Så här års svämmar tidningarna över av ångest-artiklar om övergången från semester till arbete. De förnumstiga råden om hur man ska klara av att börja jobba igen är lika många som bantningstipsen är inför badsäsongen. Man måste tydligen ha en plan för hur första arbetsveckan ska klaras av, om man inte ska störtdyka i depression så fort man sätter sin fot på arbetsplatsen. Uppenbarligen är semestern årets otvivelaktiga höjdpunkt och arbetet ett nödvändigt och elakartat ont, som måste hanteras.

Jag har knappt haft någon semester i år, i alla fall inte i traditionell mening. Det är svårt att vara helt bortkopplad i fem veckor eller mer när man ensam driver en bokföringsverksamhet, där varje månad på året, helt utan undantag, innehåller minst en kompromisslös deadline från Skatteverket. Jag har förvisso gjort ett par drygt vecko-långa nöjesresor, men mina kunder har varit välkomna att ringa även då och jag har försökt så gott det går att hitta internetförbindelser för att kunna svara på mejl. I juli kanske jag hade kunnat ta mer ledigt än jag gjorde, men jag tog chansen att jobba i förväg för att få en lugnare augusti.

Hur jag än försöker, kan jag inte känna någon avsaknad av semester eller någon ångest över att gå till jobbet. Tvärtom längtar jag ofta till kontoret, trots att mina arbetsuppgifter inte alltid tillhör det allra festligaste jag kan tänka mig. I det stora hela gillar jag det jag gör och det jag åstadkommer. Framför allt tycker jag väldigt mycket om mina kunder och det känns priviligierat att få hjälpa dem till ett bättre företagarliv.

Är det verkligen nödvändigt att vara egenföretagare för att man ska kunna känna så positivt för sitt jobb?