Kina gör mig både imponerad och besviken
12 november,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Jag har varit i Kina en vecka - och blivit både imponerad och besviken. Redan på Pekings flygplats mötte jag entreprenörsanda – men inte på det sätt som jag räknat med.
När jag var där förra gången för drygt 25 år sedan hade regimen just börjat tillåta privata företag, men ingen fick ha fler än åtta anställda. Jag minns stolte krogägare Jia Zhenquan som jag fotograferade för bilden här intill.
Han stod där på krogtrappan med sina åtta anställda som tillsammans tjänade hälften av vad han tog ut i lön, och myndighetschefen som jag intervjuade för Expressen hade bara en tiondel så hög lön som krogägaren.
De enda som visade någon form av entusiasm var de nyrika egenföretagare jag då träffade. Anställda saknade karriärmöjligheter, var tysta och nedtryckta och levde på rena svältlöner om de inte också tjänade svarfta pengar.
Att utvecklingen gått svindlande fort och att Peking förvandlats från en jättelik by till en supermodern storstad visste jag. Kapitalismen driver den framåt och alla västerländska företeelser utom Facebook verkar tillåtna.
När jag kom till Peking som turist och skulle kolla allt detta var enmansföretagarna med taxibilar de första jag träffade på flygplatsen. Jag hade väntat mig västerländsk serviceanda, men mötes av ett gäng otrevliga och vresiga chaufförer, som inte vill köra till vårt hotell för att de hade svårt att hitta dit.
Då gick jag till flygplatsens servicedisk, där jag upptäckte motsatsen:
- Chauffören står bered om tre minuter. Om vi får köra er till flygplatsen också när ni ska hemma så får ni rabatt, och vi hämtar er gärna i morgon för en utflykt, sa den unga, glada kvinnan bakom disken och gav oss sitt privata telefonnummer som hon lovade att vi kunde ringa till dygnet runt.
Den föredömliga entreprenörsandan hittade jag alltså hos det statliga flygplatsbolaget. Och samma serviceanda mötte jag en stund senare på statliga Bank of China, där det fanns en apparat vid kassorna där kunden direkt ska trycka på glad eller ledsen gubbe beroende på hur servicen varit.
Jag fick höra att det är just kundperspektivet som numera avgör både lön och karriärsteg i det nya Kina.
I de privata företagen är naturligtvis kundanpassningen varierande och det finns mycket kvar till fullständigt västerländsk tänkande.
I tidningen China Daily läste jag en krönika av tidningens kolumnist. Han frågade sig själv varför han valde att gå till Starbucks, i stället för till de lite billigare kinesiska caféer som har lika bra kaffe och service.
Det är inte varumärket, utan detaljer och kundattityder skrev han och tog detta exempel:
”När jag en gång såg hur det kinesiska caféets personal körde bort en kund som parkerat på en tom parkeringsplats som tillhörde den frånvarande chefen bestämde jag mig för att rata det stället.”
Men visst imponeras man på många sätt av Kina. Det är ett land som kan konsten att strukturera massor.
Vi såg det vid ett skådespel i turiststaden Yangshou, där vi såg ett en ljusshow med 600 aktörer på en scen som var en flod och med bergstoppar som kulisser. Vi blev helt tagna av förmågan att regisera de 600 dansarna och statisterna och hur de 8 000 personerna i publiken slussades till sina platser i ett välorganiserat kaos.
Men det finns många orosmoln för framtiden som gör att den uppskruvade tillväxten kan avta.
– För ett par år sedan byggdes det 80 nya shoppinggallerier om året, men i fjol blev det bara 40, sa en dansk affärsman som vi träffade.
Det räcker inte längre för Kina att vara världsbäst på att kopiera och massproducera på export. Nu när lönerna stiger förlorar Kina affärer till nya asiatiska lågprisländer.
En Kinaexpert skriver i tidskriften Time att Kina måste hitta egna internationella varumärken, bli bättre på innovationer, skapa en bättre inhemsk teknisk utveckling och driva fram fler och bättre företagsledare. Annars får Kina problem i framtiden, menar experten.
Efter det kommer jag då inte att öka andelen tillväxtfonder med Kina-aktier i min fondportfölj, men att resa dit rekommenderarar jag gärna.
Peking i dag är en pulserande storstad som vilken storstad som helst - annat var det när jag var det 1987 när bilden på den lilla oansenliga restaurangen togs.
När jag var där förra gången för drygt 25 år sedan hade regimen just börjat tillåta privata företag, men ingen fick ha fler än åtta anställda. Jag minns stolte krogägare Jia Zhenquan som jag fotograferade för bilden här intill.
Han stod där på krogtrappan med sina åtta anställda som tillsammans tjänade hälften av vad han tog ut i lön, och myndighetschefen som jag intervjuade för Expressen hade bara en tiondel så hög lön som krogägaren.
De enda som visade någon form av entusiasm var de nyrika egenföretagare jag då träffade. Anställda saknade karriärmöjligheter, var tysta och nedtryckta och levde på rena svältlöner om de inte också tjänade svarfta pengar.
Att utvecklingen gått svindlande fort och att Peking förvandlats från en jättelik by till en supermodern storstad visste jag. Kapitalismen driver den framåt och alla västerländska företeelser utom Facebook verkar tillåtna.
När jag kom till Peking som turist och skulle kolla allt detta var enmansföretagarna med taxibilar de första jag träffade på flygplatsen. Jag hade väntat mig västerländsk serviceanda, men mötes av ett gäng otrevliga och vresiga chaufförer, som inte vill köra till vårt hotell för att de hade svårt att hitta dit.
Då gick jag till flygplatsens servicedisk, där jag upptäckte motsatsen:
- Chauffören står bered om tre minuter. Om vi får köra er till flygplatsen också när ni ska hemma så får ni rabatt, och vi hämtar er gärna i morgon för en utflykt, sa den unga, glada kvinnan bakom disken och gav oss sitt privata telefonnummer som hon lovade att vi kunde ringa till dygnet runt.
Den föredömliga entreprenörsandan hittade jag alltså hos det statliga flygplatsbolaget. Och samma serviceanda mötte jag en stund senare på statliga Bank of China, där det fanns en apparat vid kassorna där kunden direkt ska trycka på glad eller ledsen gubbe beroende på hur servicen varit.
Jag fick höra att det är just kundperspektivet som numera avgör både lön och karriärsteg i det nya Kina.
I de privata företagen är naturligtvis kundanpassningen varierande och det finns mycket kvar till fullständigt västerländsk tänkande.
I tidningen China Daily läste jag en krönika av tidningens kolumnist. Han frågade sig själv varför han valde att gå till Starbucks, i stället för till de lite billigare kinesiska caféer som har lika bra kaffe och service.
Det är inte varumärket, utan detaljer och kundattityder skrev han och tog detta exempel:
”När jag en gång såg hur det kinesiska caféets personal körde bort en kund som parkerat på en tom parkeringsplats som tillhörde den frånvarande chefen bestämde jag mig för att rata det stället.”
Men visst imponeras man på många sätt av Kina. Det är ett land som kan konsten att strukturera massor.
Vi såg det vid ett skådespel i turiststaden Yangshou, där vi såg ett en ljusshow med 600 aktörer på en scen som var en flod och med bergstoppar som kulisser. Vi blev helt tagna av förmågan att regisera de 600 dansarna och statisterna och hur de 8 000 personerna i publiken slussades till sina platser i ett välorganiserat kaos.
Men det finns många orosmoln för framtiden som gör att den uppskruvade tillväxten kan avta.
– För ett par år sedan byggdes det 80 nya shoppinggallerier om året, men i fjol blev det bara 40, sa en dansk affärsman som vi träffade.
Det räcker inte längre för Kina att vara världsbäst på att kopiera och massproducera på export. Nu när lönerna stiger förlorar Kina affärer till nya asiatiska lågprisländer.
En Kinaexpert skriver i tidskriften Time att Kina måste hitta egna internationella varumärken, bli bättre på innovationer, skapa en bättre inhemsk teknisk utveckling och driva fram fler och bättre företagsledare. Annars får Kina problem i framtiden, menar experten.
Efter det kommer jag då inte att öka andelen tillväxtfonder med Kina-aktier i min fondportfölj, men att resa dit rekommenderarar jag gärna.
Peking i dag är en pulserande storstad som vilken storstad som helst - annat var det när jag var det 1987 när bilden på den lilla oansenliga restaurangen togs.
