Förra veckan målade jag en kanske väl dyster bild av fyra nyföretagarprojekt som åtminstone hittills inte lett någon vart. Jag tänkte det kunde vara idé att nyansera bilden genom att avsluta min Kamerun-genomgång för den här vändan och berätta om andra projekt som jag varit del i och som varit mer framgångsrika. Det finns ju trots allt goda anledningar till att jag fortsätter att engagera mig i landet där jag har lämnat kvar en del av mitt hjärta.

PC Village har hela tiden varit och är fortfarande mitt huvudprojekt i Kamerun. Det var t ex här vi kom i kontakt med de fyra nya entreprenörerna, men det är också här som hundratals kamerunier sedan 2009 fått sin första kontakt med en dator. Det här var det första cyber-caféet någonsin i Buea, en stad med 50000 invånare. Nu finns det nästan ett cyber-café i varje gathörn, ett bevis så gott som något för att vi startade en väldigt positiv trend. Ett gott tecken är också att personalomsättningen på PC Village har varit svindlande hög. Våra anställda har helt enkelt lärt sig så mycket att de snabbt har blivit väldigt attraktiva på arbetsmarknaden. Det gäller givetvis också studenterna på våra kurser: de går ofta raka vägen till ett bra jobb.

Idag är PC Village inte längre ett cyber-café, eftersom konkurrensen på det området idag är väldigt hög och lönsamheten därför dålig. Istället är det ett utbildningscentrum som både ger nybörjarkurser för den som aldrig sett en dator och avancerade kurser för den som vill lära sig att laga datorer eller bygga hemsidor. Just nu pågår också en helårs-kurs för blivande sekreterare och assistenter, där datorkunskap samsas med franska-undervisning och lektioner om hur man beter sig på ett kontor och hur man sköter en reception. När jag träffade deltagarna nyligen var de mycket nöjda med kursen och fulla av tillförsikt att den skulle leda till bra jobb efter examen.

Förutom ett mindre startkapital från min sida år 2009 och ett ett-årigt SIDA-bidrag för ett särskilt projekt under 2011, står PC Village på egna ben och betalar rimliga löner till personalen.

Under några år arbetade jag deltid med att arrangera konferenser inom marknadsundersökningar och tröttnade efter ett tag på att ge talarna blommor eller andra presenter som de "glömde" kvar när de åkte hem. Vi gav istället bidrag till välgörande ändamål, något som blev enormt uppskattat av alla som slapp få en fysisk present. Ett sådant bidrag gick till en ung marknadsundersökare i Douala, Kamerun, som fick möjlighet att åka på sin första världskongress för marknadsundersökare (ESOMAR). Med hjälp av talang, hårt arbete och kontakter han fick på denna resa till Athen, är han idag självständig, med ett bra kontrakt med ett stort amerikanskt företag. Han lever ett gott liv i ett stort hus i Douala, kör en modern bil och använder dessutom sina pengar till att hjälpa många andra som inte lyckats lika bra som han, inklusive åtta personer som bor i hans hem, utan att ens vara släkt med honom.

För min del har det här bidraget hjälpt mig inte bara att hålla kontakten med Armand, utan också med den undersökningsbyrå, Cible, där han jobbade tidigare och där mina kontakter med Kamerun startade under en spännande vecka 2006.

I en by utan elektricitet några mil utanför Buea, står en bakugn som drivs enbart av solen och som ger arbete åt fem personer när den är igång. När jag såg ugnen första gången år 2010, stod den i malpåse i väntan på bidrag till de sista inköpen. Jag övertalade min syster (det var inte svårt) att satsa pengarna som krävdes för att få igång den och året efter var kommersen i full gång. Tyvärr gjorde korruption och politiska bekymmer att verksamheten fick stänga under en tid, men nu verkar det som att den ska kunna komma igång igen.

Acohof är en imponerande lokal biståndsorganisation i landets nord-västra del. Den är uppbyggd med lokala medel och lokal drivkraft och åstadkommer fantastiska resultat med såväl upplysningsprojekt som med konkreta bidrag för att få fattiga och handikappade barn att gå i skolan. Det senaste projektet är en skola för barn till självägande bönder, som får lära sig hur de ska göra familjegården mer lönsam: The Family Farm School. En del av bidragen till skolan kommer från Europa och jag har via en konferens donerat pengar som gav dem möjlighet att starta ett cyber-café och därmed introducera internet till sin stad, men i övrigt finansieras allt lokalt. Vi är en liten grupp svenskar som finns till hands för att ge råd, förmedla kontakter, ge någon liten slant ibland och som gläds åt utvecklingen och kreativiteten. Det känns väldigt skönt att kunna ge bidrag till en organisation där inget, absolut inget, försvinner i administration på vägen!

Vid min senaste resa, i mars i år, lyckades jag förverkliga en gammal amatör-musiker-dröm. Som 50-årspresent gav jag mig själv möjligheten att träffa lokala musiker och spela in några egna sånger. Trots höga förväntningar blev det några fantastiska dagar. Mina låtar kommer kanske inte att toppa världens hitlistor, men det var en enastående upplevelse och det är inte otroligt att den får spin-off-effekter på helt oväntade områden.

Som ni kanske förstått vid det här laget är det väldigt lätt att komma i kontakt med kamerunier och att få igång projekt som kan göra stor skillnad i människors liv. Tack vare de märkliga trick som valutakurserna spelar, har det heller inte kostat mig särskilt mycket pengar och jag känner att jag fått tillbaka varenda krona med råge tack vare de upplevelser och de vänskaper som jag fått.

Ändå kan jag inte jaga bort en frustrerande känsla av att stå och stampa; av att alla våra insatser inte får den effekt de borde få. Som en våt filt över alla goda initiativ i Kamerun, ligger nämligen ett föråldrat regelverk för företagande och en regim som inte klarar att prioritera det som vore bäst för den egna befolkningen. När jag vistas i Kamerun och träffar mina vänner där, kan jag inte för mitt liv begripa att detta ska behöva vara ett fattigt land, men det är det. BNP per capita är några få procent av den i Sverige. Halva befolkningen lever under den officiella, internationella fattigdomsgränsen. Och då pratar vi inte om det relativa fattigdomsbegreppet som ibland syns i debatten i Sverige - vi pratar om svårt att få mat för dagen till sina barn!

Om detta är frustrerande för mig, hur frustrerande är det då inte för alla intelligenta människor i Kamerun, som sliter och jobbar hårdare än de flesta svenskar?