Hur jag blev en klok sajtbeställare
16 september,
2009
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Egenföretagarens dilemma nummer 1. Det går inte att köpa in tjänster. Det är inte helt enkelt att köpa sådant du inte vet allt om. Men sådant behöver du sällan köpa in. Alltså är du en dålig beställare och det du köper kommer troligen inte motsvara dina luddiga förväntningar.
Det system jag valde för att publicera mitt material har redan gett mig sömnlösa nätter.
För två veckor sedan var jag så glad. Systemet fungerade ungefär som jag hoppades, vi lanserade, det gick att läsa och allt låg på ett ungefär där jag lagt det. Men när jag sedan ska ha möte med webbyrån för att få all tillgång själv ser de ut som frågetecken.
Jag såg framför mig att vi som jobbar med sajten skulle kunna dra in och ut applikationer som på Facebook eller typsnitt i ens mejl. Ändra och utveckla i takt med användarna och mina inre visioner. Det var fel tänkt. Så fungerar inte ett content management system, cms.
Jag valde cms:et Drupal för att det är ett så kallat open source, det vill säga det ligger gratis på nätet, utvecklas av pigga utvecklare hela tiden som gratis delar med sig av deras nya applikationer och du får tillgång, och delar själv med dig, av det som alla gemensamt kommer på. Som en innehållsprogrammens Bamse-gemenskap.
Saken är den att det är inte så enkelt.
Ska du ha en stor sajt, behöver den en server och en ftp, och ska du utveckla själv måste du ha tillgång till ftpn och det vill inte vår webbyrå att någon annan ska hålla på med i deras server. Det är inte säkert, fick jag lära mig. Alltså måste du ha din egen server. Köpa kostar cirka 40 000 kronor, hyra kostar cirka 5000 kronor i månaden. Hoppla, en kostnad man inte räknat med. Eller lägga ut uppdrag för varje färgändring, applikation eller typsnittsfixande på den eftertraktade webbyrån, som både måste få betalt för varje timme och har ont om tid. Fett fångad i en fälla alltså.
Det är som att köpa in ett flådigt kök som inte tål vatten, ska det tåla vatten, ja då kostar det mer. Och det får man veta först när man frågar. Ungefär när man ska diska första gången i sitt nya kök. De verkliga förutsättningarna vet man följdaktligen först andra gången man köper en sajt.
Nu är de väldigt hjälpsamma på min webbyrå och vi ska lösa det hela i morgon. Det blir till att packa ihop och skicka sajten till Tyskland, sedan packa ihop och komma tillbaka när Dina mediciner, version 2, är färdig. Det är inte kul för någon när beställaren är en idiot. Nu är jag snart inte det längre.
Yippie, nu har vi lanserat. Men, vad nu då?
Det system jag valde för att publicera mitt material har redan gett mig sömnlösa nätter.
För två veckor sedan var jag så glad. Systemet fungerade ungefär som jag hoppades, vi lanserade, det gick att läsa och allt låg på ett ungefär där jag lagt det. Men när jag sedan ska ha möte med webbyrån för att få all tillgång själv ser de ut som frågetecken.
Jag såg framför mig att vi som jobbar med sajten skulle kunna dra in och ut applikationer som på Facebook eller typsnitt i ens mejl. Ändra och utveckla i takt med användarna och mina inre visioner. Det var fel tänkt. Så fungerar inte ett content management system, cms.
Jag valde cms:et Drupal för att det är ett så kallat open source, det vill säga det ligger gratis på nätet, utvecklas av pigga utvecklare hela tiden som gratis delar med sig av deras nya applikationer och du får tillgång, och delar själv med dig, av det som alla gemensamt kommer på. Som en innehållsprogrammens Bamse-gemenskap.
Saken är den att det är inte så enkelt.
Ska du ha en stor sajt, behöver den en server och en ftp, och ska du utveckla själv måste du ha tillgång till ftpn och det vill inte vår webbyrå att någon annan ska hålla på med i deras server. Det är inte säkert, fick jag lära mig. Alltså måste du ha din egen server. Köpa kostar cirka 40 000 kronor, hyra kostar cirka 5000 kronor i månaden. Hoppla, en kostnad man inte räknat med. Eller lägga ut uppdrag för varje färgändring, applikation eller typsnittsfixande på den eftertraktade webbyrån, som både måste få betalt för varje timme och har ont om tid. Fett fångad i en fälla alltså.
Det är som att köpa in ett flådigt kök som inte tål vatten, ska det tåla vatten, ja då kostar det mer. Och det får man veta först när man frågar. Ungefär när man ska diska första gången i sitt nya kök. De verkliga förutsättningarna vet man följdaktligen först andra gången man köper en sajt.
Nu är de väldigt hjälpsamma på min webbyrå och vi ska lösa det hela i morgon. Det blir till att packa ihop och skicka sajten till Tyskland, sedan packa ihop och komma tillbaka när Dina mediciner, version 2, är färdig. Det är inte kul för någon när beställaren är en idiot. Nu är jag snart inte det längre.
Yippie, nu har vi lanserat. Men, vad nu då?
