Tvärtemot vad min presentationstext här ovanför just nu säger, är jag närmare 50 än 48. Plågsamt mycket närmare. Till och med på andra sidan! Detta är en sådan milstolpe i livet som lätt kan få en att fundera på vad det var som hände. Ändå är den jämna födelsedagen "mitt i livet" långt ifrån det viktigaste som händer i mitt liv i år. Den överskuggas med bred marginal av det faktum att vår dotter tar studenten och att 20 år med två barn som högsta prioritet därmed är på väg att få ett lyckligt slut. Visst har jag startat flera företag under den tiden och visst har jag gjort många roliga saker på egen hand, men det är nästa generation som har satt ramarna och agendan. Det har varit ett medvetet beslut från mig och min fru och det är ett beslut som jag är väldigt glad över att ha tagit.



Den samlade känslan av att ha närmare kvar till pensionen än till studenttiden och övertygelsen av att de små kommer att klara sig riktigt bra på egen hand i vuxenlivet, har fått mig att börja tänka i termer av att hitta tillbaka till det liv jag en gång hade och till den person jag en gång var. Det har varit förbluffande svårt, näst intill omöjligt. Hur jag än försökt, har jag inte kunnat framkalla den autentiska känslan av ett liv som ung utan barn, eller minnas hur mina rutiner och vanor såg ut på den tiden. Jag kan minnas en del saker jag gjorde på den tiden, men jag har inte kunnat få ihop det i ett mönster som kan kallas liv, än mindre infoga den typen av aktiviteter i det liv och den personlighet jag har idag. Jag minns att jag tänkte när vi fick vårt första barn att det just då var bra med ett break från rutiner som börjat gå alltmer på tomgång, men att det skulle bli spännande att återuppta dem två decennier senare. Nu är jag där och kan inte för mitt liv hitta vad det var jag då hade tröttnat på.



Har jag verkligen förändrats så mycket? Har jag verkligen så dåligt minne?



Det är då det slår mig vilken enorm teknisk utveckling som har skett runt omkring mig under de här tjugo åren och hur betydelsefull den varit för hur vi lever våra liv. När vårt första barn föddes hade jag läst i tidningen om något som kallades internet, men på mitt biografchefskontor i Linköping var det faxen som stod i centrum. Några av mina kollegor hade efter mycket tjat övertygat ledningen i Stockholm om att vi skulle få investera i mobiltelefoner till oss själva och jag minns att jag frågade om jag också var tvungen att skaffa en. Vad skulle jag med en bärbar telefon till, jag hade ju en telefon på kontoret och en duktig assistent som kunde svara i den när jag var borta. Det fanns en enda sak som jag kunde kolla när jag kom till jobbet på morgonen: besökssiffrorna från kvällen innan, som hade tuggats fram av en ålderdomlig printer bakom kassadisken. Några timmar senare kom brevbäraren med posten och fram tills dess kunde jag inte göra annat än att arbeta med det jag kvällen innan hade planerat att göra.



Det kan låta klyschigt och banalt att säga att internet, smartphones, Facebook och allt annat som uppfunnits, har förändrat våra liv, men just i ett fruktlöst försök att komma tillbaka i gamla gängor, är det svårt att bortse från att det är tekniken som ligger i vägen.



Idag är det självklart för mig att kolla eposten det första jag gör på morgonen och beroende på vad som har kommit in, kan planeringen för min dag stjälpas helt över ända. Var jag än befinner mig kan jag nås av ett telefonsamtal eller ett SMS, som tvingar mig att tänka och planera om. Då tillhör jag ändå inte de allra mest uppkopplade. Jag brukar stänga av mobilen på natten och jag läser varken epost eller Facebook i den. Vem i början av 90-talet skulle ha kommit på tanken att från postkontoret, efter att precis ha vittjat postboxen, skicka ett brev med texten "Tack för ditt brev, jag svarar på det när jag kommer till kontoret"?



All denna teknologi, hård såväl som mjuk, som vi trodde skulle förenkla vår vardag och våra arbeten, har inte bara gett oss fantastiska möjligheter, den har också gett oss nya utmaningar. Möjligheterna att kommunicera och publicera var faktiskt inte lika stora för 20 år sedan. På den tiden var det mycket mer självklart att man måste planera möten med andra och att man i stort sett hade kontroll över sin egen tid. Ville man säga något i offentligheten visste man vilka ramar, deadlines och arenor man hade att förhålla sig till. En text som den jag just nu skriver, hade varit en omöjlighet. Jo, förvisso hade jag kunnat knacka ner den på min skrivmaskin, kopiera den i ett antal ex och sätta upp den på alla anslagstavlor jag kunde hitta, men trots alla dessa ansträngningar hade den fått en ytterst begränsad spridning och livslängd.



Dagens kommunikationslandskap ställer betydligt större krav på den som vill ha kontroll över sin egen tid, vare sig det är på fritiden eller på jobbet. Det kräver mod, viljestyrka och en aktiv handling att stänga av telefonen för att kunna fokusera på en arbetsuppgift som kräver just fokusering. Svarar jag inte tillräckligt snabbt på ett mejl som avsändaren anser vara väldigt viktigt, får jag ett SMS eller ett nytt e-brev med en uppfordran att läsa det första meddelandet (och ja, jag skickar själv ofta sådana påminnelser). Det kräver en enorm självdisciplin, åtminstone av en person som jag som alltid har åsikter om allt, att inte svara på varje e-brev, Facebook-inlägg, Twitter-inlägg med mera, som jag kan ha en synpunkt på. Att inte läsa dessa inlägg är förstås ett effektivt sätt att inte svara på dem, men då växer lätt oron över att man har missat något...



Frågan är förstås om man missar så värst mycket genom att ge mer tid åt sig själv, för det jag själv vill göra, jämfört med att följa med på det som andra tycker och tänker. I sak känns det nämligen inte som att särskilt mycket har förändrats på de här två decennierna. Det är fortfarande inte särskilt många som har något verkligt intressant och viktigt att säga och som dessutom kan formulera det. De personerna och budskapen lyckades säkerligen forcera publikationsbarriärerna då, lika bra som de tränger igenom mediebruset idag. De som förr i tiden repeterade nyheter och skvaller muntligen i sin lilla bekantskapskrets, gör det idag genom att dela på Facebook, men det är lika lite nu som då ett utslag av kreativitet och egna tankar. Dessutom är det förvånansvärt få, sett till alla grupper i samhället, som faktiskt är aktiva på Facebook och andra sociala medier. Verkligheten pågår oförtrutet någon annan stans, öga mot öga.



De sociala medierna, de smarta telefonerna och allt annat modernt, har medfört mycket snuttifiering. Tids- och planeringshorisonterna har krympt. Du är inte bättre än ditt senaste blogginlägg och du är inte på banan om du inte kommenterar allt som dina bekanta gör. Utrymmet att skapa nytt genom att tänka stora tankar har krympt. Kan det tyckas.



I själva verket skapar det här möjligheter för den som har modet att bestämma när bruset ska vara på och när det ska vara avstängt. Den som svarar på allt som går att svara på (och jag har varit där), har till slut producerat så mycket text att det hade räckt till flera böcker. Den som istället skriver en bok, eller åtminstone ett antal välformulerade blogginlägg, blir snabbt färdig med något som andra kan kommentera och sprida vidare. Den som bara klagar på hur företag beter sig, får knappast tid över för att starta och driva upp ett eget företag. Den som klarar att sålla och ta till sig av klagomålen, kan lätt bygga upp ett företag som får massor av nöjda kunder.



Mot den bakgrunden är det rätt så symptomatiskt att jag blev egenföretagare. Det som började som en nödlösning efter att mitt vikariat som biografchef var över och jag snurrat allt längre in i den tröstlösa jobbsökarsvängen, efter ett underbart år som hemmapappa, visade sig vara min väg helt och hållet. Det totala ansvaret för den egna försörjningen och den totala möjligheten att varje dag skapa något nytt, passar inte alla, men det passade mig som hand i handske. Det är därför jag tror att jag ska kunna fortsätta att vara kreativ och skapa min egen värld, även i det nya teknik-landskapet med dess skenbara likriktning och grupptryck.



Ju mer jag vänder och vrider, desto mer inser jag att mitt gamla liv, det som jag hade innan barnen och innan medelåldern, är borta och att jag aldrig kommer att kunna återskapa det hur mycket jag än försöker. När väl den insikten har fått sjunka in, känns den onekligen rätt tilltalande. Jag har friheten att plocka vad jag vill av gammalt och nytt, av mitt eget och av andras och på det viset skapa mig en ny och spännande verklighet. Framtiden är här - visst är den fantastisk!