Om du är en duktig företagare och investerar företagets vinster istället för att ta ut (onödigt) hög lön, straffas du av staten när du ska ta bolån – på grund att den “felkonstruerade” skuldkvots-regeln. Det är alltså väldigt osmart att vara smart!

Reglerna för bolån är förhållandevis enkla: När du ska ta ett lån för att finansiera en bostad ska banken ta hänsyn till om du lånar till mer än 50 procent av bostadens värde; då måste du amortera. 

• Har du ett lån med belåningsgrad på mellan 70–85 procent av bostadens värde ska du amortera 2 procent (per år) ned till 70 procent och därefter 1 procent (per år) ned till 50 procent av bostadens värde.
• Bankerna måste dessutom ta hänsyn till hur mycket du lånar i förhållande till din inkomst. Lånar du mer än 4,5 gånger din årsinkomst innan skatt så måste du amortera ytterligare 1 procentenhet utöver de ordinarie kraven (skuldkvots-regeln).

Och det är nu duktiga (och smarta, trodde vi) företagare får en rejäl smocka! Många måste nämligen amortera en extra % av bolånet varje år, eftersom de tar ut för “låg” lön. Men som alla företagare vet – det är nästan alltid bättre att återinvestera pengarna i företaget, än att ta ut onödigt hög lön till hög skatt. Och den där extra amorterings-procenten skulle göra ofantligt mycket mer nytta i företaget!

Det är tydligen inte smart att spara och investera

Låt mig ta ett exempel: Företagarparet Linda och Henric har köpt en ny villa för 10 miljoner kronor.

• De tar ut lön upp till brytgränsen för statlig skatt (613 900 kr p.p. och år, efter grundavdrag). Detta är smart och de slipper onödig skatt. Pengarna gör bättre nytta i bolaget och de är sparsamma privat. Tillsammans har de då en bruttolön om 1 227 800 kr/år.
• De väljer att inte ta utdelning, då de klarar sig gott på lönen och vet att pengarna gör mer nytta i företaget.
• Privat har paret en förmögenhet om 5 miljoner kronor, som de placerat i indexfonder via ISK på Avanza. Denna förmögenhet har de skapat genom att spara 10 % av lönen varje månad.
• Deras företag omsätter 5 MSEK per år men gör än så länge ingen vinst på pappret, då man satsat allt överskott på att växa snabbare och våga anställa personal. Inklusive sig själva har de skapat 5 arbetstillfällen.

Linda och Henric har alltså vågat starta företag (det vill politikerna!), vågat anställda och skapat arbetstillfällen (det vill politikerna!) och varit duktiga på att spara på sitt ISK (det vill politikerna!).

Mitt andra exempel: Samtidigt har vi paret Camilla och Musse, som är anställda på en statlig myndighet (båda två faktiskt, de var så de träffades). De har köpt en exakt likadan villa för 10 miljoner kronor (konstigt, men sant), men lever ett liv med andra förutsättningar.

• Båda har en lön som uppgår till 79 500 kronor p.p. och månad. Tillsammans har de då en bruttolön om 1 908 000 kr/år.
• De har ingen privat förmögenhet (förutom till egna insatsen för bostaden) och inget månatligt sparande, och hela lönen går åt varje månad.

Staten och banken behandlar företagare annorlunda

Nu är det dags för båda paren att gå till banken för att söka bolån. De vill båda ha bolån om 85 % (dvs 8,5 MSEK) av bostadens värde. Så här går det till för respektive par:

För anställda paret Camilla och Musse

– Tack och bock, ni har stabila anställningar och en lön som täcker skuldkvoten (som faktiskt landar på exakt 4,5, vilken tur!). Ni beviljas lån på fina villkor (trots att ni slösar bort hela lönen varje månad, säger de förstås inte).

För företagar-paret Linda och Henric

– Hmm, ni är företagare säger ni och väljer att inte ta ut hög lön. Då måste vi göra en mer omfattande undersökning av er ekonomi. Anställda har ni också, det är ju alltid en risk. Och ni tar inte ut utdelning? Och det är ingen vinst i bolaget? Återinvesterat pengarna i bolaget säger ni?

– Ni tar ut för låg lön för att komma under skuldkvots-taket (er skuldkvot är 6,9, den måste vara under 4,5). Att ni har byggt värde i företaget? Det spelar ingen roll. Att ni har en privat förmögenhet? Det spelar ingen roll. Regler är regler.

Bättre hög lön och slösande konsumtion, än sparsamt företagande

Det finns förstås ett smart tänk bakom skuldkvots-regeln. Du ska kunna betala din ränta och amortera av dina lån. Så långt allt väl! Men när sparsamma företagare som bygger värde i bolaget, och/eller en privat förmögenhet, drabbas med extra krav är det inte lika festligt.

Linda och Henric gör allt rätt, precis som politikerna vill. De startar företag. De anställer. De återinvesterar pengarna i företagets tillväxt. De sparar privat. De bygger värde! Och ändå straffas de med högre amorteringskrav eftersom de väljer att inte ta ut en (onödigt) hög lön. Dessutom anses deras inkomst vara mer osäker, eftersom de driver eget företag. 

På 5 års sikt behöver Linda och Henric amortera 425 000 kronor extra. Pengar som hade gjort betydligt större nytta i deras strävan att bygga ett framgångsrikt företag som skapar arbetstillfällen och skatteintäkter.

Camilla och Musse har visserligen en bra lön, men kan ingenting om privatekonomi och sparande. De använder varenda krona de tjänar och har inget sparande. Men staten (och i förlängningen bankerna) tycker att deras sätt är helt rätt och låter dem slippa det extra amorteringskravet. Så länge lönen är hög, är allt bra! Och som anställd är man ju “mer stabil” än om man är anställd i eget företag, eller hur?

Hur borde det vara istället?

Skuldkvotsregeln drabbar alltså skötsamma företagare  som bygger Sverige och som sköter sin ekonomi smart. Därför borde politikerna skapa nya regler, som räknar fler aspekter än lön som avgörande för det extra amorteringskravet. Privat förmögenhet borde definitivt räknas in i skuldkvotstaket. Borde vara enkelt fixat! Att visa värdet i ett mindre företag är förstås svårare. Men omöjligt?

Dessutom måste vi släppa föreställningen att anställning i någon annans företag (eller hos en kommun eller myndighet) är mer säkert än att vara anställd i det egna företaget. 

De företagare jag känner jobbar hårdare än andra, hittar alltid lösningar när det är tufft och har en förmåga att klara sig oavsett situation. 10 gånger av 10 lånar jag hellre ut pengar till en företagare, som jag vet kommer att lösa återbetalningen. Jag skulle vara mycket mer tveksam att låna ut till någon som är beroende av en anställning för att kunna betala tillbaka – han eller hon kan ju få sparken när som helst. Det kan inte en företagare.

Låt skuldkvoten vara kvar, men bygg den på ett sätt som inte drabbar dem som bygger Sverige; skötsamma företagare som skapar värden utan att ta ut onödigt hög lön för privat konsumtion!

Ps. Har jag själv drabbats av ovan? You bet! 3 times and counting…

/Gustaf Oscarson
vd, Driva Eget

Fotnot: Ovan exempel är förstås dragna till sin spets och det finns många situationer där skuldkvots-regeln faktiskt fungerar bra. Men – i många fall kommer sparsamma och ambitiösa företagare i kläm. Det borde vi kunna ändra på.