Entreprenören är mycket viktigare än affärsplanen
12 april,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
6 minuters läsning
Den som läst mig de två senaste veckorna kan en hel del om Kamerun, det stora, diversifierade landet i Centralafrika som både liknar och inte liknar Sverige. Landet har en stor utvecklingspotential och det är både spännande och inspirerande att försöka vara med och förverkliga den. Ett försök gjorde jag och några vänner under 2012, då vi utlyste en affärsplanstävling, huvudsakligen för tidigare deltagare i en IT-utbildning som vi sponsrat. Förstapriset var finansiering av den nya verksamheten med 20.000kr, en ofantlig summa i Kamerun, där en 67cl öl på en uteservering kostar under 10kr.
Många förslag kom in, men flera av dem var vi tvungna att stryka direkt eftersom de bara handlade om att få stöd till ett vanligt biståndsprojekt. Vår ambition var att få igång riktiga affärer, helt ny affärsverksamhet, helst med internationell anknytning. Fyra affärsplaner stod ut markant från alla de andra, samtliga dessa skrivna av kvinnor. Vi tyckte oss se stor potential, bra idéer och vilja att arbeta hårt för att förverkliga dem, så vi ordnade fram mer finansiering och utsåg alla fyra till vinnare.
Sedan blev det tyst.
Vi hade redan i reglerna för tävlingen stipulerat att pengarna vi skickade ner avsåg en ägarandel i det sponsrade företaget och att vi ville vara aktiva delägare. Ändå hörde vi nästan inget från någon av entreprenörerna. När vi vid årets slut bad om en årsredovisning, fick vi några nödtorftigt ihopkrafsade rader från var och en av de fyra. När vi året efter bad om samma sak, hade två av entreprenörerna i princip gjort sig själva oanträffbara. En upprepade i stort sett samma rapport som året innan, där hon mest av allt konstaterar hur svårt det är att göra affärer i Kamerun. Den fjärde var och är fortfarande det lysande undantaget i mörkret, levererade en bra rapport då och har fortsatt att hålla kontakt. Jag träffade henne vid mitt nyss avslutade besök i Kamerun, mer om det längre ner.
Listan över missöden och hinder som svårligen kunnat överkommas är förbluffande och fascinerande läsning. Det rör sig om allt från orimligt hög kostnad för att registrera företaget, misstänksamma myndigheter, problem med opålitliga och tjuvaktiga partners. potentiella kunder som inte litar på afrikaner om det inte finns starka referenser från en landsman till kunden, affärsdata som stjäls om man arbetar från ett internetkafé, häpnadsväckande höga kostnader för att öppna och upprätthålla ett bankkonto (mycket högre än i Sverige) och allmänt seg kamp mot byråkrati och korruption. Det klagas också på att pengarna (våra alltså, några egna har de inte kunnat sätta in) inte räckte till att skaffa ett eget kontor och en egen dator till företaget, något som vi aldrig i vår vildaste fantasi trott att de skulle satsa på innan de fått stabila intäkter - man börjar väl alltid smått och primitivt? Efter att nyligen ha besökt några vanliga kamerunska hem förstår jag bättre vad de menade - det finns inget köksbord eller vardagsrum där man kan sitta och jobba hemifrån!
Mellan raderna framkommer att damerna underskattat vad som krävs för att bygga en hemsida som verkligen lockar internationella kunder och hur enormt viktig en sådan hemsida är. Ingen av dem är heller särskilt bra på att skriva engelska (trots att detta är deras huvudspråk), en följd av de stora bristerna i det kamerunska utbildningsväsendet och av att Kamerun liksom stora delar av Afrika prioriterar det talade och inte det skrivna språket.
Viss försäljning noterades, men inte i närheten av vad någon av oss hade hoppats. Vi fortsatte att erbjuda vår hjälp och be om feedback då och då, men kontakten blev alltmer sporadiskt, förutom med nummer fyra. Vid mitt nyss avslutade besök lyckades jag etablera kontakt med endast två av damerna, de andra verkar spårlöst försvunna.
Mina möten med nummer fyra gav helt plötsligt väldigt mycket klarhet i vad vi gjort fel och vad vi kanske borde gjort annorlunda. Vi hade valt att satsa på personer med ingen eller väldigt liten erfarenhet av och förståelse för världen utanför deras lilla hörn av Kamerun. Inte bara det, deras förståelse för marknadsföring och företagande var i stort sett icke-existerande. Vi måste ta på oss att vi aldrig frågade om eller kollade upp dessa saker. Innerst inne vet vi ju precis som alla andra att när man investerar i ett företag, investerar man i första hand i personen/personerna som ska driva det, inte särskilt mycket i affärsplanen. En bra entreprenör förstår när det är dags att skippa en affärsplan och satsa på något annat, men en affärsplan kan inte på egen hand byta entreprenör. Jag antar att vi var förblindade av möjligheten att bli hjältar i Kamerun och att vi naivt nog trodde att ett land som svämmar över av affärsverksamhet, också har gott om folk med näsa för affärer.
Ändå fanns vi ju där, beredda att svara på varje fråga, granska och kommentera varje plan och bolla varje problem. Varför kom de inte till oss oftare? Varför drog de inte nytta av att ha internationella företagare på sin sida? Därför att man inte gör så i Kamerun, ett väldigt hierarkiskt samhälle. Man klarar sig själv, eftersom det är ett tecken på svaghet att inte klara ut något på egen hand (dessutom är ju alltid risken att bli lurad överhängande vid alla kontakter med människor utanför den egna stammen). För dem befinner vi oss högre i hierarkin och då ska man inte göra annat än att leverera resultat och går inte det är det alldeles för skämmigt att erkänna nederlaget och be om hjälp. Bättre fly än illa fäkta! Det hjälper ju förstås att de här damerna är helt vanliga kamerunier som absolut inte är vana vid att uttrycka sig i skrift, allra minst till höga herrar i utlandet. Jag tror också att vår terminologi kring investeringar och delägarskap gick dem fullständigt över huvudet.
Med facit på hand borde vi ha insett att pengarna var det minst viktiga vi kunde ge. Vi borde ha dragit oss till minnes den gamla goda sanningen att om man ger en person en fisk har denne mat för en dag, men lär man ut konsten att fiska, finns det mat för resten av livet. Vi borde ha gjort upp ett utbildningsprogram kring marknadsföring, administration, hur utlänningar funkar och annat de hade behövt ha koll på. Vi skulle ha villkorat pengautbetalningarna till en tät kontakt och bara betalat ut något när det fanns en konkret investering att göra som vi fått vara med och tycka till om.
Var då hela det här projektet bortkastat? Nej, verkligen inte. Även om pengarna inte skapade någon livskraftig affärsverksamhet, gav den en stunds andrum för fyra personer i ett land där många lever under svår ekonomisk press. Vi fick också med oss en hel massa värdefulla erfarenheter, det som ryms här ovanför är verkligen inte allt.
Faktum är att lärdomarna just nu håller på att forma grunden för ett helt nytt entreprenörskapsprogram i Kamerun, ett program som tar sikte på en betydligt mer realistisk målgrupp och där vi inte släpper taget och låtar företagen driva fritt för vinden. Detta program ska också ha en betydligt bättre förankring på marken i Kamerun. Jag hoppas det går som vi tänkt oss, så att jag snart kan berätta en framgångssaga från Afrika!
Många förslag kom in, men flera av dem var vi tvungna att stryka direkt eftersom de bara handlade om att få stöd till ett vanligt biståndsprojekt. Vår ambition var att få igång riktiga affärer, helt ny affärsverksamhet, helst med internationell anknytning. Fyra affärsplaner stod ut markant från alla de andra, samtliga dessa skrivna av kvinnor. Vi tyckte oss se stor potential, bra idéer och vilja att arbeta hårt för att förverkliga dem, så vi ordnade fram mer finansiering och utsåg alla fyra till vinnare.
Sedan blev det tyst.
Vi hade redan i reglerna för tävlingen stipulerat att pengarna vi skickade ner avsåg en ägarandel i det sponsrade företaget och att vi ville vara aktiva delägare. Ändå hörde vi nästan inget från någon av entreprenörerna. När vi vid årets slut bad om en årsredovisning, fick vi några nödtorftigt ihopkrafsade rader från var och en av de fyra. När vi året efter bad om samma sak, hade två av entreprenörerna i princip gjort sig själva oanträffbara. En upprepade i stort sett samma rapport som året innan, där hon mest av allt konstaterar hur svårt det är att göra affärer i Kamerun. Den fjärde var och är fortfarande det lysande undantaget i mörkret, levererade en bra rapport då och har fortsatt att hålla kontakt. Jag träffade henne vid mitt nyss avslutade besök i Kamerun, mer om det längre ner.
Listan över missöden och hinder som svårligen kunnat överkommas är förbluffande och fascinerande läsning. Det rör sig om allt från orimligt hög kostnad för att registrera företaget, misstänksamma myndigheter, problem med opålitliga och tjuvaktiga partners. potentiella kunder som inte litar på afrikaner om det inte finns starka referenser från en landsman till kunden, affärsdata som stjäls om man arbetar från ett internetkafé, häpnadsväckande höga kostnader för att öppna och upprätthålla ett bankkonto (mycket högre än i Sverige) och allmänt seg kamp mot byråkrati och korruption. Det klagas också på att pengarna (våra alltså, några egna har de inte kunnat sätta in) inte räckte till att skaffa ett eget kontor och en egen dator till företaget, något som vi aldrig i vår vildaste fantasi trott att de skulle satsa på innan de fått stabila intäkter - man börjar väl alltid smått och primitivt? Efter att nyligen ha besökt några vanliga kamerunska hem förstår jag bättre vad de menade - det finns inget köksbord eller vardagsrum där man kan sitta och jobba hemifrån!
Mellan raderna framkommer att damerna underskattat vad som krävs för att bygga en hemsida som verkligen lockar internationella kunder och hur enormt viktig en sådan hemsida är. Ingen av dem är heller särskilt bra på att skriva engelska (trots att detta är deras huvudspråk), en följd av de stora bristerna i det kamerunska utbildningsväsendet och av att Kamerun liksom stora delar av Afrika prioriterar det talade och inte det skrivna språket.
Viss försäljning noterades, men inte i närheten av vad någon av oss hade hoppats. Vi fortsatte att erbjuda vår hjälp och be om feedback då och då, men kontakten blev alltmer sporadiskt, förutom med nummer fyra. Vid mitt nyss avslutade besök lyckades jag etablera kontakt med endast två av damerna, de andra verkar spårlöst försvunna.
Mina möten med nummer fyra gav helt plötsligt väldigt mycket klarhet i vad vi gjort fel och vad vi kanske borde gjort annorlunda. Vi hade valt att satsa på personer med ingen eller väldigt liten erfarenhet av och förståelse för världen utanför deras lilla hörn av Kamerun. Inte bara det, deras förståelse för marknadsföring och företagande var i stort sett icke-existerande. Vi måste ta på oss att vi aldrig frågade om eller kollade upp dessa saker. Innerst inne vet vi ju precis som alla andra att när man investerar i ett företag, investerar man i första hand i personen/personerna som ska driva det, inte särskilt mycket i affärsplanen. En bra entreprenör förstår när det är dags att skippa en affärsplan och satsa på något annat, men en affärsplan kan inte på egen hand byta entreprenör. Jag antar att vi var förblindade av möjligheten att bli hjältar i Kamerun och att vi naivt nog trodde att ett land som svämmar över av affärsverksamhet, också har gott om folk med näsa för affärer.
Ändå fanns vi ju där, beredda att svara på varje fråga, granska och kommentera varje plan och bolla varje problem. Varför kom de inte till oss oftare? Varför drog de inte nytta av att ha internationella företagare på sin sida? Därför att man inte gör så i Kamerun, ett väldigt hierarkiskt samhälle. Man klarar sig själv, eftersom det är ett tecken på svaghet att inte klara ut något på egen hand (dessutom är ju alltid risken att bli lurad överhängande vid alla kontakter med människor utanför den egna stammen). För dem befinner vi oss högre i hierarkin och då ska man inte göra annat än att leverera resultat och går inte det är det alldeles för skämmigt att erkänna nederlaget och be om hjälp. Bättre fly än illa fäkta! Det hjälper ju förstås att de här damerna är helt vanliga kamerunier som absolut inte är vana vid att uttrycka sig i skrift, allra minst till höga herrar i utlandet. Jag tror också att vår terminologi kring investeringar och delägarskap gick dem fullständigt över huvudet.
Med facit på hand borde vi ha insett att pengarna var det minst viktiga vi kunde ge. Vi borde ha dragit oss till minnes den gamla goda sanningen att om man ger en person en fisk har denne mat för en dag, men lär man ut konsten att fiska, finns det mat för resten av livet. Vi borde ha gjort upp ett utbildningsprogram kring marknadsföring, administration, hur utlänningar funkar och annat de hade behövt ha koll på. Vi skulle ha villkorat pengautbetalningarna till en tät kontakt och bara betalat ut något när det fanns en konkret investering att göra som vi fått vara med och tycka till om.
Var då hela det här projektet bortkastat? Nej, verkligen inte. Även om pengarna inte skapade någon livskraftig affärsverksamhet, gav den en stunds andrum för fyra personer i ett land där många lever under svår ekonomisk press. Vi fick också med oss en hel massa värdefulla erfarenheter, det som ryms här ovanför är verkligen inte allt.
Faktum är att lärdomarna just nu håller på att forma grunden för ett helt nytt entreprenörskapsprogram i Kamerun, ett program som tar sikte på en betydligt mer realistisk målgrupp och där vi inte släpper taget och låtar företagen driva fritt för vinden. Detta program ska också ha en betydligt bättre förankring på marken i Kamerun. Jag hoppas det går som vi tänkt oss, så att jag snart kan berätta en framgångssaga från Afrika!
