Alla som jobbar lagligt i Sverige åtnjuter anställningstrygghet. Till och med höga chefer, som inte omfattas av LAS, har fallskärmsavtal som gör att de landar mjukt vid en uppsägning. Alla? Nej, inte egenföretagare förstås. De behöver ju tydligen inget av det som vanliga löntagare tar för självklart; friskvård och julfest t ex. Orättvist och tråkigt? Nej, knappast i fallet anställningstrygghet.

Min trygghet är mina kunder. Så länge de vill fortsätta anlita mig och betalar mina fakturor, får jag mat på bordet. De stannar så länge de tycker jag är bra nog. Alltså hänger det på mig om jag ska ha någon trygghet. Så länge jag fortsätter att utveckla min verksamhet och hålla uppe kvalitén i det jag levererar till mina kunder, så länge har jag kvar mitt jobb.

För mig är detta en oerhört inspirerande och rogivande tanke. Jag är inte beroende av en särskild lagstiftning för att få intäkter (om kravet på bokföring avskaffas får jag jobba ännu hårdare för att visa på mina kunders nytta av bra bokföring för deras egen skull). Jag är inte beroende av någons välvilja eller av att stå på en viss plats på en lista. Jag är inte beroende av en enda företagslednings beslut som fattas långt över min nivå utan några möjligheter för mig att påverka. Jag bygger varje dag min egen anställningstrygghet genom att alltid försöka vara på topp, alltid göra ett så bra jobb jag kan och alltid försöka överträffa mina kunders förväntningar. Det lyckas förstås inte alltid - även egenföretagare har dåliga dagar - men än så länge lyckas det tillräckligt ofta och det är en enorm kick varje gång jag märker att mina ansträngningar bär frukt i form av uppskattning och rekommendationer.

Min egenskapade anställningstrygghet får mig att växa som människa. Vad gör det med en människa att hon vet att det enda som gjorde kollegan Ulla arbetslös, istället för henne själv, var en lagtext?