Mannen bakom Kolmårdens djurpark
13 juni,
2018
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
7 minuters läsning
En entreprenör ut i fingerspetsarna. I det allmännas tjänst. Ulf Svenssons idé räddade Kolmårdens kommun – och skapade en världssuccé.
Söker man på Ulf Svensson i Allabolags register får man veta att han vid 88 års ålder är framtidskonsult. Och visst har han ett öga för vad som kan bli något! Inget nytt i det.
I början av 60-talet var Kolmården en av Sveriges sämsta kommuner. Utflyttningen var stor och det fanns inte ens pengar till att byta trasiga gatlyktor. Då trädde räddningen in i form av en 32-årig blond man med intensiva blå ögon.
Det visade sig snart att han inte var någon vanlig Svensson. Ulf hade erfarenhet från bland annat scoutrörelsen och hade ett stort intresse för både människor och djur. Han ville förvandla en del av det stora bergs- och skogsområdet till en djurpark av aldrig tidigare skådat slag.
De hårt pressade kommunalråden tvingades mer eller mindre att säga ja till förslaget. Något måste hända med Kolmården. Ulf blev landets första betalda kommunalkonsulent och fick ett år på sig att förverkliga sin dröm.
– Jag minns att jag tänkte att här finns varje år tusentals människor som vandrar omkring i Kolmården och plockar bär och svamp. De badar i Bråviken utan att betala ett enda öre. Jag ville till en början göra ett fritidsområde och få in lite inkomster. Det blev så småningom Kolmårdens djurpark, säger han.
Ulf började kontakta olika djurparker runt om i Europa. Det enda svar han fick kom från Parken Zoo i Eskilstuna som öppnade redan 1954: ”Starta aldrig en djurpark, det blir bara förluster!” Men Ulf gav inte upp. Han besökte dåvarande finansminister Gunnar Sträng som bara skakade på huvudet och sa: ”Det är två fel med projektet. Du ligger tio år före din tid och Du kan aldrig skaffa fram pengar till byggandet.”
Strängs kommentar var som tändvätska. Ulf ringde arkitekten Tage Hedlund i Borås, en barndomsvän som han i unga år spelat fotboll med. Tage, som ritat Borås populära djurpark, erbjöd sig att göra några utkast för ett minimalt arvode.
Det dröjde inte länge förrän de två strövade omkring i skogarna, trampade över myrarna och klättrade i bergen. Ulf hade tre olika platser i det stora området att placera djurparken på. Till slut fastnade han för området som låg 18 kilometer nordost om Norrköping vid Bråvikens norra strand, hundra meter över havet.
– Det var den bästa platsen med tanke på närhet till vatten och den fantastiska utsikten över vattnet.
Den sommaren tillbringade Ulf med att läsa så mycket litteratur om djurparker han hann med, när han inte för egen bekostad gav sig ut på resor och besökte olika djurparker runt om i Europa. Han kontaktade en erfaren djurhandlare i Köpenhamn och fick en lista på antalet djur som behövdes och vad kostnaden ungefär kunde bli för dem.
Med hjälp av den informationen och arkitekten Hedlunds beräkningar la Ulf fram kostnadsplan för kommunfullmäktige i december 1962. Den godkändes enhälligt trots att finansieringen ännu inte var klar. Fattiga Kolmården behövde skaka fram 1,5 miljoner i startkapital.
– Det var en tuff tid, berättar Ulf. Enda möjligheten var att övertyga privata finansiärer att hoppa på tåget. Tage Hedlund trodde på projektet och var först med att köpa in sig. En byggmästare i Stockholm och en restaurangägare i Malmö var också med.
På sommaren två år efter att idén presenterades var kapitalet i hamn. Sista augusti 1964 tog dåvarande landshövding Per Eckerberg första spadtaget och nu började ett intensivt arbete. Orten bidrog själv med runt hundra arbetslösa bland byggnadsarbetarna. Allt gick i rasande fart.
Men i december samma år fick Svensson ett insidertips om att det kunde finnas mul- och klövsjuka i Danmark.
– Jag kan berätta det nu eftersom händelsen är preskriberad i dag. Vi hade köpt in över tvåhundra djur hos handlaren i Helsingör vilka skulle levereras strax innan den annalkande premiären. I all hast åkte jag och mina medarbetare i fem lastbilar ner för att hämta hem apor, antiloper, kameler och tigrar. När vi kom till Helsingör med vår last runt elvatiden på kvällen gick en av lastbilarna sönder. Gränsen skulle stängas vid midnatt. Jag lyckades hitta en bonde som med hjälp av en traktor drog ombord lastbilen på färjan en kvart innan gränsen stängdes.
Så kom dagen då det skulle visa sig om planerna på en djurpark i Kolmårdens storslagna natur skulle hålla måttet. Tidningar, radio och TV hade följt tillkomsten av djurparken. Nu väntade Ulf, hans medarbetare och alla djuren bara på publiken.
Redan tidigt på morgonen ringde det hemma hos Ulf. Det var en jäktad och pressad polis i luren som meddelade att de fått svårigheter med trafiken fram till djurparken. På förmiddagen uppstod kaos. Trafiken fick dirigeras om. När det var som värst hade en kö bildats med bilar på över två mil!
Över 40 000 personer tog sig in genom djurparkens grindar den här allra första dagen! Och stämningen var hög när landshövdingen Per Eckerberg klippte de blågula banden som satt mellan två bräkande getter som lugnt gick och betade på den gröna marken.
Succén var ett faktum. Greppet att inte ha några burar utan att djuren fick röra sig fritt inom vissa områden gjorde att folk fick en helt annan kontakt med dem. Det är klart att de 17 tigrarna som också snabbt blev populärast hade en egen inhägnad. Den var då Europas största och gav ett exotiskt intryck när de vandrade runt bland tallar och andra nordiska träslag i sin omgivning.
Första halvåret kom över 400 000 besökare till Kolmårdens djurpark. Bland publiken fanns också besökare från olika djurparker runt om i Europa. De utflyttade ortsborna från kommunen började återvända och äntligen andades det optimism i Kolmården. Ulf borde varit helnöjd.
– Det farligaste i det här läget var om vi slagit oss till ro och trott att allt var färdigt. Det vore inte bra att slå av på takten. Då kunde projektet förlora sin livskraft. Andra stora nöjesparker som Liseberg eller Gröna Lund presenterade en nyhet varje år. Vi tog efter, fast här handlade det inte i första hand om karuseller och andra åkdon utan om attraktiva djur i så naturlig miljö som möjligt.
Ulf blev snabbt hemtam i djurparksbranschen. 1968 byggdes en av världens största anläggningar för isbjörnar. Ett naturligt berg med en nio meter djup bassäng där fyra miljoner liter vatten ständigt cirkulerade för att de vita björnarna skulle trivas. 1969 kom ett omtyckt delfinarium. Och så höll det på.
Med 250 hektar blev Kolmården också Europas till ytan största djurpark. Det märkliga var att djuren från Afrika som noshörningar, sebror, kameler, elefanter och tigrarna anpassade sig väl till det svenska klimatet. När snön föll under vintertid tog elefanterna in snön in sina snablar och sprutade den över ryggen. Tigrarna var kanske det djur som älskade de vita flingorna mest. De rullade runt och slog med sina tassar i den ibland meterdjupa snön.
Kolmårdens djurpark var inte bara djur. Ulf med sinne för PR såg till att parken också lockade till sig kändisar. Kungafamiljen har besökt Kolmården flera gånger, statsminister Tage Erlander fick på sin tid träffa en närgången tiger och hans efterträdare Olof Palme var där med sin familj flera gånger.
Ove Rainer, generaldirektör på Postverket innan politiken kallade, ordnade så att Kolmårdens djurpark fick egen poststämpel och eget postnummer. Parken hade till och med en egen bank.
Under åren blev det många besök på andra djurparker runt om i Europa. 1968 inledde Ulf ett samarbete med två djurparker i Rostock i dåvarande Östtyskland. Två djurvårdare skulle vartannat år gästa respektive parker.
– Men vad jag inte visste då var att chefen för Rostock Zoo, Dieter Schwartz, var Statsiagent. Han hade i unga år tvingats skriva på ett dokument för att få pengar till sina juridikstudier. Hans uppgift förutom att sköta om djurparken var att vart fjortonde dag lämna rapporter om personer som kunde vara intressanta för DDR:s säkerhetspolis.
Djurparkschefen utförde sitt uppdrag med största noggrannhet. Han hade redan 1957 under täcknamnet ”Imme” börjat sitt arbete för den statliga spionageorganisationen. Bland alla personer som registrerades var Ulf Svensson, två kommunalråd och tre fullmäktige från Norrköping!
– Det hela avslöjades på 90-talet av Expressenjournalisten Alf Montan efter att Berlinmuren fallit. Förutom oss fanns även ett trettiotal medarbetare från Kolmårdens djurpark i listorna. När detta kom fram förhördes vi alla av Säpo. I dag skrattar jag mest åt uppgifterna.
Ulfs insats räddade Kolmårdens kommun i ett prekärt läge. Han var ansvarig för djurparken fram till 1988. Sedan fortsatte han som koncernchef till 1991. I dag räknas djurparken, som numera är i privat ägo, till en av landets stora turistattraktioner.
Söker man på Ulf Svensson i Allabolags register får man veta att han vid 88 års ålder är framtidskonsult. Och visst har han ett öga för vad som kan bli något! Inget nytt i det.
I början av 60-talet var Kolmården en av Sveriges sämsta kommuner. Utflyttningen var stor och det fanns inte ens pengar till att byta trasiga gatlyktor. Då trädde räddningen in i form av en 32-årig blond man med intensiva blå ögon.
Det visade sig snart att han inte var någon vanlig Svensson. Ulf hade erfarenhet från bland annat scoutrörelsen och hade ett stort intresse för både människor och djur. Han ville förvandla en del av det stora bergs- och skogsområdet till en djurpark av aldrig tidigare skådat slag.
De hårt pressade kommunalråden tvingades mer eller mindre att säga ja till förslaget. Något måste hända med Kolmården. Ulf blev landets första betalda kommunalkonsulent och fick ett år på sig att förverkliga sin dröm.
– Jag minns att jag tänkte att här finns varje år tusentals människor som vandrar omkring i Kolmården och plockar bär och svamp. De badar i Bråviken utan att betala ett enda öre. Jag ville till en början göra ett fritidsområde och få in lite inkomster. Det blev så småningom Kolmårdens djurpark, säger han.
Ulf började kontakta olika djurparker runt om i Europa. Det enda svar han fick kom från Parken Zoo i Eskilstuna som öppnade redan 1954: ”Starta aldrig en djurpark, det blir bara förluster!” Men Ulf gav inte upp. Han besökte dåvarande finansminister Gunnar Sträng som bara skakade på huvudet och sa: ”Det är två fel med projektet. Du ligger tio år före din tid och Du kan aldrig skaffa fram pengar till byggandet.”
Strängs kommentar var som tändvätska. Ulf ringde arkitekten Tage Hedlund i Borås, en barndomsvän som han i unga år spelat fotboll med. Tage, som ritat Borås populära djurpark, erbjöd sig att göra några utkast för ett minimalt arvode.
Tre olika platser
Det dröjde inte länge förrän de två strövade omkring i skogarna, trampade över myrarna och klättrade i bergen. Ulf hade tre olika platser i det stora området att placera djurparken på. Till slut fastnade han för området som låg 18 kilometer nordost om Norrköping vid Bråvikens norra strand, hundra meter över havet.
– Det var den bästa platsen med tanke på närhet till vatten och den fantastiska utsikten över vattnet.
Den sommaren tillbringade Ulf med att läsa så mycket litteratur om djurparker han hann med, när han inte för egen bekostad gav sig ut på resor och besökte olika djurparker runt om i Europa. Han kontaktade en erfaren djurhandlare i Köpenhamn och fick en lista på antalet djur som behövdes och vad kostnaden ungefär kunde bli för dem.
Med hjälp av den informationen och arkitekten Hedlunds beräkningar la Ulf fram kostnadsplan för kommunfullmäktige i december 1962. Den godkändes enhälligt trots att finansieringen ännu inte var klar. Fattiga Kolmården behövde skaka fram 1,5 miljoner i startkapital.
– Det var en tuff tid, berättar Ulf. Enda möjligheten var att övertyga privata finansiärer att hoppa på tåget. Tage Hedlund trodde på projektet och var först med att köpa in sig. En byggmästare i Stockholm och en restaurangägare i Malmö var också med.
Kolmårdens djurpark blir till
På sommaren två år efter att idén presenterades var kapitalet i hamn. Sista augusti 1964 tog dåvarande landshövding Per Eckerberg första spadtaget och nu började ett intensivt arbete. Orten bidrog själv med runt hundra arbetslösa bland byggnadsarbetarna. Allt gick i rasande fart.
Men i december samma år fick Svensson ett insidertips om att det kunde finnas mul- och klövsjuka i Danmark.
– Jag kan berätta det nu eftersom händelsen är preskriberad i dag. Vi hade köpt in över tvåhundra djur hos handlaren i Helsingör vilka skulle levereras strax innan den annalkande premiären. I all hast åkte jag och mina medarbetare i fem lastbilar ner för att hämta hem apor, antiloper, kameler och tigrar. När vi kom till Helsingör med vår last runt elvatiden på kvällen gick en av lastbilarna sönder. Gränsen skulle stängas vid midnatt. Jag lyckades hitta en bonde som med hjälp av en traktor drog ombord lastbilen på färjan en kvart innan gränsen stängdes.
Så kom dagen då det skulle visa sig om planerna på en djurpark i Kolmårdens storslagna natur skulle hålla måttet. Tidningar, radio och TV hade följt tillkomsten av djurparken. Nu väntade Ulf, hans medarbetare och alla djuren bara på publiken.
Redan tidigt på morgonen ringde det hemma hos Ulf. Det var en jäktad och pressad polis i luren som meddelade att de fått svårigheter med trafiken fram till djurparken. På förmiddagen uppstod kaos. Trafiken fick dirigeras om. När det var som värst hade en kö bildats med bilar på över två mil!
Över 40 000 personer tog sig in genom djurparkens grindar den här allra första dagen! Och stämningen var hög när landshövdingen Per Eckerberg klippte de blågula banden som satt mellan två bräkande getter som lugnt gick och betade på den gröna marken.
Succé från start
Succén var ett faktum. Greppet att inte ha några burar utan att djuren fick röra sig fritt inom vissa områden gjorde att folk fick en helt annan kontakt med dem. Det är klart att de 17 tigrarna som också snabbt blev populärast hade en egen inhägnad. Den var då Europas största och gav ett exotiskt intryck när de vandrade runt bland tallar och andra nordiska träslag i sin omgivning.
Första halvåret kom över 400 000 besökare till Kolmårdens djurpark. Bland publiken fanns också besökare från olika djurparker runt om i Europa. De utflyttade ortsborna från kommunen började återvända och äntligen andades det optimism i Kolmården. Ulf borde varit helnöjd.
– Det farligaste i det här läget var om vi slagit oss till ro och trott att allt var färdigt. Det vore inte bra att slå av på takten. Då kunde projektet förlora sin livskraft. Andra stora nöjesparker som Liseberg eller Gröna Lund presenterade en nyhet varje år. Vi tog efter, fast här handlade det inte i första hand om karuseller och andra åkdon utan om attraktiva djur i så naturlig miljö som möjligt.
Ulf blev snabbt hemtam i djurparksbranschen. 1968 byggdes en av världens största anläggningar för isbjörnar. Ett naturligt berg med en nio meter djup bassäng där fyra miljoner liter vatten ständigt cirkulerade för att de vita björnarna skulle trivas. 1969 kom ett omtyckt delfinarium. Och så höll det på.
Europas största djurpark
Med 250 hektar blev Kolmården också Europas till ytan största djurpark. Det märkliga var att djuren från Afrika som noshörningar, sebror, kameler, elefanter och tigrarna anpassade sig väl till det svenska klimatet. När snön föll under vintertid tog elefanterna in snön in sina snablar och sprutade den över ryggen. Tigrarna var kanske det djur som älskade de vita flingorna mest. De rullade runt och slog med sina tassar i den ibland meterdjupa snön.
Kolmårdens djurpark var inte bara djur. Ulf med sinne för PR såg till att parken också lockade till sig kändisar. Kungafamiljen har besökt Kolmården flera gånger, statsminister Tage Erlander fick på sin tid träffa en närgången tiger och hans efterträdare Olof Palme var där med sin familj flera gånger.
Ove Rainer, generaldirektör på Postverket innan politiken kallade, ordnade så att Kolmårdens djurpark fick egen poststämpel och eget postnummer. Parken hade till och med en egen bank.
Under åren blev det många besök på andra djurparker runt om i Europa. 1968 inledde Ulf ett samarbete med två djurparker i Rostock i dåvarande Östtyskland. Två djurvårdare skulle vartannat år gästa respektive parker.
– Men vad jag inte visste då var att chefen för Rostock Zoo, Dieter Schwartz, var Statsiagent. Han hade i unga år tvingats skriva på ett dokument för att få pengar till sina juridikstudier. Hans uppgift förutom att sköta om djurparken var att vart fjortonde dag lämna rapporter om personer som kunde vara intressanta för DDR:s säkerhetspolis.
Djurparkschefen utförde sitt uppdrag med största noggrannhet. Han hade redan 1957 under täcknamnet ”Imme” börjat sitt arbete för den statliga spionageorganisationen. Bland alla personer som registrerades var Ulf Svensson, två kommunalråd och tre fullmäktige från Norrköping!
– Det hela avslöjades på 90-talet av Expressenjournalisten Alf Montan efter att Berlinmuren fallit. Förutom oss fanns även ett trettiotal medarbetare från Kolmårdens djurpark i listorna. När detta kom fram förhördes vi alla av Säpo. I dag skrattar jag mest åt uppgifterna.
Ulfs insats räddade Kolmårdens kommun i ett prekärt läge. Han var ansvarig för djurparken fram till 1988. Sedan fortsatte han som koncernchef till 1991. I dag räknas djurparken, som numera är i privat ägo, till en av landets stora turistattraktioner.
Hyllad av staten
- Namn: Ulf Svensson.
- Ålder: 88 år.
- Familj: Hustrun Marianne Sterner-Svensson.
- Yrke: Entreprenör.
- Bor: I Norrköping.
- Omnämnd i utredning: ”Ulf Svensson gick från ord till handling trots hårt motstånd från många håll. Projektet lyckades mot alla odds och satte kommunen på världskartan. Uppbyggnaden gjordes genom innovativa finansieringslösningar. Inget var omöjligt.” (SOU 2003:90)
