Utbildningsbidraget som gav mig ett nytt liv
24 april,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
5 minuters läsning
Den alltid lika skarpa Camilla Björkman skriver i sin senaste ledare i papperstidningen Driva Eget om dilemmat som många arbetssökande möter när de försöker starta eget företag. Så fort du knystar om att du kanske ska bli företagare, tror myndigheterna att du är rik som ett troll och alla bidrag och stöd dras in. Följden blir att många inte vågar satsa på sin dröm och blir kvar i bidragsträsket alldeles för länge.
Man må tycka vad man vill om att en person väljer ett tryggt bidrag framför en osäker uppstart av ett eget företag. Jag tycker att det är vansinnigt, framför allt för vad det gör mot den egna självkänslan. Som företagare är du någon, även när det går dåligt och du har ont om pengar. Som arbetssökande är du värdelös och oönskad, även när du radar upp lovande intervjuer på ett pärlband. Jag vet, jag har varit där!
Men verkligheten tränger sig på och gör att valet inte alltid är självklart. Jag lovade t ex mig själv som tonåring att aldrig besöka Arbetsförmedlingen och aldrig plocka ut A-kassa. När jag väl stod utan jobb mitt i en lågkonjunktur och precis hade fått mitt första barn, då var min sons välbefinnande viktigast av allt. Jag bet i det sura äpplet, plockade ut både A-kassa och reseersättning till jobbintervjuer och lyssnade tålmodigt till arbetsförmedlarnas tämligen meningslösa och ogrundade råd.
Min historia rymmer en positiv lärdom som ofta glöms bort i debatten. Min väg bort från bidragsberoende stavas starta-eget-bidrag. Jag hade visserligen inte blivit kvar i arbetslöshet särskilt länge - kort efter att jag bestämt mig för att starta företag blev jag erbjuden en bra anställning - men företagandet skapade en permanent rågång mot A-kassa, som inte har rubbats på 15 år. Jag är t o m så säker på att jag håller distansen även de kommande 15 åren att jag gick ur allt vad A-kassor heter så fort jag kunde. Som företagare har man alltid något att göra!
Starta-eget-bidrag har hoppat lite fram och tillbaka genom åren. Just nu verkar det som att det existerar, men att det kringgärdas av en mur av tjänstemannabedömningar, som ska stoppa många från att få det. Totalt bakvänt om du frågar mig. Vilka handläggare på Arbetsförmedlingen kan egentligen bedöma vilka personer som kommer att kunna försörja sig på ett eget företag, när inte ens vi som är fullblodsentreprenörer kan det? Jag blir ständigt överraskad över vilka som lyckas och vilka som det går mindre bra för (få misslyckas helt). Enda rimliga lösningen är att låta alla som vill prova.
Min historia kan tjäna som exempel på vad starta-eget-bidraget egentligen är och vad det gör. Så länge jag hade A-kassa var det ett ständigt räknande av timmar på de olika ströjobb jag hade, ett evinnerligt ifyllande av kassakort och en kontinuerlig press att läsa Platsjournalen, söka alla jobb som någon tyckte jag hade en chans att få, liksom oräkneliga resor till jobbintervjuer där jag slutade tvåa eller trea. Så fort starta-eget-bidraget var i hamn, kunde jag lägga allt det där bakom mig och satsa all tid på att kontakta potentiella kunder, lära mig mer om det jag skulle jobba med och bygga upp en administration i företaget. Jag visste att jag hade sex månader på mig att göra detta (det blev senare förlängt med tre månader), så det var verkligen inte gott om tid, men det skapade ändå ett värdefullt lugn. Bidraget räckte knappt till min försörjning (vi levde snålt på den tiden) och givetvis inte till några investeringar i företaget, men det gjorde ändå att jag slapp oron över att inte få in tillräckligt med uppdrag till firman den första tiden.
I praktiken var det här ett utbildningsbidrag för mig. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att driva företag och nästan ingen i min bekantskapskrets och släkt att fråga. Jag gjorde massor av misstag och felprioriteringar i början, men lärde mig oerhört mycket av detta. Hade jag varit tvungen att försörja mig själv från dag ett hade jag tvingats ge upp innan det gått ett halvår. Nu höll satsningen hela vägen ut och jag har för länge sedan betalat tillbaka bidraget genom alla de skatter som jag och mina anställda har pumpat in till staten under mer än femton år. Vad som kanske är ännu viktigare: jag har kunnat inspirera och hjälpa många andra som velat satsa på sin dröm. Plus förstås att jag hittade det sätt att jobba som passar mig allra bäst, men som varken jag eller någon annan kunde se att jag var ämnad för när jag var yngre.
Den illojala konkurrensen mot redan etablerade företag då? Överdriven oro och missförstånd av hur näringslivet fungerar! Det finns alltid de som är beredda att göra ett jobb billigare än de kända företagen, inte minst studenter och egen personal, men likväl lever välskötta och kompetenta företag vidare i högsta välmåga. Jag startade mitt företag tillsammans med en partner och vi hade båda arbetat extra på det enda lokala företaget i vår bransch. Vi berättade för vår tidigare arbetsgivare att vi skulle bli konkurrenter till dem och de önskade oss lycka till. Strax efteråt gick jag och min partner skilda vägar och under en period var vi tre företag i samma lilla bransch i samma lilla stad. Alla tre växte och utvecklades. Vi kämpade i stort sett aldrig om samma kunder. Idag är bara vår tidigare arbetsgivare kvar och de är starkare än någonsin, men de konkurrerade inte ut oss två nystartare, vi bytte bransch av helt andra skäl.
Så låt alla som vill pröva på att starta företag och stötta dem med ett starta-eget-bidrag. De kommer garanterat att lära sig något som de har nytta av i livet och de som lyckas kommer att göra det så rejält att det betalar hela satsningen!
Man må tycka vad man vill om att en person väljer ett tryggt bidrag framför en osäker uppstart av ett eget företag. Jag tycker att det är vansinnigt, framför allt för vad det gör mot den egna självkänslan. Som företagare är du någon, även när det går dåligt och du har ont om pengar. Som arbetssökande är du värdelös och oönskad, även när du radar upp lovande intervjuer på ett pärlband. Jag vet, jag har varit där!
Men verkligheten tränger sig på och gör att valet inte alltid är självklart. Jag lovade t ex mig själv som tonåring att aldrig besöka Arbetsförmedlingen och aldrig plocka ut A-kassa. När jag väl stod utan jobb mitt i en lågkonjunktur och precis hade fått mitt första barn, då var min sons välbefinnande viktigast av allt. Jag bet i det sura äpplet, plockade ut både A-kassa och reseersättning till jobbintervjuer och lyssnade tålmodigt till arbetsförmedlarnas tämligen meningslösa och ogrundade råd.
Min historia rymmer en positiv lärdom som ofta glöms bort i debatten. Min väg bort från bidragsberoende stavas starta-eget-bidrag. Jag hade visserligen inte blivit kvar i arbetslöshet särskilt länge - kort efter att jag bestämt mig för att starta företag blev jag erbjuden en bra anställning - men företagandet skapade en permanent rågång mot A-kassa, som inte har rubbats på 15 år. Jag är t o m så säker på att jag håller distansen även de kommande 15 åren att jag gick ur allt vad A-kassor heter så fort jag kunde. Som företagare har man alltid något att göra!
Starta-eget-bidrag har hoppat lite fram och tillbaka genom åren. Just nu verkar det som att det existerar, men att det kringgärdas av en mur av tjänstemannabedömningar, som ska stoppa många från att få det. Totalt bakvänt om du frågar mig. Vilka handläggare på Arbetsförmedlingen kan egentligen bedöma vilka personer som kommer att kunna försörja sig på ett eget företag, när inte ens vi som är fullblodsentreprenörer kan det? Jag blir ständigt överraskad över vilka som lyckas och vilka som det går mindre bra för (få misslyckas helt). Enda rimliga lösningen är att låta alla som vill prova.
Min historia kan tjäna som exempel på vad starta-eget-bidraget egentligen är och vad det gör. Så länge jag hade A-kassa var det ett ständigt räknande av timmar på de olika ströjobb jag hade, ett evinnerligt ifyllande av kassakort och en kontinuerlig press att läsa Platsjournalen, söka alla jobb som någon tyckte jag hade en chans att få, liksom oräkneliga resor till jobbintervjuer där jag slutade tvåa eller trea. Så fort starta-eget-bidraget var i hamn, kunde jag lägga allt det där bakom mig och satsa all tid på att kontakta potentiella kunder, lära mig mer om det jag skulle jobba med och bygga upp en administration i företaget. Jag visste att jag hade sex månader på mig att göra detta (det blev senare förlängt med tre månader), så det var verkligen inte gott om tid, men det skapade ändå ett värdefullt lugn. Bidraget räckte knappt till min försörjning (vi levde snålt på den tiden) och givetvis inte till några investeringar i företaget, men det gjorde ändå att jag slapp oron över att inte få in tillräckligt med uppdrag till firman den första tiden.
I praktiken var det här ett utbildningsbidrag för mig. Jag hade ingen som helst erfarenhet av att driva företag och nästan ingen i min bekantskapskrets och släkt att fråga. Jag gjorde massor av misstag och felprioriteringar i början, men lärde mig oerhört mycket av detta. Hade jag varit tvungen att försörja mig själv från dag ett hade jag tvingats ge upp innan det gått ett halvår. Nu höll satsningen hela vägen ut och jag har för länge sedan betalat tillbaka bidraget genom alla de skatter som jag och mina anställda har pumpat in till staten under mer än femton år. Vad som kanske är ännu viktigare: jag har kunnat inspirera och hjälpa många andra som velat satsa på sin dröm. Plus förstås att jag hittade det sätt att jobba som passar mig allra bäst, men som varken jag eller någon annan kunde se att jag var ämnad för när jag var yngre.
Den illojala konkurrensen mot redan etablerade företag då? Överdriven oro och missförstånd av hur näringslivet fungerar! Det finns alltid de som är beredda att göra ett jobb billigare än de kända företagen, inte minst studenter och egen personal, men likväl lever välskötta och kompetenta företag vidare i högsta välmåga. Jag startade mitt företag tillsammans med en partner och vi hade båda arbetat extra på det enda lokala företaget i vår bransch. Vi berättade för vår tidigare arbetsgivare att vi skulle bli konkurrenter till dem och de önskade oss lycka till. Strax efteråt gick jag och min partner skilda vägar och under en period var vi tre företag i samma lilla bransch i samma lilla stad. Alla tre växte och utvecklades. Vi kämpade i stort sett aldrig om samma kunder. Idag är bara vår tidigare arbetsgivare kvar och de är starkare än någonsin, men de konkurrerade inte ut oss två nystartare, vi bytte bransch av helt andra skäl.
Så låt alla som vill pröva på att starta företag och stötta dem med ett starta-eget-bidrag. De kommer garanterat att lära sig något som de har nytta av i livet och de som lyckas kommer att göra det så rejält att det betalar hela satsningen!
