Alla företagares bästa vän och styrinstrument är balansräkningen. Jaså, du håller inte med? Kan det ha något att göra med att du kanske inte begriper vad alla konton och siffror står för? Lugn, du är tyvärr i väldigt gott och stort sällskap.

Balansräkningens grundläggande uppgift är att visa upp företagets ekonomiska status vid en given tidpunkt. Ägare, långivare, kunder, leverantörer, ägare, ledning och andra intresserade ska kunna se vad företaget är värt och hur dess rikedom eller misär har finansierats alternativt förslösats. Det låter kanske lätt, men framför allt i större företag kan det vara omåttligt krångligt och vidöppet för tolkningar och bedömningar hur balansräkningen ska upprättas. Det är därför det finns detaljerade regler, främst hos Bokföringsnämnden, för hur tillgångar och skulder ska värderas, skrivas upp och ner och redovisas så att det blir så korrekt som möjligt och framför allt jämförbart mellan åren och med andra företag.

 

Resultatet blir en balansräkning som är fullständigt obegriplig för gemene man och som väldigt lätt misstolkas när den hamnar i fel händer. Det är inget problem i ett större företag, där alla intressenter har de ekonomiska kunskaper som krävs för att se verkligheten bakom siffrorna, eller har råd att köpa in den kompetens som behövs för att avkoda rapporterna. I större företag är balansräkningen dessutom bara början; där finns ett antal än mer avancerade rapporter, som dessutom kommer betydligt oftare än en gång om året.

 

Men vad händer när man applicerar samma regelverk slaviskt och okritiskt på ett litet företag, där den ende ägaren också är den enda anställde och denne skyr allt som andas administration och pappersarbete som pesten. Balansräkningen kan rimligen inte innehålla lika många poster som i ett börsföretag, men när den färdigställs av en välutbildad redovisningskonsult eller revisor, innehåller den allt som oftast mer än vad entreprenören klarar att ta in. Följden blir ett dött dokument som ingen läser och ingen har nytta av, men som företagaren har betalat dyra pengar för.

 

Jag anser att alla som tar på sig att göra bokföring och årsredovisningar åt andra, måste utgå från vem som ska läsa det som produceras. Skatteverket och Bolagsverket ska givetvis ha sitt, på deras språk, men det är trots allt mikroföretagets ägare som betalar kalaset. Vad kan denne om bokföring och rapporter? Vad begriper den skicklige rörmokaren, fotografen, butiksägaren etc av bokföringsfikonspråket?

 

Det är det jag kallar ägartestet och det vill jag att ni alla gör nu! Sitt ner med företagets ägare och gå igenom balansräkningen tillsammans. Vad begriper de/han/hon och vad begriper de/han/hon inte? Förenkla och stryk sedan allt som försvårar för ägaren att begripa sig på sitt eget företag tills ni kommer till den punkt där ägaren säger: nu har jag koll!

 

Men så får man väl inte göra, hör jag nu många säga. Regler är till för att följas. Hur skulle det gå om alla följde sina egna principer?

 

Självklart förordar jag inga regelbrott, inte heller att var och en ska hitta på sitt eget sätt att göra en balansräkning. Det handlar om att gå tillbaka till det grundläggande syftet med balansräkningen och göra den till det nyttiga instrument för ägarstyrning som den är tänkt att vara. Det handlar om att se vad olika regler och rekommendationer egentligen är till för och skala bort dem som bara har relevans i större företag. Det handlar om att följa en av grundstenarna i bokföringsarbete: Väsentlighetskriteriet. Det som inte har någon väsentlig betydelse när det gäller att visa upp företagets värde och resultat, kan man faktiskt välja att inte bry sig om. Det är ett kriterium som givetvis inte får användas lättsinnigt, men som bör användas där det är befogat. Och vad kan vara mer befogat än att ägaren till ett företag ska kunna förstå och ha nytta av sin egen balansräkning?