Människor som förverkligar sina idéer är provocerande
21 januari,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
I Västervik är jag känd som en besvärlig människa med egna idéer. Sedan länge vet omgivningen att jag kommer att göra vad jag pratar om. Det är inte säkert att jag lyckas, men jag gör åtminstone ett allvarligt försök.
Vi har vuxit ur vår teater och behöver en större salong. Vi vill inte förstöra ett lyckat koncept genom att flytta verksamheten. Lösningen blev därför att köpa ett cirkustält. Det stod klart redan i slutet av augusti, när vi undersökt alternativen.
Vår idé fick ett mycket svalt mottagande från turistbyrån, kommunen och det lokala näringslivsbolaget. Det var ingen som sa det rakt ut, men det framgick tydligt att pratet om cirkustält betraktades som just grundlöst prat.
Alla som känner mig, vet att idéer som jag berättar om är allvarligt menade. Ändå blir jag aldrig trodd vid mitt ord här i Västervik. Men utanför kommungränsen så blir det ett helt annat mottagande. Andra kommuner skulle ta emot oss och vårt cirkustält med öppna armar och bidrag.
Visst kan man skylla på Jantelagen, men jag tror att det ligger djupare än så. Om en person mantalsskriven i annan kommun kontaktar näringslivsbolaget i Västervik, så kommer hon eller han att få ett lika positivt mottagande som vi får i andra kommuner. Det är ingen gissning utan jag har ett antal exempel på att det är så. Och att det fungerar på samma sätt över hela landet, inklusive storstäderna.
Människor i vår närhet vet att vi inte har några speciella gåvor eller någon förmögenhet. Vi är vanliga människor som ändå gör ovanliga saker. När vi förverkligar min gamla barndomsdröm om trolleri och köper ett cirkustält, så blir omgivningen påmind om att de själva skulle kunna förverkliga sina drömmar. Det enda som hindrar dem är feghet och lättja.
Men när idéerna kommer utifrån, saknas detaljerad kunskap om personen. Man kan tillskriva den idérike allehanda egenskaper, som saknas i den egna omgivningen. Idéer utifrån blir därför inget hot.
Vi är dubbelt provocerande. Inte nog med att vi försöker förverkliga en dröm, vi står på scen och verkar tycka om det. Högst upp på listan över svenska folkets fobier står att framträda inför andra. Tvåa är döden. Samma sak där, om någon utifrån står på scen så är det ofarligt. Hon eller han har säkert en ovanlig talang som man själv och vanligt folk saknar. Men när en vanlig människa står där, då blir det en provokation.
Samma attityder finns i storstäderna. Skillnaden är att du kan skilja på ditt privata jag och ditt yrkesjag. Du behöver inte ha en affärsrelation med dem som vet att du är en vanlig människa. Kunderna ser bara din professionella sida. På en mindre ort så går det inte att dölja den privata sidan. Du blir bedömd för den du är, med alla dina svagheter. Och då blir den som vågar förverkliga sina idéer provocerande.
Vi har vuxit ur vår teater och behöver en större salong. Vi vill inte förstöra ett lyckat koncept genom att flytta verksamheten. Lösningen blev därför att köpa ett cirkustält. Det stod klart redan i slutet av augusti, när vi undersökt alternativen.
Vår idé fick ett mycket svalt mottagande från turistbyrån, kommunen och det lokala näringslivsbolaget. Det var ingen som sa det rakt ut, men det framgick tydligt att pratet om cirkustält betraktades som just grundlöst prat.
Alla som känner mig, vet att idéer som jag berättar om är allvarligt menade. Ändå blir jag aldrig trodd vid mitt ord här i Västervik. Men utanför kommungränsen så blir det ett helt annat mottagande. Andra kommuner skulle ta emot oss och vårt cirkustält med öppna armar och bidrag.
Visst kan man skylla på Jantelagen, men jag tror att det ligger djupare än så. Om en person mantalsskriven i annan kommun kontaktar näringslivsbolaget i Västervik, så kommer hon eller han att få ett lika positivt mottagande som vi får i andra kommuner. Det är ingen gissning utan jag har ett antal exempel på att det är så. Och att det fungerar på samma sätt över hela landet, inklusive storstäderna.
Människor i vår närhet vet att vi inte har några speciella gåvor eller någon förmögenhet. Vi är vanliga människor som ändå gör ovanliga saker. När vi förverkligar min gamla barndomsdröm om trolleri och köper ett cirkustält, så blir omgivningen påmind om att de själva skulle kunna förverkliga sina drömmar. Det enda som hindrar dem är feghet och lättja.
Men när idéerna kommer utifrån, saknas detaljerad kunskap om personen. Man kan tillskriva den idérike allehanda egenskaper, som saknas i den egna omgivningen. Idéer utifrån blir därför inget hot.
Vi är dubbelt provocerande. Inte nog med att vi försöker förverkliga en dröm, vi står på scen och verkar tycka om det. Högst upp på listan över svenska folkets fobier står att framträda inför andra. Tvåa är döden. Samma sak där, om någon utifrån står på scen så är det ofarligt. Hon eller han har säkert en ovanlig talang som man själv och vanligt folk saknar. Men när en vanlig människa står där, då blir det en provokation.
Samma attityder finns i storstäderna. Skillnaden är att du kan skilja på ditt privata jag och ditt yrkesjag. Du behöver inte ha en affärsrelation med dem som vet att du är en vanlig människa. Kunderna ser bara din professionella sida. På en mindre ort så går det inte att dölja den privata sidan. Du blir bedömd för den du är, med alla dina svagheter. Och då blir den som vågar förverkliga sina idéer provocerande.
