"Fiffel med statistik ger falsk företagsökning"
22 februari,
2012
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
HÄR kan du läsa Jannes senaste krönika.
Snart får du höra en regeringsföreträdare berätta att antalet aktiva företag formligen exploderat under de senaste åren:
Båda uppgifterna kommer från SCB:s företagsregister. Ökningen borde därmed vara säkerställd.
Problemet är att det inte är sant. Statstiken ljuger:
Så inte är det konstigt att statistiken visar ökning. Men sanningen är att ökningen är betydligt mindre än vad siffrorna visar – om den ens existerar.
Den som vill visa att vi har ännu fler företag i Sverige kan använda skattelagstiftningens definition av företagare. Det är någon med inkomster vid sidan av en anställning, vilka ska deklareras som intäkt av näringsverksamhet.
Den statistiken visar att bortåt två miljoner svenskar har företagsinkomster. Men ofta handlar det om en icke skattepliktig hobby.
Fifflandet med statistiken över antalet företag har lång tradition. Under den socialdemokratiska regeringens tid köpte näringsfrämjarna onödiga bolag med hjälp av bidrag och uppdrag. Under en period hade jag själv tre aktiebolag, ett moderbolag och två dotterbolag. I statistiken räknades jag då som tre företag.
Det är förklaringen till att den statistiken visar ökning sedan 1995.
Men hur ser det ut i verkligheten?
Det enda rimliga är att räkna människor som försörjer sig på enskild näringsverksamhet eller är anställda i bolag som de själva äger. Även om detta finns statistik från SCB, främst arbetskraftsundersökningen (AKU).
Senast tillgängliga AKU gäller tredje kvartalet 2011. För denna period rapporterar SCB 491 000 företagare, inklusive medhjälpande familjemedlemmar.
Och då ökar antalet företagare inte, enligt detta påpekande från SCB:
"Jämfört med tredje kvartalet 2010 ses ingen statistiskt säkerställd förändring av antalet företagare och medhjälpande hushållsmedlemmar".
Nu börjar det bli skumt, ingen säkerställd förändring. Men det blir värre. Vad är medhjälpande hushållsmedlemmar?
Enligt SCB är det oavlönad maka/make och andra personer mellan 15 och 74 år som tillhör hushållet. Om du är företagare, gift och har två hemmavarande tonåringar räknar SCB er som fyra företagare!
En titt bakåt i statistiken visar att antalet företagare mer eller mindre stått stilla i närmare 20 år. Följande är från Eurostat som räknar lite annorlunda än SCB:
Sanningen bakom politikernas glädjerapporterna är alltså att antalet företagare minskat sedan 1995, både i antal och som andel av befolkningen.
Det enda rimliga vore att redovisa antalet företagare. Ingen blir gladare över att organisationsnumren blir fler.
Det enda som betyder något är att fler människor förverkligar sina drömmar i egna företag och skapa nya jobb.
Men det kommer aldrig att ske, för då kan politiker oavsett kulör inte längre redovisa glädjestatistik.
Snart får du höra en regeringsföreträdare berätta att antalet aktiva företag formligen exploderat under de senaste åren:
- 2006 fanns i landet 853 850 aktiva företag.
- I december 2011 var samma siffra 1 036 787.
Båda uppgifterna kommer från SCB:s företagsregister. Ökningen borde därmed vara säkerställd.
Problemet är att det inte är sant. Statstiken ljuger:
- För att räknas som aktivt krävdes tidigare att företaget, förutom organisationsnummer eller inregistrerad firma, var registrerat för moms och/eller som arbetsgivare.
- Efter 2010 räcker det med att ett av följande villkor är uppfyllda -arbetsgivarregistrerad, organisationsnummer, inregistrerad firma, momsregistrerad eller F-skattebevis. Företag som tidigare inte räknades in i statistik klassas nu som aktiva företagare.
Så inte är det konstigt att statistiken visar ökning. Men sanningen är att ökningen är betydligt mindre än vad siffrorna visar – om den ens existerar.
Den som vill visa att vi har ännu fler företag i Sverige kan använda skattelagstiftningens definition av företagare. Det är någon med inkomster vid sidan av en anställning, vilka ska deklareras som intäkt av näringsverksamhet.
Den statistiken visar att bortåt två miljoner svenskar har företagsinkomster. Men ofta handlar det om en icke skattepliktig hobby.
Fifflandet med statistiken över antalet företag har lång tradition. Under den socialdemokratiska regeringens tid köpte näringsfrämjarna onödiga bolag med hjälp av bidrag och uppdrag. Under en period hade jag själv tre aktiebolag, ett moderbolag och två dotterbolag. I statistiken räknades jag då som tre företag.
Det är förklaringen till att den statistiken visar ökning sedan 1995.
Men hur ser det ut i verkligheten?
Det enda rimliga är att räkna människor som försörjer sig på enskild näringsverksamhet eller är anställda i bolag som de själva äger. Även om detta finns statistik från SCB, främst arbetskraftsundersökningen (AKU).
Senast tillgängliga AKU gäller tredje kvartalet 2011. För denna period rapporterar SCB 491 000 företagare, inklusive medhjälpande familjemedlemmar.
Och då ökar antalet företagare inte, enligt detta påpekande från SCB:
"Jämfört med tredje kvartalet 2010 ses ingen statistiskt säkerställd förändring av antalet företagare och medhjälpande hushållsmedlemmar".
Nu börjar det bli skumt, ingen säkerställd förändring. Men det blir värre. Vad är medhjälpande hushållsmedlemmar?
Enligt SCB är det oavlönad maka/make och andra personer mellan 15 och 74 år som tillhör hushållet. Om du är företagare, gift och har två hemmavarande tonåringar räknar SCB er som fyra företagare!
En titt bakåt i statistiken visar att antalet företagare mer eller mindre stått stilla i närmare 20 år. Följande är från Eurostat som räknar lite annorlunda än SCB:
- 1995 fanns 437 200 företagare – 7,8 procent av svenska folket.
- 2010 var samma siffra 436 400 – 7,2 procent av befolkningen.
Sanningen bakom politikernas glädjerapporterna är alltså att antalet företagare minskat sedan 1995, både i antal och som andel av befolkningen.
Det enda rimliga vore att redovisa antalet företagare. Ingen blir gladare över att organisationsnumren blir fler.
Det enda som betyder något är att fler människor förverkligar sina drömmar i egna företag och skapa nya jobb.
Men det kommer aldrig att ske, för då kan politiker oavsett kulör inte längre redovisa glädjestatistik.
