Inspiration
Svempa – Scaniaälskaren som har fans i hela världen
Yasemin Bayramoglu
4 april,
2017
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
8 minuters läsning
Internet förändrade livet för arbetargrabben Svempa Bergendahl, 78. Plötsligt blev bilbärgaren och lastbilsstylaren superkändis och fick fans i hela världen. Men nöja sig och gå i pension är inte aktuellt.– Jag kommer jobba tills jag stupar, säger han.
Steve Jobs och Richard Branson är bara två av alla entreprenörer som hyllat passionen som källan till framgång. Lägg därtill Svempa i Sköndal.
Svempa tar emot i sin verkstad strax utanför Stockholm. Här står den lastbilscab som han och kollegorna tog fram för tio år sedan och som gav honom så mycket uppmärksamhet.
– Det här var en uttjänt bil från Scanias testlabb som vi byggde om. Den har gått över hela världen och i Kina blev jag erbjuden 6–7 miljoner på stående fot, men jag tackade nej, säger Svempa.
Intill cabben står ett hemligt Scaniaprojekt. ”Du får inte skriva om det, men det kommer bli fantastiskt”, säger Svempa innan han hissar upp fotografen på en gaffeltruck och sätter sig själv i cabben.
Han är van vid media. En vägg i verkstaden är fylld av tidningsklipp från alla möjliga utställningar till möten med kungligheter. Under åren har han hunnit med att träffa såväl prins Bertil som kung Carl XVI Gustaf och prins Carl Philip.
– Jag fick lära prinsen köra moppe, säger han inte utan stolthet.
Var han bra då?
– Jovars, säger Svempa och drar in i vad som skulle kunna vara ett kontor, men som snarare ser ut som ett rum för minnen. Ett större matbord dignar under alla prispokaler. Pokaler på golvet. Pokaler i bokhyllan. Och så en lång räcka vodkaflaskor.
Dessutom en konserverad fågelspindel i glasburk.
– Den här kom en kille med, han ville ge mig en present, säger Svempa och håller upp burken.
Varför just en spindel fick Svempa aldrig veta. Den betydde väl mycket för killen själv kan man tänka. Varför presenter över huvud taget? Kanske för att Svempa delar med sig av sin passion till andra som brinner för exakt samma sak. Hur ska man annars kunna förklara att tre par valt att vigas i någon av Svempas lastbilar? Och att ett par till och med spenderade sin bröllopsnatt i den lyxinredda hytten?
– Jag fick samtal från en tjej nu som också vill gifta sig i min bil. ”Om jag ska gifta mig alls ska det vara i Svempas bil” sa hon.
Men vodkan kunde han gott vara utan.
– Gäster från våra östliga grannländer tar ofta med sig vodka. Jag hatar vodka!
Svempa dricker hellre whisky. Har samlat på sig flaskor under 50 år, som han har hemma i villan. Där finns även hans stora stolthet: ett saltvattenakvarium på 4 000 liter.
Två andra passioner vid sidan av Scanialastbilar. Den fjärde är travhästar.
Vi går upp på det riktiga kontoret. Men han gör ingen större sak av det där med passion. Inga yviga förklaringar för hur viktig den är för att fortsätta utvecklas eller driva företag.
– Jag gör det jag tycker är kul, det har jag alltid gjort.
Och det börjar bli ganska många år nu.
– Som liten grabb drömde jag alltid om amerikanska bilar. Jag ville prenumerera på den amerikanska tidningen Hotrod, men det gick inte. Man fick åka ner till centralen för att köpa den, minns Svempa.
Hans stockholmska minner om det där söderkis-snacket som knappt hörs längre. Som man skulle vilja skriva hur det låter. Men det går inte.
På första jobbet direkt efter skolan fick han syssla med tryckkokare. Men han skulle snart söka sig vidare till moppar och motorcyklar. Och så bilar. Hans första egna var en Ford som han köpte för en hundralapp.
– Jag smög ju med att jag inte hade körkort. Körde bil i sju år utan körkort. Och oskattat.
Det blev två månader på öppen anstalt.
Sedan kom raggarkulturen och drog Svempa med sig.
– Man bommade en tia av morsan och kunde åka en hel kväll.
Att han blev företagare var mycket en slump. Åtminstone just då.
– Jag stod på Wåhlins bilar och jobbade med Triumph, när det kom in en lirare och frågade om jag kunde ta över hans verkstad. Men jag hade ju inga stålar, så jag bytte min båt mot hans verkstad.
Först var det mycket meck med taxibilar, men så började allt fler höra av sig om bärgning. Svempa såg en ny möjlighet. Svempas bilbärgning hade sett dagens ljus. Året var 1965.
– Jag köpte en Plymouth –57, kapade den och byggde om den till bärgare.
Vid det laget var Svempa gift med Monika och barnen kom tätt – Susanne, Lasse och Roger.
– Jag har polat med Monkan sedan hon var 16 och jag 20, säger Svempa och berättar om Monkans förträfflighet. Men det blev tuffa år som unga småbarnsföräldrar på 60-talet.
– Vi bodde på Hägerstensvägen 125, i ett rum och spritkök i princip. Monkan hade 40–50 kronor i veckan i matpengar.
När de tunga bärgningsbilarna kom -67–68 var Svempa först ut. Det blev hans första Scania. Sedan dess har han varit trogen den svenska tillverkaren.
Återigen var det tufft med betalningen. Banken sa nej till lån om de inte hade en borgenär. Mamma hade stått i kassan på Konsum i 47 år och hade inget att låna ut.
– Men då gick min svärmorsa och hennes byggarbetargubbe i borgen för mig. Min svärmorsa har jobbat stenhårt i alla år med städning och har alltid ställt upp.
Så de fick sitt lån till slut.
– Bankerna vill alltid ha en säkerhet. Men har man ett nystartat företag så finns det ju ingen säkerhet. Det är otroligt tufft för alla nystartade företag, särskilt i dag, säger Svempa.
Det blir tydligt när vi pratar att det har varit en kamp. Även om han hyllats aldrig så mycket så har det många gånger varit hårt. Både för att få ekonomin att gå runt och bland konkurrenter. Liksom hemma på gatan i villaområdet dit familjen så småningom flyttade. Ingen ville ha en raggare eller bärgare som granne.
– Varför ska du hålla på att prata om alla de där tråkigheterna, undrar sonen Lasse, som liksom Roger jobbar med pappa i firman.
Men det var ju så.
– Jag var inte så kunnig. Vi låg efter med moms i början och det var lite skit. Men jag fick tag i en kille som kunde hjälpa mig med ekonomin, då redde det ut sig.
Samtidigt kommer han inte undan med att han själv varit duktig på att ta andelar från konkurrenterna.
– Men man ska inte snacka skit om sina konkurrenter, man ska konkurrera med att man är bättre!
Svempa berättar om när han bärgade ett ryskt flygplan som havererat på Arlanda. Det blev en jätteapparat som kom att kräva mycket huvudbry och tid för att lösa. När han väl skickade fakturan ringde Luftfartsverket och undrade om han inte glömt en nolla. Det var ju så billigt.
– Men nä, jag tyckte att jag tog rimligt betalt. Det räckte, säger Svempa.
Så tänkte han då och så tänker han nu. Han vet att han skulle kunna ta bättre betalt, men han väljer det som känns rätt.
– Jag vet sådana som tar 1 100–1 200 kronor i timmen för det vi gör. Men det räcker med 780–800 i timmen. Alla vill tjäna pengar och många tar ju så in i helvete betalt, men det blir ju inget bra!
Det som gjort Svempas till ett namn internationellt är inte bärgningsbilarna utan stylade lastbilar. När hela truckingvågen blev Svempa en av förgrundsgestalterna som byggde om och snyggade till. Förädlade.
När internet kom fullständigt exploderade intresset för Svempas bilar. När han visat sina lastbilar på mässor runt om i världen har köerna ringlat långa med människor som velat ha hans autograf.
Vi går in i ett rum där alla Svempaprylar trängs. Jackor, t-shirts, planscher, bordsunderlägg. Ett tag sålde de till och med trosor med Svempas tryckt på. Men då tyckte Scania att det var lite too much …
– Vi kunde sälja prylar för 500 000 på en helg, säger han nöjt och berättar att de rosa satinjackorna är speciellt för den amerikanska marknaden.
Nu kliver Janne Richter in på kontoret. Han är designer och har jobbat med Svempa i många år.
Det är lite roligt att höra dem beskriva varandra var för sig. För de gör det med samma ord. Janne är diplomaten, medan Svempa har entreprenörsdrivet som bara vill gå vidare och hitta på nya saker. Tillsammans bildar de ett bra team. När Svempa vill ha mer krom och bling på bilarna, håller Janne tillbaka och tillför en mer sober touch.
– Det är Janne som lyfter företaget, säger Svempa och det märks verkligen att han menar det. Han styr mer och mer medan jag jobbar mest på golvet. Och så kan han prata både engelska, tyska och franska flytande. Det går alltid hem i Frankrike om man kan prata franska!
Diplomaten Janne behövs säkert i samtalen med Scania också. För även om Svempa och Janne samarbetat med Scania sedan i början av 70-talet och tagit fram bland annat showlastbilar och limited editions av en del av lastbilarna till Scanias stora lanseringar, så är namnet Svempa inte alltid så populärt på fabriken i Södertälje.
– Men kommer det någon ny och vill peta undan mig så går jag bara upp på gräddhyllan.
Underförstått Scanialedningens våningsplan.
– Jag är den ende som går upp dit i overall. Där är det bara kostymer, säger Svempa.
Likaså på de glassiga visningarna för internationella kunder. Svempa kommer i jeans och tröja.
Men medan den ena Scaniachefen går i pension efter den andra så fortsätter Svempa jobba. På frågan om det är lika kul idag som förr ser han nästan lite frågande ut.
– Ja, det känns jättekul faktiskt, även om jag är lite seg i benen. Jag kör på tills jag stupar.
Men det får nog dröja. För kalendern är rätt upptecknad ett bra tag till. I år väntar nya Scaniaprojekt för Svempa och Lasse.
– Och nu vill dom att jag ska åka till Brasilien och träffa Pelé!
Steve Jobs och Richard Branson är bara två av alla entreprenörer som hyllat passionen som källan till framgång. Lägg därtill Svempa i Sköndal.
Svempa tar emot i sin verkstad strax utanför Stockholm. Här står den lastbilscab som han och kollegorna tog fram för tio år sedan och som gav honom så mycket uppmärksamhet.
– Det här var en uttjänt bil från Scanias testlabb som vi byggde om. Den har gått över hela världen och i Kina blev jag erbjuden 6–7 miljoner på stående fot, men jag tackade nej, säger Svempa.
Intill cabben står ett hemligt Scaniaprojekt. ”Du får inte skriva om det, men det kommer bli fantastiskt”, säger Svempa innan han hissar upp fotografen på en gaffeltruck och sätter sig själv i cabben.
Han är van vid media. En vägg i verkstaden är fylld av tidningsklipp från alla möjliga utställningar till möten med kungligheter. Under åren har han hunnit med att träffa såväl prins Bertil som kung Carl XVI Gustaf och prins Carl Philip.
– Jag fick lära prinsen köra moppe, säger han inte utan stolthet.
Var han bra då?
– Jovars, säger Svempa och drar in i vad som skulle kunna vara ett kontor, men som snarare ser ut som ett rum för minnen. Ett större matbord dignar under alla prispokaler. Pokaler på golvet. Pokaler i bokhyllan. Och så en lång räcka vodkaflaskor.
Dessutom en konserverad fågelspindel i glasburk.
– Den här kom en kille med, han ville ge mig en present, säger Svempa och håller upp burken.
Varför just en spindel fick Svempa aldrig veta. Den betydde väl mycket för killen själv kan man tänka. Varför presenter över huvud taget? Kanske för att Svempa delar med sig av sin passion till andra som brinner för exakt samma sak. Hur ska man annars kunna förklara att tre par valt att vigas i någon av Svempas lastbilar? Och att ett par till och med spenderade sin bröllopsnatt i den lyxinredda hytten?
– Jag fick samtal från en tjej nu som också vill gifta sig i min bil. ”Om jag ska gifta mig alls ska det vara i Svempas bil” sa hon.
Men vodkan kunde han gott vara utan.
– Gäster från våra östliga grannländer tar ofta med sig vodka. Jag hatar vodka!
Svempa dricker hellre whisky. Har samlat på sig flaskor under 50 år, som han har hemma i villan. Där finns även hans stora stolthet: ett saltvattenakvarium på 4 000 liter.
Två andra passioner vid sidan av Scanialastbilar. Den fjärde är travhästar.
Vi går upp på det riktiga kontoret. Men han gör ingen större sak av det där med passion. Inga yviga förklaringar för hur viktig den är för att fortsätta utvecklas eller driva företag.
– Jag gör det jag tycker är kul, det har jag alltid gjort.
Och det börjar bli ganska många år nu.
– Som liten grabb drömde jag alltid om amerikanska bilar. Jag ville prenumerera på den amerikanska tidningen Hotrod, men det gick inte. Man fick åka ner till centralen för att köpa den, minns Svempa.
Hans stockholmska minner om det där söderkis-snacket som knappt hörs längre. Som man skulle vilja skriva hur det låter. Men det går inte.
På första jobbet direkt efter skolan fick han syssla med tryckkokare. Men han skulle snart söka sig vidare till moppar och motorcyklar. Och så bilar. Hans första egna var en Ford som han köpte för en hundralapp.
– Jag smög ju med att jag inte hade körkort. Körde bil i sju år utan körkort. Och oskattat.
Det blev två månader på öppen anstalt.
Sedan kom raggarkulturen och drog Svempa med sig.
– Man bommade en tia av morsan och kunde åka en hel kväll.
Att han blev företagare var mycket en slump. Åtminstone just då.
– Jag stod på Wåhlins bilar och jobbade med Triumph, när det kom in en lirare och frågade om jag kunde ta över hans verkstad. Men jag hade ju inga stålar, så jag bytte min båt mot hans verkstad.
Först var det mycket meck med taxibilar, men så började allt fler höra av sig om bärgning. Svempa såg en ny möjlighet. Svempas bilbärgning hade sett dagens ljus. Året var 1965.
– Jag köpte en Plymouth –57, kapade den och byggde om den till bärgare.
Vid det laget var Svempa gift med Monika och barnen kom tätt – Susanne, Lasse och Roger.
– Jag har polat med Monkan sedan hon var 16 och jag 20, säger Svempa och berättar om Monkans förträfflighet. Men det blev tuffa år som unga småbarnsföräldrar på 60-talet.
– Vi bodde på Hägerstensvägen 125, i ett rum och spritkök i princip. Monkan hade 40–50 kronor i veckan i matpengar.
När de tunga bärgningsbilarna kom -67–68 var Svempa först ut. Det blev hans första Scania. Sedan dess har han varit trogen den svenska tillverkaren.
Återigen var det tufft med betalningen. Banken sa nej till lån om de inte hade en borgenär. Mamma hade stått i kassan på Konsum i 47 år och hade inget att låna ut.
– Men då gick min svärmorsa och hennes byggarbetargubbe i borgen för mig. Min svärmorsa har jobbat stenhårt i alla år med städning och har alltid ställt upp.
Så de fick sitt lån till slut.
– Bankerna vill alltid ha en säkerhet. Men har man ett nystartat företag så finns det ju ingen säkerhet. Det är otroligt tufft för alla nystartade företag, särskilt i dag, säger Svempa.
Det blir tydligt när vi pratar att det har varit en kamp. Även om han hyllats aldrig så mycket så har det många gånger varit hårt. Både för att få ekonomin att gå runt och bland konkurrenter. Liksom hemma på gatan i villaområdet dit familjen så småningom flyttade. Ingen ville ha en raggare eller bärgare som granne.
– Varför ska du hålla på att prata om alla de där tråkigheterna, undrar sonen Lasse, som liksom Roger jobbar med pappa i firman.
Men det var ju så.
– Jag var inte så kunnig. Vi låg efter med moms i början och det var lite skit. Men jag fick tag i en kille som kunde hjälpa mig med ekonomin, då redde det ut sig.
Samtidigt kommer han inte undan med att han själv varit duktig på att ta andelar från konkurrenterna.
– Men man ska inte snacka skit om sina konkurrenter, man ska konkurrera med att man är bättre!
Svempa berättar om när han bärgade ett ryskt flygplan som havererat på Arlanda. Det blev en jätteapparat som kom att kräva mycket huvudbry och tid för att lösa. När han väl skickade fakturan ringde Luftfartsverket och undrade om han inte glömt en nolla. Det var ju så billigt.
– Men nä, jag tyckte att jag tog rimligt betalt. Det räckte, säger Svempa.
Så tänkte han då och så tänker han nu. Han vet att han skulle kunna ta bättre betalt, men han väljer det som känns rätt.
– Jag vet sådana som tar 1 100–1 200 kronor i timmen för det vi gör. Men det räcker med 780–800 i timmen. Alla vill tjäna pengar och många tar ju så in i helvete betalt, men det blir ju inget bra!
Det som gjort Svempas till ett namn internationellt är inte bärgningsbilarna utan stylade lastbilar. När hela truckingvågen blev Svempa en av förgrundsgestalterna som byggde om och snyggade till. Förädlade.
När internet kom fullständigt exploderade intresset för Svempas bilar. När han visat sina lastbilar på mässor runt om i världen har köerna ringlat långa med människor som velat ha hans autograf.
Vi går in i ett rum där alla Svempaprylar trängs. Jackor, t-shirts, planscher, bordsunderlägg. Ett tag sålde de till och med trosor med Svempas tryckt på. Men då tyckte Scania att det var lite too much …
– Vi kunde sälja prylar för 500 000 på en helg, säger han nöjt och berättar att de rosa satinjackorna är speciellt för den amerikanska marknaden.
Nu kliver Janne Richter in på kontoret. Han är designer och har jobbat med Svempa i många år.
Det är lite roligt att höra dem beskriva varandra var för sig. För de gör det med samma ord. Janne är diplomaten, medan Svempa har entreprenörsdrivet som bara vill gå vidare och hitta på nya saker. Tillsammans bildar de ett bra team. När Svempa vill ha mer krom och bling på bilarna, håller Janne tillbaka och tillför en mer sober touch.
– Det är Janne som lyfter företaget, säger Svempa och det märks verkligen att han menar det. Han styr mer och mer medan jag jobbar mest på golvet. Och så kan han prata både engelska, tyska och franska flytande. Det går alltid hem i Frankrike om man kan prata franska!
Diplomaten Janne behövs säkert i samtalen med Scania också. För även om Svempa och Janne samarbetat med Scania sedan i början av 70-talet och tagit fram bland annat showlastbilar och limited editions av en del av lastbilarna till Scanias stora lanseringar, så är namnet Svempa inte alltid så populärt på fabriken i Södertälje.
– Men kommer det någon ny och vill peta undan mig så går jag bara upp på gräddhyllan.
Underförstått Scanialedningens våningsplan.
– Jag är den ende som går upp dit i overall. Där är det bara kostymer, säger Svempa.
Likaså på de glassiga visningarna för internationella kunder. Svempa kommer i jeans och tröja.
Men medan den ena Scaniachefen går i pension efter den andra så fortsätter Svempa jobba. På frågan om det är lika kul idag som förr ser han nästan lite frågande ut.
– Ja, det känns jättekul faktiskt, även om jag är lite seg i benen. Jag kör på tills jag stupar.
Men det får nog dröja. För kalendern är rätt upptecknad ett bra tag till. I år väntar nya Scaniaprojekt för Svempa och Lasse.
– Och nu vill dom att jag ska åka till Brasilien och träffa Pelé!
