Hur gör man om man blir utsatt för trakasserier – hos en viktig kund? Anna har utsatts hela sitt yrkesverksamma liv och lider av att tvingas hålla käft.

Anna driver företag ihop med sin man. De har uppdrag på olika kunders kontor och event.

Att bli tafsad på har så länge varit en del av Annas jobbvardag att hon periodvis slutat tänka på det. Men med #metoo-debatten har det blivit annorlunda.

– Det är som om allt jag blivit utsatt för har kommit ikapp mig. Alla minnen väcks till liv igen, säger Anna (som i verkligheten heter något annat).

Som 17-årig praktikant fick hon höra av sin chef att hon skulle vara tvungen att ligga med honom om hon ville få jobbet. Hon gick därifrån. På vägen ut hörde Anna chefen säga att hon aldrig skulle lyckas, aldrig skulle få en karriär.

LÄS OCKSÅ: Efter #metoo – det säger lagen

Han var etablerad och ett namn. Det var inte hon.

Nu är hon 40 år gammal och etablerad företagare. Hon fick en karriär. Men trakasserierna sedan dess är så många att det inte går att redogöra för varje händelse.

– Jag trodde det skulle gå över med åldern, men det gör ju inte det. Jag vet att tafsandet kommer, så jag klär mig alltid i heltäckande kläder bara för att inte vara utmanande. Men det spelar ingen roll.

När vi talas vid har det gått en dryg vecka sedan företagseventet som fick den berömda bägaren att rinna över. Medan Anna stod och jobbade smög en man upp bakom henne, grabbade tag i hennes rumpa samtidigt som han väste ”me too!” i örat.

– Det var inte det där vanliga nypet. Han tog verkligen ett rejält tag som för att säga ”jag äger dig”. Alla runtomkring såg vad som hände, men de bara skrattade. Ingen sa något. Och jag ville ju inte verka oprofessionell så jag fortsatte jobba.

Men så kom nästa man fram och frågade ”how much?”. Som om hon vore prostituerad.

– Jag kände mig så äcklad och smutsig. Började känna mig som en slampa.

Vid första bästa tillfälle berättade hon för sin närmsta kontakt på företaget vad som hänt. ”Skaka av dig det”, fick hon till svar. Anna försökte och fortsatte jobba.

LÄS OCKSÅ: Det ska du göra som chefVäl hemma igen sms:ade hon sin kontakt på företaget och berättade att hon mådde riktigt dåligt. Ingen reaktion. Till slut mejlade Anna en högre chef på företaget. Då kom svaret direkt. Det Anna utsatts för var verkligen inte okej.

Bra förstås, men hur går det med kundrelationen nu?

– Jag vet inte. Jag vet inte om det blir något mer efter det här. Det är jättesynd för jag tycker att det fungerat så bra tidigare och den här kunden är viktig för mig.

För några månader sedan var det en annan incident. En kund som Anna jobbat med i tre år och trodde sig ha blivit vän med skickade plötsligt ett mycket grovt sms mitt i natten, där han skrev vad han ville göra med henne. När Anna bad honom sluta kom svaret att han skickat till fel person. Det var ämnat för hustrun …

– Han är också en av mina viktigare kunder, så det är svårt att säga något. Nästa gång vi sågs fick jag stå där och låtsas som om allt var okej. Att det bara varit på skoj. Min man stod intill och spelade också med. Som om han var min hallick! Det är så hemskt.

 Att vara företagare försvårar menar hon:

– Hade jag varit en privatperson hade jag dragit för länge sedan. Men som företagare har jag stått ut alldeles för länge. Det här är ju mitt levebröd. Det värsta är just att man måste vara ”snäll” och inte får säga något dumt. Jag måste hålla käft och låtsas som om ingenting har hänt. Jag kan äcklas av mitt eget beteende. Det känns som om man blir våldtagen.

Psykologen Paula Richter känner igen Annas reaktion. Överförandet av skuld från förövaren till offret ingår som en självklar del i alla sexuella trakasserier. Det är just det som gör att man inte säger något. Men då handlar det om att på något sätt föra tillbaka skulden dit den hör hemma.

– Det första jag tänker på är att benämna det som sker. Och att göra det väldigt sakligt. Det kan till exempel vara att säga ”nu känner jag att du har din hand på min rumpa och det upplever jag som trakasserier”. I situationen med mannen som sa ”how much” skulle Anna ha kunnat säga ”tänker du att jag är en prostituerad som bara pratar engelska?”, säger Paula och fortsätter:

– Benämnandets kraft ska inte underskattas, men det gäller att man verkligen förhåller sig sakligt och inte lägger in värderingar eller agerar i affekt, för då går den andra personen direkt in i försvarsläge och man själv blir lätt klassad som hysterisk. Ställ frågor så att den andra personen verkligen måste förklara sig.

Att göra som Anna och gå högre upp i hierarkin (där det går) är jättebra, menar Paula. Där gäller samma sak. Ställ frågor som kanske låter lite okunniga, men som tvingar den andra att verkligen förklara sig.

– Man kan ju fråga ”hur tycker du att jag inte ska reagera när hen benämner mig på det här viset?”. Man får ta tag i det absurda i situationen genom att benämna det sakligt. Det blir väldigt svårt för motparten att svara på.

Vet du att du kommer att hamna i en situation där du riskerar kränkningar så försök förbereda dig genom att tänka igenom olika scenarier och hur du då ska agera, menar Paula.

– Det blir ett sätt att ta makten över situationen. Fast det är klart – det är väldigt lätt att säga, men svårt att göra, säger hon.

Paula menar att alla de händelser Anna beskriver nog skulle kunna vara åtalbara som kränkningar. Men få polisanmäler i förhållande till allt som verkligen händer.

– Att göra en polisanmälan kan vara ett sätt att återupprätta sig själv. Men då gäller det att polisen agerar, annars kan effekten bli precis tvärtom. Man får överlägga med sig själv. Jag skulle nog ringa polisen och fråga om jag borde anmäla – och helst då även få namn på vem inom polisen som kan driva ärendet, säger hon.

Hur ser dina erfarenheter ut? Hör av dig med din historia till red@driva-eget.se