Låt inte mobbarna sätta stopp för dina drömmar
2 februari,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
I tonåren var jag besatt av trolleri. Målet var en professionell karriär. Men jag blev så mobbad att jag rättade in mig i ledet. Jävlar vad jag har spytt för att passa in. Därför dricker jag numera bara alkohol när jag måste.
Som vuxen har trolleriet följt med mig som en hobby. Vid några tillfällen har jag gjort förnyade försök att lyfta det till professionell nivå. Varje gång dyker mobbarna upp. Numera vankas inte stryk utan metoderna är mer sofistikerade, vanligen kända härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande.
Det som drabbat mig har inte med trolleriet att göra. Det händer även dig om du sticker ut hakan och tror att du är något. Särskilt hårt drabbade är musiker. Fenomenet är så utbrett att det finns ett branschuttryck: Musikpolisen.
Jag träffade musikpolisen när jag spelade i ett coverband i början av 1990-talet. Efter ett tag lärde jag mig att identifiera dem redan innan vi steg upp på scenen. En kollega lärde mig tricket. Gå fram till dem och säga: "Jaha, och här har vi tjänstgörande musikpolis. Klagomål på kvällens framträdande lämnas till mig". Det fungerade.
När jag fyllde 50 år 2008 bestämde jag mig för att strunta i mobbarna och utveckla trolleriet till en del av min näringsverksamhet. Satsningen presenterades på spektakulärast möjliga vis. Vi hyrde stadsteatern i Västervik och bjöd in drygt 300 personer, många av dem utvalda för att de på olika sätt kunde påverka fortsättningen eller komma med konstruktiv kritik. Här fanns representanter från kommunledningen, näringslivsbolaget, turistbyrån, den lokala banken, teaterföreningen, revysällskapet och ett 40-tal magiker från hela landet.
Tidigare på dagen hade vi genomfört en festival med gatuartister på stan. På teatern körde vi en föreställning på 100 minuter. Belöningen blev stående ovationer. Föreställningen filmades och i efterhand konstaterar jag att vi blåste publiken ur stolarna. Ingen hade väntat sig att vi skulle prestera på den nivå som vi gjorde.
Ett par veckor senare var det som om föreställningen aldrig ägt rum. Vi har blivit sågade på längden och tvären. Ibland har det blivit riktigt fånigt. Som när jag 2010 deltog i en tävling om bästa affärsplan. Juryns ordförande var inhyrd från ett fint universitet. I likhet med andra viktigpettrar utgick han från att lantisar är lätt korkade. Bland annat ifrågasatte han min redovisning av nätverk. "Du måste känna personerna, inte bara rada upp kända namn". För inte kan väl en tönt från Västervik känna Joe Labero?
Så har det fortsatt. I somras var vi ett av kommunens större evenemang mätt i betalande publik. Men det spelar liksom ingen roll. Grundhypotesen i mindre städer är att all kunskap och förmåga finns någon annanstans.
Jag viker mig inte för mobbarna. I sommar ska vi blåsa publiken ur stolarna både i Linköping (7-20 juli) och i Västervik (28 juli - 10 augusti), där tältet ska stå på en höjd synlig över hela stan. Med en bredsida mot centrum på 19x6 meter. Med fasadbelysning.
Som vuxen har trolleriet följt med mig som en hobby. Vid några tillfällen har jag gjort förnyade försök att lyfta det till professionell nivå. Varje gång dyker mobbarna upp. Numera vankas inte stryk utan metoderna är mer sofistikerade, vanligen kända härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande.
Det som drabbat mig har inte med trolleriet att göra. Det händer även dig om du sticker ut hakan och tror att du är något. Särskilt hårt drabbade är musiker. Fenomenet är så utbrett att det finns ett branschuttryck: Musikpolisen.
Jag träffade musikpolisen när jag spelade i ett coverband i början av 1990-talet. Efter ett tag lärde jag mig att identifiera dem redan innan vi steg upp på scenen. En kollega lärde mig tricket. Gå fram till dem och säga: "Jaha, och här har vi tjänstgörande musikpolis. Klagomål på kvällens framträdande lämnas till mig". Det fungerade.
När jag fyllde 50 år 2008 bestämde jag mig för att strunta i mobbarna och utveckla trolleriet till en del av min näringsverksamhet. Satsningen presenterades på spektakulärast möjliga vis. Vi hyrde stadsteatern i Västervik och bjöd in drygt 300 personer, många av dem utvalda för att de på olika sätt kunde påverka fortsättningen eller komma med konstruktiv kritik. Här fanns representanter från kommunledningen, näringslivsbolaget, turistbyrån, den lokala banken, teaterföreningen, revysällskapet och ett 40-tal magiker från hela landet.
Tidigare på dagen hade vi genomfört en festival med gatuartister på stan. På teatern körde vi en föreställning på 100 minuter. Belöningen blev stående ovationer. Föreställningen filmades och i efterhand konstaterar jag att vi blåste publiken ur stolarna. Ingen hade väntat sig att vi skulle prestera på den nivå som vi gjorde.
Ett par veckor senare var det som om föreställningen aldrig ägt rum. Vi har blivit sågade på längden och tvären. Ibland har det blivit riktigt fånigt. Som när jag 2010 deltog i en tävling om bästa affärsplan. Juryns ordförande var inhyrd från ett fint universitet. I likhet med andra viktigpettrar utgick han från att lantisar är lätt korkade. Bland annat ifrågasatte han min redovisning av nätverk. "Du måste känna personerna, inte bara rada upp kända namn". För inte kan väl en tönt från Västervik känna Joe Labero?
Så har det fortsatt. I somras var vi ett av kommunens större evenemang mätt i betalande publik. Men det spelar liksom ingen roll. Grundhypotesen i mindre städer är att all kunskap och förmåga finns någon annanstans.
Jag viker mig inte för mobbarna. I sommar ska vi blåsa publiken ur stolarna både i Linköping (7-20 juli) och i Västervik (28 juli - 10 augusti), där tältet ska stå på en höjd synlig över hela stan. Med en bredsida mot centrum på 19x6 meter. Med fasadbelysning.
