Statarens pojke visade sig vara en skickligare företagare
16 januari,
2015
•
Uppdaterades 18 december,
2024
•
3 minuters läsning
Jag har tidigare berättat om att min hustru är svartlistad på arbetsmarknaden och vilka problem det ställer till i mitt företagande. Beroende på att hon och jag har olika bakgrund, så är jag förbjuden att anställa henne i mitt företag.
Samtidigt tycker jag att situationen är intressant. Jag har vridit och vänt på frågan och testat olika strategier. Min slutsats är att det sociala arvet är en bidragande orsak.
Jag är övertygad om att händelser 150 år tillbaka i tiden ligger hustrun i fatet, inte minst genom att det satt outplånliga spår i hennes självförtroende.
Året är 1892 och en gosse föds. Föräldrarna är statare på ett säteri i Småland som drivs som fideikommiss av en adlig familj. Pojken är driftig och lämnar i unga år säteriet för att arrendera allt större gårdar. Till sist får han råd att köpa en liten gård hemma i byn.
Trots att han lyckats bli sin egen, är han fortfarande en statare i fideikommissariens ögon. Fram till pensionen gör han dagsverken utan ersättning på säteriet.
Han blir far till tolv barn. Ett av dem är lika driftig som sin far. Han tar över föräldragården och lägger under sig allt mer mark. Till sist är det han som driver verksamheten på säteriet. Arvtagaren klarar inte av det, utan arrenderar ut all jordbruksmark.
1977 kommer jag in i bilden. Jag är journalist på kommunens tidning och vi har en radskrivare i byn. Han är lärare och en sällsynt fjäskig person. Som kommen från Ådalen blev underdånigheten han visade den unge redaktören en smärre chock.
Läraren torde också ha fått en chock när jag dök upp i byn, som blivande svärson till en i hans ögon lågt stående varelse, statarens son. Hans två barn blev illa behandlade i skolan upp till årskurs sex och min blivande svåger fick emellanåt rapp med pekpinnen när statarungen inte uppförde sig.
De adliga barnen är yngre än flickan som senare blev min hustru. Jag har med egna ögon sett hur det fjäskades för finfolket. Föräldrarnas börd syntes även i betygssättningen.
Med egna ögon såg jag även med vilket förakt fideikommissarien behandlade min svärfar. För den åldrige godsägaren var han den statare som hans far en gång föddes till och förväntades göra dagsverken på säteriet utan att få så mycket som ett tack för hjälpen.
Vår förstfödda döptes i byns kyrkoruin. Objuden dök läraren upp, mer fjäskig än vanligt och hans var som ett plåster på mina föräldrar. Han försökte på alla sätt kartlägga min stamtavla och jag misstänker att mamma, som än idag skriver och spelar revy, tutade honom full med påhitt.
För några år sedan blev jag påmind om den här historien. Ett av de adliga barnen blev med tiden ett känt namn i mediebranschen. Så känd att hon fick sommarprata i radion. Då berättade hon om uppväxten på landet och om hennes pappa lantbrukaren. Undrar om de adliga barnen ens fick veta att det var "statarens" kossor som betade på ängarna runt herrgården. För till skillnad från hennes far var denne undersåte en synnerligen duglig lantbrukare och småföretagare.
Hur stor roll spelar det sociala arvet och hur mycket styr det våra öden?
Samtidigt tycker jag att situationen är intressant. Jag har vridit och vänt på frågan och testat olika strategier. Min slutsats är att det sociala arvet är en bidragande orsak.
Jag är övertygad om att händelser 150 år tillbaka i tiden ligger hustrun i fatet, inte minst genom att det satt outplånliga spår i hennes självförtroende.
Året är 1892 och en gosse föds. Föräldrarna är statare på ett säteri i Småland som drivs som fideikommiss av en adlig familj. Pojken är driftig och lämnar i unga år säteriet för att arrendera allt större gårdar. Till sist får han råd att köpa en liten gård hemma i byn.
Trots att han lyckats bli sin egen, är han fortfarande en statare i fideikommissariens ögon. Fram till pensionen gör han dagsverken utan ersättning på säteriet.
Han blir far till tolv barn. Ett av dem är lika driftig som sin far. Han tar över föräldragården och lägger under sig allt mer mark. Till sist är det han som driver verksamheten på säteriet. Arvtagaren klarar inte av det, utan arrenderar ut all jordbruksmark.
1977 kommer jag in i bilden. Jag är journalist på kommunens tidning och vi har en radskrivare i byn. Han är lärare och en sällsynt fjäskig person. Som kommen från Ådalen blev underdånigheten han visade den unge redaktören en smärre chock.
Läraren torde också ha fått en chock när jag dök upp i byn, som blivande svärson till en i hans ögon lågt stående varelse, statarens son. Hans två barn blev illa behandlade i skolan upp till årskurs sex och min blivande svåger fick emellanåt rapp med pekpinnen när statarungen inte uppförde sig.
De adliga barnen är yngre än flickan som senare blev min hustru. Jag har med egna ögon sett hur det fjäskades för finfolket. Föräldrarnas börd syntes även i betygssättningen.
Med egna ögon såg jag även med vilket förakt fideikommissarien behandlade min svärfar. För den åldrige godsägaren var han den statare som hans far en gång föddes till och förväntades göra dagsverken på säteriet utan att få så mycket som ett tack för hjälpen.
Vår förstfödda döptes i byns kyrkoruin. Objuden dök läraren upp, mer fjäskig än vanligt och hans var som ett plåster på mina föräldrar. Han försökte på alla sätt kartlägga min stamtavla och jag misstänker att mamma, som än idag skriver och spelar revy, tutade honom full med påhitt.
För några år sedan blev jag påmind om den här historien. Ett av de adliga barnen blev med tiden ett känt namn i mediebranschen. Så känd att hon fick sommarprata i radion. Då berättade hon om uppväxten på landet och om hennes pappa lantbrukaren. Undrar om de adliga barnen ens fick veta att det var "statarens" kossor som betade på ängarna runt herrgården. För till skillnad från hennes far var denne undersåte en synnerligen duglig lantbrukare och småföretagare.
Hur stor roll spelar det sociala arvet och hur mycket styr det våra öden?
