I veckan har jag skrivit en debattartikel på min branschtidning Journalistens sajt. Den handlar om den deppiga inställning som jag upplever har lamslagit mediebranschen. Här är inlägget men jag klistrar också in det nedan:


En mediebransch i kris. Inga fasta anställningar. Dåliga villkor och kasst betalt. Ett sjunkande skepp.

Det går knappt en dag utan att luttrade journalister ska berätta för oss om hur deppig vår bransch är. Senast var det frilansjournalisten, programledaren och författaren Alexandra Pascalidou i en krönika på Journalisten.se. Hon hade föreläst på en gymnasieskola och frågat vad ungdomarna vill jobba med.

”Vi vill bli som du” sa de.

”Byt dröm”, svarade Alexandra Pascalidou och refererade till vår bransch som Titanic.

Några dagar efter krönikan var jag på Frilansdagen, anordnad av Poppius journalistskola för att inspirera och ge råd till nya frilansar. I en paneldebatt gjorde några kända journalistprofiler klart för oss att vår bransch är på upphällningen och de frilansarvoden som har stått still i åratal går inte att göra något åt.

Där satt en hel sal av unga, taggade journalister på väg ut i arbetslivet. Och fick höra av sina idoler att det i princip är kört.

Efteråt kom två unga tjejer fram till mig och sa:

”Vi vet inte om vi vill bli journalister längre”.

Jag är så less på domedagsstämningen som fullständigt lamslagit vår bransch, framförallt inom frilansjournalistiken. Den dominerar på utbildningarna, i facket och till och med i våra egna branschmedier som aldrig verkar rapportera om frilansande ur ett positivt perspektiv.

”De måste veta vad de ger sig in på” är ett argument man ofta hör. Problemet är att det blivit en självuppfyllande profetia:

Blivande journalister matas med att de går en deppig framtid som frilansar till mötes. De får lära sig att det är köparna som bestämmer och att man som frilans ”får” betalt om man har tur. Redan nedtryckta i skorna – med noll kunskaper om att driva företag – hur rustad är man för att lyckas? Ganska dåligt.

Tänk om det kunde talas mer om hur man TAR betalt? Skillnaden är milsvid. Och det handlar sällan om att ”kräva” 3 000 kronor mer i förhandlingen och så är saken biff. Arbetet börjar långt tidigare: att nischa sig, hitta bra kunder, sälja in rätt typer av jobb, hitta ett behov, tänka nytt i en förändrad medievärld och föra en tydlig och positiv dialog med sin kund. Saker även tidningarna tjänar på att frilansjournalister gör, även om de kanske inte alltid inser det.

Jag har jobbat som frilansjournalist under större delen av min karriär. Jag har också drivit en egen tidning och sedan ett år tillbaka är jag chefredaktör på en annan. Jag vet hur en tajt tidningsbudget ser ut – det är inte annorlunda för mig än för någon annan.

Betyder det att jag måste döma ut hela vår bransch i alla sammanhang där det finns journalister? Uppmana studenter att skola om sig? Säga åt andra att ge upp?

Nej! Är det något jag har lärt mig som frilans så är det vikten av att peppas, uppmuntras och lära sig att stå på sig. En kollega som säger åt mig att köra hårt och ger ett bra råd längs vägen är tusen gånger mer värd än en som säger att jag inte kommer att klara mig.

Och är det något jag lärt mig som chefredaktör så är det att vår bransch inte är på väg att dö – tvärtom. Det finns så mycket affärer att göra om vi bara lyssnar på vad läsarna vill ha, hoppar på det digitala tåget och vågar satsa.

Men om vi inte själva tror att det går, hur ska vi då lyckas?

”Alla är inte som du som gillar att sälja” får jag höra ibland. Nej, men alla är inte som DU heller. Vad vet du om den blivande journalisten framför dig är Sveriges nästa stjärnskott? En driftig företagare som kan sälja vad som helst? Den som kommer att bygga vårt nästa medieimperium?

En sak vet jag: om inte ens deras erfarna kolleger tror på dem lär de inte göra det själva.

Nej, nu får det vara nog med domedagsprofetior! Mina konkreta förslag är i stället följande:

1. Etablerade journalister: Sluta uppmana unga att söka sig till andra branscher. Beskriv gärna er verklighet – men gör det utan att säga åt andra att de inte kan lyckas.

2. Utbildningarna: Lär journalister att driva egna företag, affärsutveckla och tänka nytt i ett förändrat medieklimat. Det handlar inte om att göra alla till entreprenörer, utan om att ge journalister verktyg för att lyckas i en bransch där många kommer att bli det vare sig de vill eller inte.

3. Branschmedier: Sluta se frilansar som ett särintresse och börja rapportera mer om affärsmässiga frilansjournalister man kan inspireras av.

Och för guds skull, allihop, våga se möjligheter – inte bara problem!

Till ni två, unga, entusiastiska tjejer som kom fram till mig efter debatten på Frilansdagen vill jag säga:

Lyssna inte på dem som säger åt er vad ni inte ska göra. Omge er med positiva människor som tror på er. Nischa er, hitta bra kunder, tänk nytt och digitalt, ge inte upp för att ni får ett nej. Stå på er. Vår bransch är tuff, men det är ni också.

Jag hoppas att ni stannar – vi behöver er!

Camilla Björkman
frilansjournalist sedan 2006, numera chefredaktör på tidningen Driva Eget, författare till boken Skriv, sälj & bli lönsam – så lyckas du som frilansjournalist och bloggare på driva-eget.se/frilansskolan.

Foto: Christian Gustavsson.