När lågkonjunkturen blev högkonjunktur
9 oktober,
2013
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
En vän till mig skulle köpa lägenhet nyligen. Lägenheten var jättefin - det enda hon var orolig för var att räntorna skulle börja gå upp och bostadsmarknaden skulle vända nedåt som en direkt konsekvens.
Jag sa då att "riktigt så fungerar det ju inte". Att räntorna går upp är ju ett tecken på att vi går in i högkonjunktur – mer fart i ekonomin ger bostadsmarknaden en extra skjuts. De höjda räntorna ska dämpa konjunkturtrycket uppåt (inte vända det) och hålla inflationen i schack.
Min vän var inte övertygad. Då började jag själv fundera – är det verkligen sant i dag?
Sedan finanskrisen 2008 har vi befunnit oss i någon slags lågkonjunktursliknande vakuum. Visst har vi haft relativt hög arbetslöshet och visst har börsgraferna sett ut som ett taskigt EKG många gånger, men för väldigt många svenskar har lågkonjunkturen varit en högkonjunktur utan dess like.
Kairos Future gick 2011 så långt som att säga ”97 procent av svenskarna har upplevt en lågkonjunktur som varit rena lottovinsten”.
Lägre skatt, stigande löner, kraftigt minskade räntor, stigande och bostadspriser – ”vilken lågkonjunktur?” frågade sig nog väldigt många svenskar med nyblivna miljoner i sina boenden. Från 2005 till 2010 steg faktiskt andelen svenska miljonärer från 14 till 18 procent, och sedan dess har bopriserna fortsatt att stiga.
Och nu sägs vi vara på väg in i en högkonjunktur, med stigande räntor som en naturlig följd (eller? (men det är en annan fråga)). Och helt plötsligt så kan högkonjunkturen bli en mardröm för många, med dramatiskt ökade kostnader.
Skälet stavas förstås överbelåning. Svenskarnas belåning slår nya rekord varje år, och vår skuldsättning ökar snabbare än i något annat europeiskt land. 2009 var de svenska hushållens skulder upp i smått häpnadsväckande 2 500 miljarder kronor, en ökning med 1 500 miljarder på bara 10 år.
Så vad händer då egentligen? I en högkonjunktur ska vi ju ha mer att spendera, eller rättare sagt, det är ju det hela (nåja) högkonjunkturen beror på. Att vi som land spenderar mer. Men här kommer helt plötsligt lejonparten av befolkningen att ha mindre pengar att spendera (åtminstone på annat än bankränta).
"Så vad händer då egentligen?" är ingen retorisk fråga. Jag undrar verkligen. Tar högkonjunkturen slut så fort vi inser att ingen spenderar och investerar mer pengar? Eller får vi en nedgång i bopriser som en följd och var hamnar vi då i konjunkturcykeln. Har min väninna rätt i sin oro? Jag vet faktiskt inte. Men en sak är säker – gamla sanningar gäller inte fullt ut i 2000-talets ekonomi.
Jag sa då att "riktigt så fungerar det ju inte". Att räntorna går upp är ju ett tecken på att vi går in i högkonjunktur – mer fart i ekonomin ger bostadsmarknaden en extra skjuts. De höjda räntorna ska dämpa konjunkturtrycket uppåt (inte vända det) och hålla inflationen i schack.
Min vän var inte övertygad. Då började jag själv fundera – är det verkligen sant i dag?
Sedan finanskrisen 2008 har vi befunnit oss i någon slags lågkonjunktursliknande vakuum. Visst har vi haft relativt hög arbetslöshet och visst har börsgraferna sett ut som ett taskigt EKG många gånger, men för väldigt många svenskar har lågkonjunkturen varit en högkonjunktur utan dess like.
Kairos Future gick 2011 så långt som att säga ”97 procent av svenskarna har upplevt en lågkonjunktur som varit rena lottovinsten”.
Lägre skatt, stigande löner, kraftigt minskade räntor, stigande och bostadspriser – ”vilken lågkonjunktur?” frågade sig nog väldigt många svenskar med nyblivna miljoner i sina boenden. Från 2005 till 2010 steg faktiskt andelen svenska miljonärer från 14 till 18 procent, och sedan dess har bopriserna fortsatt att stiga.
Och nu sägs vi vara på väg in i en högkonjunktur, med stigande räntor som en naturlig följd (eller? (men det är en annan fråga)). Och helt plötsligt så kan högkonjunkturen bli en mardröm för många, med dramatiskt ökade kostnader.
Skälet stavas förstås överbelåning. Svenskarnas belåning slår nya rekord varje år, och vår skuldsättning ökar snabbare än i något annat europeiskt land. 2009 var de svenska hushållens skulder upp i smått häpnadsväckande 2 500 miljarder kronor, en ökning med 1 500 miljarder på bara 10 år.
Så vad händer då egentligen? I en högkonjunktur ska vi ju ha mer att spendera, eller rättare sagt, det är ju det hela (nåja) högkonjunkturen beror på. Att vi som land spenderar mer. Men här kommer helt plötsligt lejonparten av befolkningen att ha mindre pengar att spendera (åtminstone på annat än bankränta).
"Så vad händer då egentligen?" är ingen retorisk fråga. Jag undrar verkligen. Tar högkonjunkturen slut så fort vi inser att ingen spenderar och investerar mer pengar? Eller får vi en nedgång i bopriser som en följd och var hamnar vi då i konjunkturcykeln. Har min väninna rätt i sin oro? Jag vet faktiskt inte. Men en sak är säker – gamla sanningar gäller inte fullt ut i 2000-talets ekonomi.
