gillar verkligen mina andra kollegor.

De upplever situationen precis som jag, men ingen vill konfrontera chefen för då vet vi att vi bara kommer att få höra hennes ”sanningar” igen.

Vad ska vi göra?

/Marie

"Besserwissrar är ofta osäkra"

Din chef är en riktig besserwisser som tycker om att vara den som andra rättar sig efter, som man inte säger emot och den som därmed har makten. Det stämmer dessutom att hon har det eftersom hon äger företaget! Det ger henne säkert en känsla av att hon kan fortsätta med sina maktstrategier.

Jag undrar varför det är så svårt att ta upp den här frågan med henne. Du skriver att alla fyra upplever det likadant och att ingen vågar konfrontera chefen. Men om ni gör det tillsammans måste hon sannolikt lyssna till er.

 Anledningen till att man blir den som alltid tror sig veta bäst är ofta att man har en stor osäkerhet inom sig och gömmer sig bakom en mask som den som serverar absoluta sanningar som inte kan bli motsagda.

Att verka så tvärsäker på ett förtryckande sätt kan förleda omvärlden att tro att man är säker på sig själv och har en god självkänsla. Så är det sällan. För att sanningssägaren ska lyckas med sin framfart kräver det att omgivningen består av personer som har tendens att underkasta sig och anpassa sig, inte säga emot och acceptera hur det är.

Den som vill styra och ställa har ofta själv blivit förtryckt tidigt i livet och kan vara livrädd att uppleva det igen. Man kan känna det som att man blir tillintetgjord om någon annan styr en och därför ser man som vuxen till att det blir tvärtom, det vill säga man styr och ställer själv med sin omgivning.

En strategi som kan kännas trygg och säker. De strategier vi använder oss av i livet har just i syfte att få oss att slippa känna rädsla. Det brukar vara det vi skyr mest och försöker undvika.

Motsvarande gäller förstås de som blir utsatta för sanningssägare. De blir tystade och underkastade. Förmodligen är just det ett mönster man har lärt sig tidigt i livet att underkasta sig de personer som utger sig för att vara auktoriteter.

Från början var det föräldrafigurerna vi såg som auktoriteter och senare blir det andra personer vi kan uppleva som överordnade oss. Vi reagerar då känslomässigt på samma sätt som när vi var barn och oftast då med underkastelse och viss rädsla.

Det finns olika vägar för dig. Den ena är att bestämma dig för att helt sluta ta illa vid dig för det som sker. Att du förstår att det inte alls på något sätt handlar om dig utan att det är ett mönster din chef använder sig av för att själv känna sig bra. Det kan vara svårt att bestämma sig för detta, men det är värt ett försök.

 Den andra vägen är att säga upp dig. Men det skulle också innebära att du flyr från att ta itu med problemet. Du löser ingenting genom att byta jobb. Personer som tycker sig veta bäst finns överallt och kanske är det just denna gång som du ska konfrontera dig själv med din rädsla inför att säga ifrån.

Den tredje vägen är att du/ni bestämmer er för att faktiskt tala med chefen. Gör du det så är det klokt att tala utifrån dig själv och hur du känner det. Undvik att tala om hur hon gör och varför. Prata bara om dig själv – det brukar bli bäst så. Skulle chefen ändå vilja försvara sig och bortförklara sitt sätt så lyssna till det och undvik att hamna i känslolägen.

Det är en fördel om man kan hålla sig saklig och diplomatisk. Känns det alltför svårt att prata så är en utväg att du skriver ett brev till chefen där du förklarar hur du uppfattar hennes beteende och vilka konsekvenser det får för dig.

Oavsett vilken väg du väljer bör du ställa dig några för dig centrala frågor. Vad är jag så rädd för? Varför undviker jag till varje pris att säga ifrån på ett självklart vis? Hur har jag det med auktoriteter i mitt liv? Vad väcker dessa personer hos mig?

Rikta ficklampan först inåt och först därefter kan du bestämma hur du går vidare.

All lycka till!

Madeleine Gauffin, Leg psykolog och leg psykoterapeut