Varför tycks ingen oroa sig över att företagarna långsamt blir färre?
9 juni,
2014
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
2 minuters läsning
Varför tycks ingen bry sig om att företagandet minskar i åldrarna 16-64 år, både i absoluta tal och ännu mer som andel av befolkningen?
Det enkla svaret är att det inte syns i statistiken. Svängningarna är så stora månad för månad i SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) att de döljer den bakomliggande trenden. I januari 2014 fanns det 403 000 företagare. Två månader senare, i mars, var det 429 400. Så stora är kasten och tittar man bara på siffrorna så går det inte att utläsa någonting.
Men gör man en kurva över en längre tidsperiod så är trenden tydlig. Företagandet minskar i åldrarna 16-64 och ökar bland pensionärer.
Kasten beror på den metodik som SCB använder. Som företagare räknas även medhjälpande familjemedlemmar. Det räcker med att under undersökningsveckan utföra oavlönat arbete under en timme i familjeföretaget för att räknas som företagare.
Att människor i yrkesaktiv ålder väljer anställning beror på att det är lönsammare och tryggare än att bli företagare. Svårare är det inte.
För pensionärer är förklaringen mer komplicerad. Som bekant vill 40-talisterna inte sluta arbeta, oavsett om de varit anställda eller drivit företag. Många företagare fortsätter på grund av att de inte har råd att gå i pension. Vissa har haft för dåliga inkomster för att få en dräglig pension, andra har en medhjälpande fattigpensionär.
Och vad menar jag med medhjälpande fattigpensionär? Grundregeln för s.k. fåmansföretag har under många år varit att medhjälpande makas (oftast en kvinna) lön läggs på toppen av företagsledarens lön och denne (vanligtvis en man) tillgodoräknas pension osv. Det här leder till att hustrun får nöja sig med garantipension och blir fattigpensionär om maken går bort först.
Lärdomen är att aldrig, aldrig, aldrig blanda in sina nära och kära i företagandet. Inte nog med att de blir fattigpensionärer, de stängs ute från A-kassa och andra delar av trygghetssystemet under sina aktiva år.
Fast det struntar politikerna och deras tjänstemän i. Själva är de försörjda av det allmänna och skulle för egen del inte byta tryggheten mot personligt ansvar.
Det enkla svaret är att det inte syns i statistiken. Svängningarna är så stora månad för månad i SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) att de döljer den bakomliggande trenden. I januari 2014 fanns det 403 000 företagare. Två månader senare, i mars, var det 429 400. Så stora är kasten och tittar man bara på siffrorna så går det inte att utläsa någonting.
Men gör man en kurva över en längre tidsperiod så är trenden tydlig. Företagandet minskar i åldrarna 16-64 och ökar bland pensionärer.
Kasten beror på den metodik som SCB använder. Som företagare räknas även medhjälpande familjemedlemmar. Det räcker med att under undersökningsveckan utföra oavlönat arbete under en timme i familjeföretaget för att räknas som företagare.
Att människor i yrkesaktiv ålder väljer anställning beror på att det är lönsammare och tryggare än att bli företagare. Svårare är det inte.
För pensionärer är förklaringen mer komplicerad. Som bekant vill 40-talisterna inte sluta arbeta, oavsett om de varit anställda eller drivit företag. Många företagare fortsätter på grund av att de inte har råd att gå i pension. Vissa har haft för dåliga inkomster för att få en dräglig pension, andra har en medhjälpande fattigpensionär.
Och vad menar jag med medhjälpande fattigpensionär? Grundregeln för s.k. fåmansföretag har under många år varit att medhjälpande makas (oftast en kvinna) lön läggs på toppen av företagsledarens lön och denne (vanligtvis en man) tillgodoräknas pension osv. Det här leder till att hustrun får nöja sig med garantipension och blir fattigpensionär om maken går bort först.
Lärdomen är att aldrig, aldrig, aldrig blanda in sina nära och kära i företagandet. Inte nog med att de blir fattigpensionärer, de stängs ute från A-kassa och andra delar av trygghetssystemet under sina aktiva år.
Fast det struntar politikerna och deras tjänstemän i. Själva är de försörjda av det allmänna och skulle för egen del inte byta tryggheten mot personligt ansvar.
