Del 2 - Sjukdomsinsikt
9 november,
2009
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Entreprenören är i många fall mer som en förälder än som en chef för sina medarbetare.
I början, när man är få, går det att hålla alla informerade och uppdaterade på företagets alla olika detaljer och delar.
Man är som en liten familj där alla vet vad som behöver göras, känner ansvar och jobbar tillsammans mot gemensamma mål.
Efter hand sker förändringar, det går allt bättre, företaget växer och blir större i såväl omsättning som antal medarbetare.
Då kommer utmaningarna som blir allt svårare att klara av. Precis på samma sätt som föräldraskapet, alla som har barn känner ju till att;
Översätter vi den sanningen till företagsspråk så handlar de nya problemen om:
Dessvärre är det väldigt få företagsledare har en formell utbildning till just ledare.
Konskekvensen av det blir i det här skedet, i alltför många fall, att det stora raset inleds:
Min sömn är obefintlig och jag har hela tiden en molande värk i magen.
Oavsett hur många gånger jag förklarar det allvarliga läget och vad som behöver göras verkar det inte som någon lyssnar, eller bryr sig.
Egentligen behöver jag ingen konsult, utan bara någon som kan sparka lite på säljarna så att de säljer bättre."
När jag för första gången träffade företagsledaren hade jag redan fått titta på företagets siffror.
Varje månad var sämre än föregående, det första halvårsresultatet visade elakt röda siffror och trenden för resten av året var mörk och dyster.
Ovan på dessa konkurshotande siffror var företagsledaren själv fullständigt slutkörd, (hade han inte varit entreprenör hade han haft diagnosen utbränd), plågad av känslan av maktlöshet och i princip beredd att ge bort sitt bolag till vem som helst bara för att slippa ifrån eländet.
"Hjälp, mitt företag går år helvete och jag vet inte hur jag skall kunna hindra det!"
Vårt första fysiska möte varade i två dagar, i en stuga där han fick berätta "allt".
Under de här dagarna tvivlade jag, som extern, timdebiterande konsult, faktiskt på att det här skulle gå att vända.
För att kunna ta mig an uppdraget tvingades jag därför ställa tre icke förhandlingsbara krav:
Både Mattias och Moment 23 vittnar i sina inlägg om samma känsla som även företagsledaren berättade om,
en känsla som jag är övertygad om att de delar med väldigt många andra i samma situation;
Frågan man dock verkligen måste ställa sig i det här läget är:
Jag har samma uppfattning som Moment 23 om det egna nätverkets betydelse såväl för framgång som i motgång, så mitt råd till dig Mattias är att scanna ditt kontaktnät. Vem känner du som, oavsett bransch, gått igenom en liknande situation som din?
De bästa bollplanken är inte alltid de som har det som jobb att vara bollplank, utan många gånger någon som upplevt samma sak.
Vi hörs om en vecka,
/Mikael
I början, när man är få, går det att hålla alla informerade och uppdaterade på företagets alla olika detaljer och delar.
Man är som en liten familj där alla vet vad som behöver göras, känner ansvar och jobbar tillsammans mot gemensamma mål.
Efter hand sker förändringar, det går allt bättre, företaget växer och blir större i såväl omsättning som antal medarbetare.
Då kommer utmaningarna som blir allt svårare att klara av. Precis på samma sätt som föräldraskapet, alla som har barn känner ju till att;
- Små barn = små problem
- Stora barn = Stora problem
Översätter vi den sanningen till företagsspråk så handlar de nya problemen om:
- Kommunikation - alla vet inte längre allt och några börjar känna sig utanför!
- Coachning - medarbetarsamtal, lönesamtal, måluppföljning hinns inte längre med!
- Tydlighet - vem ansvarar för vad? Vilken är min roll, mina uppgifter? Vem ser vad jag gör?
Dessvärre är det väldigt få företagsledare har en formell utbildning till just ledare.
Konskekvensen av det blir i det här skedet, i alltför många fall, att det stora raset inleds:
- Förtroendet hos kunder och medarbetare sviktar!
- Lönsamheten sjunker!
- Värst av allt, den egna självkänslan dräneras rejält!
Min sömn är obefintlig och jag har hela tiden en molande värk i magen.
Oavsett hur många gånger jag förklarar det allvarliga läget och vad som behöver göras verkar det inte som någon lyssnar, eller bryr sig.
Egentligen behöver jag ingen konsult, utan bara någon som kan sparka lite på säljarna så att de säljer bättre."
När jag för första gången träffade företagsledaren hade jag redan fått titta på företagets siffror.
Varje månad var sämre än föregående, det första halvårsresultatet visade elakt röda siffror och trenden för resten av året var mörk och dyster.
- 7 olika verksamhetsområden, men bara 1 som är lönsamt!
- Bara 4 av företagets totalt 16 medarbetare drar in mer än de kostar!
- 3 av medarbetarna har inte varit lönsamma på 5 år!
Ovan på dessa konkurshotande siffror var företagsledaren själv fullständigt slutkörd, (hade han inte varit entreprenör hade han haft diagnosen utbränd), plågad av känslan av maktlöshet och i princip beredd att ge bort sitt bolag till vem som helst bara för att slippa ifrån eländet.
"Hjälp, mitt företag går år helvete och jag vet inte hur jag skall kunna hindra det!"
Vårt första fysiska möte varade i två dagar, i en stuga där han fick berätta "allt".
Under de här dagarna tvivlade jag, som extern, timdebiterande konsult, faktiskt på att det här skulle gå att vända.
För att kunna ta mig an uppdraget tvingades jag därför ställa tre icke förhandlingsbara krav:
- Totalt fria händer - oavsett vad företagsledaren tycker om mina förslag
- Fullt mandat - att genomföra nödvändiga förändringar oavsett vad de innebär
- Abdikering - VD måste vara beredd att lämna sin post om det visar sig nödvändigt
Både Mattias och Moment 23 vittnar i sina inlägg om samma känsla som även företagsledaren berättade om,
en känsla som jag är övertygad om att de delar med väldigt många andra i samma situation;
- Konsulter kan säkert rädda mitt företag, men till vilket pris!
Frågan man dock verkligen måste ställa sig i det här läget är:
- Vad är priset jag får betala om jag inte ber om hjälp nu?
Jag har samma uppfattning som Moment 23 om det egna nätverkets betydelse såväl för framgång som i motgång, så mitt råd till dig Mattias är att scanna ditt kontaktnät. Vem känner du som, oavsett bransch, gått igenom en liknande situation som din?
De bästa bollplanken är inte alltid de som har det som jobb att vara bollplank, utan många gånger någon som upplevt samma sak.
Vi hörs om en vecka,
/Mikael
