Största sorgen fick Ulrika Slottner att våga satsa på sin dröm. Nu basar tidigare IT-konsulten för tre förlag och ger ut närmare två hundra böcker om året.

Det har nyss varit bokmässa. Idus förlag hade en förhållandevis stor monter på 18 kvadratmeter. Jättestor om man jämför med första året, då man fick hålla sig till en de pyttesmå budgetytorna.

Storleken spelar roll på flera sätt. Den beskriver ganska väl Ulrika Slottners företagsresa. Montern är stor för att förlaget vuxit snabbt. Men det finns ytterligare ett skäl:

– Vi vill att alla författare ska få möjlighet att vara med på bokmässan. Många drömmer om det, säger Ulrika och nämner att de hade ett hundratal författare på plats.

LÄS OCKSÅ: Så får du din bok utgiven på förlag

Ulrika ömmar för sina författare och för henne måste hjärtat vara med i allt hon gör. Det var också i hjärtat allt startade 2002. Ulrika var gravid med dottern Josefin när allt rasade. Dottern fick en elak bakterieinfektion, GBS, strax innan hon skulle födas.

– Jag blev uppsagd från mitt jobb som IT-konsult i samband med att jag förlorade mitt barn. Precis samtidigt faktiskt. Jag fick veta det när jag låg på förlossningen. Så en kompis fick förhandla och jobba för mig under tiden. Jag kom hem från BB både utan jobb och barn. Det gjorde att jag blev sittande mycket hemma framför datorn under den tid som jag var sjukskriven efteråt.

Jag blev uppsagd från mitt jobb som IT-konsult i samband med att jag förlorade mitt barn. Precis samtidigt faktiskt.

Vid det laget hade Ulrika redan två större barn från ett tidigare förhållande. De bodde hos henne och nya partnern Mats varannan vecka. De veckorna var det fullt barnfokus.

– Men den andra tiden fick det vara sorg. Det var så det funkade, säger Ulrika.

Skrev barnbok ihop

Med tiden växte en ny passion fram – grafisk formgivning. Ulrika började designa olika typer av kort och tavlor på beställning och startade ett företag som bisyssla 2007. Att ge ut böcker fanns inte på kartan. Då.

– Det var svårt att få någon lönsamhet, jag gick egentligen back på varje projekt. Men jag gjorde det för att det var roligt. Det var dopprogram, tröjtryck och liknande produkter.

Med tiden funderade Ulrika på hur hon skulle kunna göra något mer av det. 2010 beslöt hon och maken Mats att de skulle skriva en barnbok ihop. Då skulle Ulrika få göra hela processen – skriva, layouta och ge ut – själv. Något som lockade.

– Sedan upptäckte jag att det var ju väldigt roligt att göra den och sälja den, men skriva var inte min stora grej. Jag som hade tänkt "Hur svårt kan det vara? Jag har ju en massa barn och har läst jättemycket böcker" upptäckte att det var oerhört svårt att skriva en bok!, säger Ulrika och skrattar.

Ändå skulle det till slut bli fyra böcker om Rosa-Emma.

– Sedan insåg jag att det finns de som skriver mycket bättre än jag. Så då tar jag vid med den andra delen att producera och marknadsföra i stället.

Här kan du lyssna på poddavsnittet med Ulrika i Starta Eget-podden

Samlade e-postadresser

Ulrika hade ägnat otroligt många kvällar med att jaga e-postadresser till tänkbara kunder runt om i landet.

– Jag satt varje kväll och tittade på vilka som jobbade på förskolor och så börjande jag på en kommun. Var det då Arboga så kunde du lätt lista ut mejladressen och så skrev jag  ner alla namn och skickade information till dem.

Ju fler adresser, desto mer taggad blev hon att skriva en bok till. Men ändå fanns inte riktigt tanken på ett förlag på det viset.

– Då fick jag plötsligt in ett manus från en kvinna på en förskola som skrev ”jag har också skrivit en bok och som riktar sig till barn i förskolan, kan inte ni ge ut den också?”. Då tänkte jag att det kunde vara roligt. Jag hade ju alla adresserna och marknadsföringsvägarna var klara.

Egentligen var det då som förlaget smögs igång, om än fortfarande som en hobbyverksamhet. Det blev tre böcker av förskolepedagogen innan det kom in ett manus som skulle ändra allt.

– Det var från en kvinna som förlorat ett barn, precis som vi hade gjort. Då kände jag direkt att det är det här jag vill göra! Det var den första boken som vi gick in och finansierade helt och hållet, säger Ulrika.

Förlusten har påverkat allt

Året var 2011 och företaget ZimZalabim bytte namn till Idus förlag, samtidigt som det växlades upp till ett aktiebolag.

Att Ulrika valde att låta passionen gå före IT-konsultandet handlar också om den där yttersta sorgen, menar hon. Josefin skulle varit 17 år idag om hade fått leva.

Hur hemskt kan det bli? Hur fel kan det gå? Josefin dog. Det värsta har ju redan hänt

– Hon har påverkat allt! Det är därför vi är där vi är idag. Framför allt har hon påverkat vår syn på livet. Innan Josefin kom jobbade Mats mer, sedan valde vi att prioritera tid med familjen. För man vet inte vad som händer framöver. Båda två gick ner i arbetstid och hade lediga fredagar tillsammans i tio år, även när jag började jobba som anställd igen.

Vid det laget hade Mats och Ulrika fått två barn till. Men om tiden ihop var första prion så kom förlusten av Josefin att påverka även modet.

– Jag har varit mindre rädd för att dra igång saker sedan vi förlorade henne. Hur hemskt kan det bli? Hur fel kan det gå? Josefin dog. Det värsta har ju redan hänt, konstaterar Ulrika och lägger till:

– Så att just våga och att tänka "hur svårt kan det vara och vad kan hända?" är bra. Det kan bli jättesvårt och då kanske det inte går jättebra. Men då har du i alla fall försökt – och det är ju bra. Det är sällan man ångrar något man försökt, betydligt ofta något man inte provade.

Brevet avgör

Så hon försökte. Och hon gav sig in i en bransch som hon visste väldigt lite om, om man ska vara helt krass.

– Jag visste ingenting alls! Och det var tur, för jag har gjort det på mitt sätt. Jag vill fortfarande veta så lite som möjligt om hur andra gör. Jag vill göra på mitt sätt. Det är en gammal bransch och jag får ofta höra ”så gör man inte, så ska man inte göra, så brukar man inte göra”.

Det kan till exempel handla om hur man läser manus. Varje år får Ulrika cirka 2 000 manus inskickade till sig. Hon läser alla manus själv. Nej förresten, det är ju det hon faktiskt inte gör. Men hon läser alla personliga brev som kommer med manusen.

– Jag kan tacka nej till ett väldigt bra manus om jag inte tycker om det personliga brevet, om det inte känns rätt. Jag vill känna att det här är en person som vi vill jobba med, som passar hos oss. Det kan vara en jättetrevlig person, men som ändå inte känns helt rätt för vår "Idusfamilj".

Så om Ulrika verkligen inte gillar brevet kan hon faktiskt låta bli att läsa manuset helt och hållet också.

– Jag har fått höra många gånger att så kan man inte göra, för tänk om man missar ett jättebra manus. Men då är det inte jättebra för just oss. Vi hade inte lyckats ändå om inte vi tycker om att jobba ihop. Det ska inte bara passa mig, jag tänker även på kollegorna, vad de har för intressen och vad tycker de är kul. De ska också känna ”wow, vilken kul bok att jobba med!”. Annars funkar det inte hela vägen.

Vågar satsa på det svåra

Så vad är rätt i ett personligt brev? För Ulrika handlar det återigen om hjärtat. Att personen berättar om sig själv och sin vision. Men också att man tänkt på hur man ska kunna nå ut med boken. Att man har lite funderingar på hur den ska kunna hitta sin publik.

– Vi har ju väldigt många böcker om svåra saker, som vi kallar det. Böcker om svåra ämnen. Så när jag får ett sådant manus känner jag stor tacksamhet över att de låter just mig få förtroendet att läsa deras manus.

De böckerna ger vi ut med hjärtat. Det ger mig energi, för jag känner att vi gör skillnad och hjälper människor.

Detta har blivit något av Idus förlags specialitet. Frågor som många andra förlag ryggar för, men som Ulrika vågar sig på. Som det där manuset om att förlora ett barn. Att hon har egna svåra egna erfarenheter gör att andra får förtroende för henne.

– Det är många som har svårt att prata om det. Men för mig är det inte svårt. Jag har jobbat som stödperson åt Spädbarnsfonden, som det heter nu. Då tar man många samtal med drabbade föräldrar. Så har det fortsatt. Även idag är det personer som tar kontakt med mig och vill prata.

Gör skillnad på sitt sätt

Ulrika understryker dock att det inte bara är svåra böcker i katalogen. Det hade man inte haft råd med.

– För det första blir inte detta några storsäljare – som tur är, brukar jag säga. Det är ju tur att det inte händer så ofta att vi behöver sälja fler böcker om att förlora barn och så vidare. Det hade varit fruktansvärt. Men de böckerna ger vi ut med hjärtat. Det ger mig energi, för jag känner att vi gör skillnad och hjälper människor. Sedan ger vi även ut glada och roliga böcker, annars blir det inte bra för oss heller. Alla behöver skratta!

Ulrika berättar att hon en gång drömde om att bli psykolog eller jurist. Just för att kunna göra skillnad.

– Fast jag känner att jag gör större skillnad nu genom att förmedla de här böckerna. Vi hjälper både dem som ska läsa böckerna, men också dem som kanske har skrivit om ett älskat barn som de förlorat eller liknande.

För att ha råd att göra skillnad har Ulrika fått tänka smart rent ekonomiskt. Alltså är kontoret inrymt i ett eget hus på familjens villatomt.

– Dessutom är vi väldigt effektiva. Vi har inga mötestider till exempel, utan försöker vara så ekonomiska som det bara går för klara att ge ut böcker som inte har jättestora upplagor.

En bok finansierar nästa

Vi, säger Ulrika. Nu är de sex anställda. Men i början var det bara hon. 2012 blev det för mycket att både ha vanliga jobbet och att jobba med bisysslan. Efter semestern sa hon upp sig. Utan att egentligen ha något större kapital.

Den första egna boken hade hon och Mats finansierat med eget kapital. Vinsten från den gick sedan till att finansiera nästa. Och lite i den andan har det fortsatt. När de fick in första externa författaren delade de på kostnaderna.

– Författaren kunde få lägga ut för tryckningen medan min investering var den grafiska formgivningen och marknadsföringen. När boken började sälja fick författaren tillbaka sin andel och sedan delade vi på vinsten. På det viset slapp vi ligga ute med mycket pengar i början. Idag fungerar Idus som ett traditionellt förlag, men så startade vi igång det.

Bifirman Visto är däremot ett så kallat hybridförlag, där författaren står för en del av kostnaden själv, i utbyte mot att få hela vinsten själv av det de själva säljer.

– Där är vi ett mellanting mellan egenutgivning och förlagsutgivning. Vi har till exempel en författare som har ett specialområde och som säljer både som studiemedel till kurser och i butiker. Så för henne är det ett mycket bättre upplägg än att ge ut det som ett traditionellt förlag, som tar stor del av vinsten. Här kan hon sälja allt själv utan att behöva dela vinsten. Däremot kan vi hjälpa till med distribution till bokhandel och så vidare och då tar vi en provision på det vi säljer. Så för författare som har stor egen marknad är det ett bättre sätt att ge ut på.

Stort barnboksförlag

På frågan om hon rört om i de traditionella förlagen skrattar Ulrika.

– Det vet jag inte, men det hoppas jag! Vi är i alla fall det femte största barnboksförlaget idag.

Vi är ute på många olika digitala plattformar och hade tidigt med den digitala utgivningen i våra avtal

Att Ulrika själv har ett förflutet som IT-konsult har varit bra nu när förlagsbranschen som helhet har förändrats så mycket i och med digitaliseringen. Hon har inte behövt "ställa om".

– I och med min bakgrund är vi ganska snabba på IT-sidan. Vi är ute på många olika digitala plattformar och hade tidigt med den digitala utgivningen i våra avtal. Sedan tycker jag att det är väldigt roligt att hitta nya plattformar att nå ut med böckerna på. Har man väl gjort jobbet en gång är det bra om vi kan återanvända det så mycket som möjligt – både för oss och för författaren.

Idag har det gått sex år sedan Ulrika plockade in sin första anställda. En visstidsanställning för en tjej som efter några månader skulle påbörja sin utbildning. Ett smart sätt för Ulrika att testa om det funkade, samtidigt som hon slapp riskera att göra någon besviken om ekonomin inte skulle hålla.

– Det hade inte känts så sjyst om det inte funkat. Men jag upptäckte snart att jag hade fullt upp med jobb till henne också. Framför allt var det skönt att ha en utbildad grafisk formgivare, för det var ju inte jag. Då såg jag hur fantastiskt fina saker hon kunde göra, som jag inte kunde göra. Så idag har vi två grafiker som gör all formgivning. Det räcker med att titta på deras arbete för att inse att jag ska göra annat, säger Ulrika och skrattar.

Men så inflikar hon att vid toppar kan hon fortfarande rycka in och avlasta.

Koll på manus och ekonomi

Okej, så hon var ingen författare. Och inte heller en formgivare. Ändå gör Ulrika något väldigt rätt. Så vad är hennes grej?

– Det är nog projektledning, det som jag jobbat med tidigare också. Min grej är att hitta lösningar, framför allt ekonomiska lösningar så att kostnaderna inte drar iväg. Jag håller väldigt bra ordning på ekonomin. Sedan är ju det stora jobbet idag att läsa manus. Och det måste jag ha gjort bättre än skrivandet eftersom det går bra för oss! Det är ju grunden – att vi får in rätt manus och rätt författare. Sedan handlar det om att krama författarna – och illustratörerna, det är en av de viktigaste delarna.

Det låter lite som att man krampaktigt ska hålla fast dem så de inte springer iväg till andra förlag. Men det är inte alls så som Ulrika menar.

– Nej, så jobbar inte vi. Jag tycker att det är bra om man är på många ställen samtidigt. Vi har en massa författare som går vidare till andra förlag. Vi är ett förlag som skriver på för en bok i taget, vi skriver inte på ens för en serie. Om de ger ut hos oss så vill vi att de ska göra det för att det känns bra och roligt. Man ska aldrig tvinga fast någon i ett avtal, det blir aldrig bra. Och ges de ut på flera förlag så är vi flera som marknadsför. Så för oss är inte det någon nackdel.

Ser sig som barnmorska

Snacket om att krama författare handlar om något helt annat. Det handlar om att uppmuntra och peppa. Speciellt än så länge okända författare.

– Det är inte lätt att nå ut som författare. Speciellt om du är ny. Då får man får uppmuntra och peppa. Men det är ett samarbete, för de måste också vara ute och synas för att bygga sina varumärken.

Det är författarnas projekt, deras barn, som ska ut i världen. Men det är vi som hjälper till att förlösa

Många förlag aktar sig för att ge ut böcker av helt okända personer. Det är lättare att jobba med de som redan är kända från exempelvis tv. Men även här tänker Ulrika annorlunda.

– Kändisar säljer generellt mer, det ser ju vi också. Men det är väldigt roligt att jobba med nya författare för de brinner så för det de gör. Och de har mer tid och engagemang att lägga på sin bok. Ibland kallar jag oss för barnmorskor. Det är författarnas projekt, deras barn, som ska ut i världen. Men det är vi som hjälper till att förlösa. Det tycker jag är väldigt fint. Det att de skriver böcker för att de verkligen vill, inte bara för att de blivit upplockade från tv, gör människor så härliga att jobba med. Jag tycker att det är väldigt roligt.

En annan effekt av att ha förlorat ett barn är att Ulrika inte väntar och tänker "det kan vi göra sedan". Vill hon något så agerar hon direkt – om hon kan. Oavsett om det handlar om att köpa en husbil eller att ge ut en bok.

Ger ut med hjärtat

Här går man inte i långbänk och tänker ut smartaste releasedatum, utan kör direkt. Ulrika nämner ett projekt som hette Barnvälkomnar barn. En bok där barn fick skriva till nyanlända barn och välkomna dem till Sverige.

– Vi pratade mycket på jobbet när alla nya svenskar kom. Vi tyckte att det var så mycket tjat överallt, men ingen lyssnade på barnen. Så då bestämde vi oss för att göra en bok där barn fick rita och berätta om sitt Sverige. Vi sjösatte idén på bara några veckor. Sedan tog det förstås tid att få in materialet, men vi sitter inte och väntar i ett år.

Barn välkomnar barn är just ett sådant projekt där hon inte heller sitter och räknar på vinsten.

– Nej nej. Några projekt går på plus, andra på minus. De sistnämnda gör jag med hjärtat. Det är det som är fördelen med att vi inte trycker 10 000 ex, utan vi brukar hålla oss till små upplagor på 1 000–2 000 ex.

Eftersom man jobbar med just små upplagor krävs det många utgåvor för att få ekonomi i verksamheten.

– Jag sätter inga höga ekonomiska mål, mitt mål är att vi ska kunna betala löner och vi ska kunna gå runt. Sedan jobbade jag väldigt mycket de första åren för att vi skulle kunna sätta undan pengar och spara om det skulle gå sämre, så vi kan betala löner. Det är för att alla ska känna sig trygga med att jobba hos oss.

Ständig försäljningskoll

Det tog några år, sedan dess har hon tagit det lite lugnare med det med buffertbyggandet.

Ulrika får frågan vad det smartaste hon gjort under de här åren är. Och hon kommer tillbaka till ekonomin, uthålligheten.

– Det har varit sättet som vi vuxit på – sakta. Att inte växa förrän vi verkligen behöver en person till. Då har vi tagit in någon som kanske inte jobbat fulltid, utan kanske på 70 procent. Och att se till att vi finansierar en bok så man inte drar igång en massa på samma gång och så kanske man står där med en massa utgifter men utan inkomster. Det är först om du har en inkomst som du kan investera i nästa.

Medarbetarna! Vi har väldigt roligt ihop. Det är samma sak där – det ska kännas rätt i hjärtat

Nu med närmare 200 titlar om året har arbetssättet modifierats en smula.

– Nu ser jag varje månad vilka böcker som inte gått runt. Det är klart att jag inte ger ut två i en serie om del ett inte gått runt. Sedan får jag en känsla för varje bok. Jag tittar på försäljningsrapporten varje morgon för att se vad som sålts dagen innan. Om jag känner att en bok säljer aldrig så kan jag gå in och titta noggrannare – stämmer det eller hur ser statistiken ut? Och så gör jag alla stora fakturor själv.

Måste trivas ihop

På så vis har Ulrika örnkoll på såväl ekonomin som på vilka böcker som ges ut och vilka de ska samarbeta med. Men det är inte hela nyckeln till hela framgången, menar hon. Det finns en del till.

– Medarbetarna! Vi har väldigt roligt ihop. Det är samma sak där – det ska kännas rätt i hjärtat. Det ska vara människor som jag ska vara tillsammans med hela dagarna, då måste man trivas bra ihop.

Hon nämner en rekrytering som inte gick så bra. Fast sedan visade det sig att själva tjänsten var för tung rent fysiskt, vilket ledde till att Ulrika så småningom valde att lägga ut distributionen från det egna garaget till Förlagssystem i Falun. En fast kostnad som hon dittills dragit sig för i kombination med en rädsla för att tappa kontrollen.

– Men vi var så pass stora att det inte fanns det något alternativ längre. Så nu har vi haft dem i ett och ett halvt år. Jag kände att jag tappade lite av kontrollen över kostnader och intäkter när vi flyttade dit. Men jag har kommit ikapp ganska bra nu. Det är det viktigaste är att inget svävar iväg utan att vi ser det i tid.

Även om det kan verka vågat att ge sig in i en helt ny bransch, så var det inte något infall som "bara blev" för Ulrika.

– Nej, jag är absolut inte sådan. Jag tänker efter väldigt noga. Men jag gör inte som andra gör när de startar företag, som kanske tar in riskkapital och anställer en massa folk direkt. Hade jag anställt tio personer på en gång, då hade jag tagit risker. Men det har jag aldrig gjort. En bok måste gå runt innan jag kan ta nästa bok.

Inga barn på kontoret

Att ha kontoret hemma är som sagt ett sätt att hålla nere kostnaderna. Men det handlar också om att kunna finnas nära barnen. Hon kan se till att jaga upp dem till skolan om någon skulle blivit sen, eller kan reda ut konflikter om det skulle krävas.

Jag har med mig matlåda till jobbet varje dag även om jag sitter så nära, oh ja!

Fast det är inget spring hur som helst. Åtminstone inte för barnen. De måste ringa om de vill något. De får inte bara klampa in på kontoret. För Ulrika är gränserna mellan jobb och familj viktiga.

– Jag har med mig matlåda till jobbet varje dag även om jag sitter så nära, oh ja! För mig är det viktigt att jag går till jobbet och när jag går hem från jobbet så slutar jag jobba och går hem. Ofta går jag en liten extra sväng också så det inte bara blir tio meter hem, säger Ulrika och skrattar igen.

Visst hade hon kunnat gå hem och äta lunchen där. Men hon vill också göra som de andra i personalen gör. De är ett team.

Något misstag som du lärt dig extra mycket av?

– Gällande tryck har vi gjort massor av misstag. Som att glömma ISBN-nummer på baksidan och att glömma ryggtext. Det var inte alls smart. Vi hittade en lösning med genomskinliga klisterlappar, men det blev jättemycket jobb. Och så har vi gjort grejor som gjort att vi fått trycka om. Men på grund av det har vi har fått nya rutiner och att vi utvecklat väldigt bra checklistor.

Varje bok lika mycket värd

Ulrika berätta om en lista på sju sidor som följer med varje enskild bok. Listan börjar fyllas i av formgivaren. Finns det ISBN-nummer på baksidan, insidan och allt annat? När boken går vidare till marknadsföraren åker checklistan med. Finns det pressrelease? Hur många recensioner har den fått? Har boken delats på Instagram?

– Vi har bra koll på varje bok. Med så många böcker är det lätt att någon ramlar mellan stolarna. Och är det något som jag också är noga med så är det att alla böcker är lika viktiga för mig. Vi ska ge alla böcker samma möjligheter.

Sedan kan det ändå vara så att vissa böcker får mer press och uppmärksamhet, men från förlagets sida ska man göra lika mycket för varje titel.

Det var någon som frågade om jag satt mig ner och funderat på vad jag åstadkommit. Men det har jag inte gjort. Jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende

Om du vetat allt du vet nu då 2011, hade du startat då?

– Nej, om jag skulle behövt lära mig allt själv innan jag startade, då hade jag inte vågat. Det är jättemycket att lära sig! Framför allt kunde jag inte det tekniska i början. När jag skulle skicka den första boken till tryck, vår egen bok, fick jag tillbaka den från tryckeriet med kommentaren ”så här kan inte filen se ut". Nähä? Jag hade ingen aning om hur en fil skulle se ut eller vad utfall och skärmärken är. Men Google är bra! Så jag fick filen rätt till slut, då kunde jag det till nästa gång. Men som sagt, det var många år sedan, nu har jag duktiga medarbetare som är proffs på allt detta.

Dåligt självförtroende

Hur har de här åren påverkat dig som person?

– Alldeles för lite, tror jag. Det var någon som frågade om jag satt mig ner och funderat på vad jag åstadkommit. Men det har jag inte gjort. Jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende, det är nog därför jag har svårt att se det. Jag tänker mer att det går bra nu, men det vet jag inte om det gör nästa år. Därför har jag svårt för det, säger Ulrika och fortsätter:

– Jag är tacksam för varje manus vi får. Att de väljer att skicka in till oss. För mig är det jättestort att de väljer ut just oss att lämna ut sitt manus till. För många skriver om väldigt känsliga saker. Jag vill fortsätta känna så, annars ska jag inte hålla på med det här. Det är kanske en fördel med att ha dåligt självförtroende – då känner jag tacksamheten.

Men hon kan ändå se att hon har lärt mig någonting av resan. Med Idus, Visto och nu allra senaste tillskottet Stellar förlag.

– Framför allt har jag fått erfarenhet av svårare saker också. Så skulle det inte gå får jag väl hitta på något annat. Men visst är det fantastiskt – och att ha alla dessa underbara människor runt omkring mig, det är stort, att vi är så många i nätverket nu. När jag går igenom lönelistan, mitt royaltysystem, är det fler än 500 personer på listan nu.

Vilken tur att hon inte visste vad hon gav sig in på, kan man tänka. För annars kanske det inte blivit något Idus förlag.

– Nä, men då hade det nog blivit något annat. Det gäller att hitta det man tycker är roligt och inte begränsa sig av det man kan och inte kan, tänker jag. Mina starka ämnen i skolan var inte svenskan precis, det var matte. Men jag har fortfarande svårt att räkna ut vad det blir om någon ska ha 20 procent rabatt. Men svenska korrektur – det har jag koll på! Det var det jag hade sämst betyg i då. Så det brukar jag säga till mina barn – bry er inte om vad ni har i betyg, ni kan ändå bli det ni brinner för. Det är det som är det viktiga.